Etikett: vig som en 20 åring

Skrattade så jag dog…en smula 🤣

Av , , 2 kommentarer 13

Och då hälsar vi sköna maj välkommen, igen. 1 år sedan förra gången men för mig känns det som 4 månader och 3 dagar sedan….typ.

Fint väder bjuds vi på, och det bådar gott för själen och växtligheten. Hade lust att börja tvätta fönster igår, eller lust, det var då ett jäkla ord i sammanhanget. Vem har lust att tvätta fönster, på riktigt? Det är väl resultatet man längtar efter.


Jag gjorde då som jag tänkt, igår, och nu är det bara finlir kvar av städprojektet. Synd att det inte håller sig städat och fint, mer än några dagar. Då hittar man plötsligt andra ställen, vinklar och vrår, som man förträngt. Never ending story!

Åke bjöd på gårdagens största skratt, jag började nästan grina. Nu handlar det om hans nya bil, the ”SAAB”.

Lampan i taket lyste, och han skulle fixa problemet. Inte från framsätet, utan han bytte till baksätet, han nådde bättre därifrån. Och för att nu kolla om lampan skulle slockna, så stängde han dörren.Och han hade då förträngt att det var barnlås på bakdörrarna.


Nicco var ute och fixade i The VAN, hon noterade att han satt i bilen och att han sedan bytte plats. Hon funderade tvärt på vad han höll på med, men hon känner sin pappa. Det kan vara vad som helst han sitter och funderar på, och det kan han göra, lite överallt.

Hon går in och vi står och surrar, förmodligen om hur hon ska fixa matta till bilen och andra saker. Då hon kommer ut möter hon Åke som väser nåt om…-Jaha, det är dags att komma nu!!!

Hon förstår ingenting, men igår till middagen, fick hon ju höra om situationen. Hur Åke låser in sig själv i baksätet på bilen. Inte nog med att han gör allt för att påkalla uppmärksamheten, genom att busvissla, det han kan. Han har inte mobilen med sig heller. Utan där blir han tvungen att mjuka upp sina leder och utöva akrobatik för en vig 20 åring, för att ta sig till framsätet. Min kusin Jenny, är dock mer imponerande än en vig 20 åring, hon är lite äldre än så, men still going on strong.


Alltså jag skrattade så jag dog en smula. Sedan tänkte jag, vilken mardröm, om han varit ensam nånstans i vildmarken, och faktiskt inte, hade dugt till att ta sig över sätet… oh my…
Vi hade ju i alla fall saknat honom efter ett tag, åtminstone till middagstid. Ojoj!

Nu önskar jag er alla en underbar, första maj! Jag gissar på lite utehäng efter jag finlirat klart, härinne.

Maria Lundmark Hällsten