I går satt jag vid symaskinen hela dagen och tråcklade med nya julgardiner.
Min karl har satt in ett nytt vardagsrumsfönster åt mig, så nu måste jag göra om gardinuppsättningarna. Jag hatar att sy gardiner!
Det är så otroligt tråkigt!
Osså ska det förståss jävlas också.
Min karl brukar hålla till ute med olika sysslor när jag syr gardiner.
Jag hade gruvat mig för detta projekt men nu måste jag ju bara dra igång, det är första advent till helgen.
Men jag är inte färdig än, jag får försöka slutföra det i morgon.
Det var ett riktigt skit väder i går, och mormor fyllde år. Hon och morfar kom upp hit med tårta och äldste sonens hund, då han skulle börja jobba.
Men det var dåligt man tog sig fram. Vägen in hit var nästan oframkomlig då plogen inte gått sedan kvällen före. Våran egen väg var blockerad av en Smukk.
Det är en jätte härlig kille som är kompis till våra barn, och som svängde om på sin väg mot Storuman bara för att kolla om han skulle ta ner några grejor till vår näst yngste son i Storuman. Så min karl fick försöka röja lite sörja efter tårt kalaset, så att det skulle gå att köra in här.
På torsdagkväll kommer grannarskäringa hem från sin första praktik vecka, hoppas att min karl kan laga vägen åt henne så att hon kommer sig fram till sitt hus. Det är aningen synd om min karl just nu, han har ett förfärligt ryggskott.
Tur att han har traktorn.

I dag har vi varit ner på byn en sväng. Vi har b l a haft utvecklingssamtal för lilla fröken. Det verkar gå bra för henne, trots att hon är minst och bortskämdast och aldrig behövt prata för sig här hemma. Hon har bara skrikit så har det hon velat ha infunnit sig. Jag vill hävda att det inte är jag och hennes far som skämmer bort henne värst, det är hennes storasyskon.

Jag läste i tidningen i dag om att nu har ungdomar i Umeå börjat att droga sig med hostmedicin! Den här medicinen är förbjuden i Sverige då den har farliga biverkningar, men man kan beställa den via Internet.
Vad är det för fel när ungdomar riskerar sitt liv för att kunna droga sig? Är livet så hemskt att det inte spelar någon roll om man lever längre?
Egentligen är det väldigt lätt att bli ohyggligt deprimerad när man ser hur det ser ut i vardagen nuförtiden.
Barn och ungdomar går på antidepressiva mediciner och sömnmedel för att orka leva, eller så tar dom droger som kan döda dem eller göra dem invalida för livet.
Varför är det så här?
Och vad ska vi göra för att förändra detta?
Jag tycker att livet i dag har på tok för högt tempo och vuxenvärlden sviker ungarna! Allt är så stressigt så vi hinner inte ens lyssna på våra barn.
I söndags kväll var jag och äldsta dottern till kyrkan på en gudstjänst som anordnats av konfirmanderna och deras lärare. Vår näst äldsta dotter går och läser, så hon var med och höll i gudstjänsten tillsammans med sina kamrater.
Det var en annorlunda gudstjänst som hade just det budskapet, att vi vuxna måste se och lyssna till våra ungdomar. De har så mycket att säga trots att vi kan tycka att det bara är stökigt runtom dem.
Jag tror att vi vuxna måste börja förstå att vi annars kommer att förlora en hel generation i självmord och droger.
Det är hårt att vara ung i dag.

I dag har jag varit stingslig, milt sagt!
I går kväll åkte vi tretton mil på en urdåligt underhållen Europa väg ner till Storuman för att gå handledarkurs för att få övningsköra med yngste sonen.
Det var halt det var spårigt det var rent sagt för dj?.
Nedanför Strömsund låg en bil på taket ner i diket. Det förvånar mej att det inte var fler.
Väl nere i Storuman fick vi betala niohundrakronor, trehundra kronor per skalle för mej, sonen och sonens far, för att få en föreläsning på tre timmar om självklarheter som vi redan är medvetna om! Vi fick inte så mycket som en handledarbok! Vad betalade vi för? Kanske för att vägverket ska bygga nya vägar runt Stockholm? Dessa pengar hade vi lika gärna kunna elda upp i vedspisen känns det som. Detta påfund måste bara vara ännu ett sätt för vägverket att tjäna pengar på oss och samtidigt avfolka glesbygden.
Om två år måste vi genomgå en till sådan här vansinnes kurs när näst äldsta dottern får börja övningsköra.
Om körkortet var en klassfråga tidigare så blir det då inte till det bättre med detta nya system.
Men det är otroligt tyst om detta, och jag tror att det beror på att det är ett glesbygds problem då ungdomarna i städerna inte tar körkort i samma utsträckning som våra ungdomar. Ungdomar i glesbygd måste ha körkort.
Nu vill jag inte skylla vårat studieförbund eller den lärare vi hade i går kväll för något, utbildningen ser inte ut på något annat vis på bilskolorna av vad jag förstått. Det är vägverket helt och hållet som bestämmer och är maktutövaren här, och det är vägverket som utbildat lärarna till kurserna.
Detta är vansinne, kvalificerat vansinne!

Annars har dagen varit lugn, jag har bakat, städat åkt med familjen och äldste sonens hund ner till Tärnaby där vi hälsade på mormor och morfar och handlade lite godis, som skulle ätas i morgon men snart är slut!
Men i dag drog lilla fröken bara över veckopengen med femti öre, annars brukar hennes godis handlande bli dyrt för hennes far och mej.

Grannarskäringa kom hemflygande mellan snöbyarna i dag, så nu är hon på plats, omän bara över helgen. Ja, hon flög inte kvast utan kom förstås med flygplanet. Det lät lite konstigt det där!
Yngste sonen kom hem med skolbussen från Luspie, och näst yngste sonen och flickvän kom hem lite senare. Han har skaffat lägenhet och nu kom han hem med släpvagn, så vi måste nog sitta stadigt på de möbler vi vill ha kvar i huset!
Och i morgon är det godis lördag utan godis!

Redan onsdag!
Tiden går så fort när man är ledig!
Och nu har jag dessutom haft så svårt att sno tillbaka dygnen, det är ett litet helsike. När man inte får somna när man kryper i säng, så är det ohyggligt svårt att ta sig upp på morgonen, osså slumrar man till i soffhörnet på kvällen, och sockarna man håller på att sticka ser jätte konstiga ut, osså måste man riva upp och göra om. Det är ett elände!
Jag ska på kurs i dag. Sådant stör förstås också ledigheten. Men jag tror att det här är en bra kurs, den handlar om etik och bemötande, och faktiskt så tror jag aldrig man får för mycket av den varan.

I dag sjunger lilla fröken med Nanne Grönvall "Kom och håll om mej"
Hon är ledig i dag, och det är nog skönt för henne att få vara ledig onsdagarna. Egentligen skulle vi ha varit på badhuset, men då kom ju den här kursen emellan.
Hon har alldeles nyss kramat om sin storebror som skulle fara bort i några dagar.
Hon har det bra lilla fröken, hon är så omhuldad av sina äldre syskon.
Hon är ganska bortskämd på kärlek, omtanke och uppmärksamhet, det är faktiskt riktigt tur att hon och näst yngsta dottern har sina uppgör ibland.
Annars skulle hon verkligen växa upp i en skyddad glasboll.

Det är grått och disigt väder i dag, och inte kan det vara många minusgrader ute? I går sur snöade det. Äldste sonen och hans far var ute och körde lite skoter, tre älgar hade de visst sett. De är på vandring ner från fjällen nu, så det är att se upp när man är ute på vägarna.
Just nu for grannarsgubben och lilla Hanna ut på en tur.
Grannarskäringa är i Båstad och kämpar i veckan.
Nästa vecka skulle hon göra praktik på lasarettet i Lycksele. Ja, än en gång, hon är duktig! Jag äger i alla fall inte den kraft och viljan att studera som hon har.

Nej, nu ska jag nog gå och försöka göra någon vettigare än att sitta här och svamla om ingenting. Jag ska ju snart i väg på min kurs och lära mig någonting om etik.

Lilla fröken sjunger i dag. Hon sjunger " hä gör ont, sä ont" högt och ljudligt och ser mycket nöjd ut.
Hennes smärtor är nog hittills väldigt marginella, hon lever ännu i en skyddad omgivning utan vetskap om hur ond verkligheten verkligen kan vara. Hon har inte axlat arvsynden än, och jag önskar att hon ska slippa den.
Men jag funderar på hundarna då? En hund kan verkligen se skamlig ut, är det bara som det syns? För en hund kan väl inte se att man måste vara rik och ha en fin utbildning för att anses vara betydelsefull?

Min karl och näst yngsta dottern har skjutsat yngste sonen till Tärnaby för att han ska med bussen till Luspie, Storuman.
Yngste sonen har slitit hårt med att putsa färgen från farfars gamla kökssoffa som vi fick av honom när vi flyttade ihop.
Vi har inte använt den på några år, och nu var det meningen att äldste sonen skulle ta den till sin lägenhet. Men nu är planerna ändrade och vi tänker ta in den i köket igen istället. Så i helgen har sonen jobbat frenetiskt med att snygga till den och nu är det bara ett nytt lock som fattas, ja osså lite olja förståss.
Han är duktig den pojken, och han ger sig inte i första taget när han väl börjat med någonting.
Ja, jag är oerhört stolt och glad åt alla våra åtta barn, de är duktiga allesamman.
På olika nivåer förståss.
De försöker verkligen själva ordna upp och klara av sina liv, trots arvsynden och allt annat här i livet. De verkar bli självständiga tillslut. Det är ju det vi som föräldrar strävar efter, för vi kommer ju inte att alltid finnas i deras liv.
Visst, man kommer nog aldrig att sluta oroas för sina barn, även han som är 25 är ju för alltid mitt barn. Men vi talar till varandra som två vuxna i dag, och jag känner att han har lärt sig ta ansvar. Jag litar på honom, även om jag ju hör ibland att han fortfarande är ung, men det vore ju hemskt om han tänkte och tyckte precis som en 44 åring !

Min karl och näst yngsta dottern skulle åka lite skidor innan de kommer hem.
Dottern är en sju rackare till längdskidåkare, hennes storasystrar har inte en chans! Ja, inte jag heller förässten. Hon gillar verkligen att susa fram på spåret på sina skidor. Kanske skulle hon ha tyckt att det vore kul att tävla? Men som jag ser det så måste vi flytta i sådana fall, och det vill nog inte hon heller. Inte än i alla fall.
Nu har jag bara en natt kvar innan jag blir långledig. Skönt!
Jag ska försöka ägna min ledighet åt att baka och greja lite här hemma.
Det är inte så långt kvar till det är advent.
Ett år går verkligen fort!

Har sovit hyggligt i dag.
Jag var uppe en sväng mitt i dagen och gick sedan i säng och somnade faktiskt om! Jag vet inte riktigt vad familjen gjort i dag, mer än att se på längdåkningen.
De försöker städa också, men de vill inte starta dammsugaren när jag sover, det är ju snällt! Jag tjatar på näst äldsta dottern, hon ska bestämma sig för nya glasögonbågar. Ja, det är inte lätt!
När vi var till Storuman i onsdags var vi till Optikern där.
De är så fina att ha och göra med på Optikern i Storuman!
De är ärliga och uppriktiga, de försöker faktiskt inte propsa på en glasögon, fast de skulle tjäna på det. Om man inte behöver byta glasögon, eller inte behöver glasögon alls så talar de om det för en. Det känns tryggt att veta då man ju är helt utelämnad åt deras kunnande. Sedan är de duktiga på att ge rabatter, och som nu fick dottern låna hem några bågar för att pröva över helgen. Det är inte överallt man är så service aktig!
Nu är det som sagt bara för dottern att bestämma sig.
Det är nog den svåraste biten. Och dottern har verkerligen beslutsvåndor, hon ska ju säkert ha dem i ett och ett halvt år cirka innan hon måste ha nya för att synen förändrats igen! Hon märker så väl själv när det är dags för nya glasögon, då blir det huvudvärk och oskarp syn.
Hon har ärvt min systers syn, hon är också lite halv blind.

Jag och min nattkollega gillar att analysera. Vi analyserar oss själva, olika händelser och företeelser och människors beteende i allmänhet.
Det är oerhört intressant.
Vår senaste analys handlar om varför vi har så svårt att skratta åt oss själva?
Varför kan vi inte tillåta oss att göra fel?
Vi ska alltid klara av allting och vara så otroligt duktiga. Och vi skrattar gärna åt andra som inte lyckas hålla uppe den felfria fasaden.
Vad beror det på?
Vi läser i tidningar om rika människor som gör bort sig helt offentligt och mycket mycket värre än vi någonsin varit i närheten av, och förundras över att de inte verkar skämmas ett dugg?!
Men vi skäms över bagateller och saker i våra liv som vi kanske inte ens har haft en chans att påverka, så mycket att vi gör bort oss själva bara genom skammen!
Människor här uppe bär i väldigt hög grad på denna skam, arbetarklassen bär i allmänhet på denna skam, varför?
Vi kom fram till att det måste ha med fattigdom att göra.
Här har folk i allmänhet varit fattiga och oskolade genom tiderna.
Det gör att man känner sig som en "sämre" människa och vi måste hela tiden visa oss själva och andra att vi duger.
Det behöver inte rika människor göra, de har ju visat med sina feta plånböcker att de är bra, duktiga och lyckade människor. Därför kan de också bete sig som svin utan att behöva skämmas.
Jag tror att vi skulle må bra av att börja älska oss själva istället för att döma oss själva. Vi har nog inte så mycket att skämmas över som vi tror.
Vi kanske ska börja säga till våra barn att "ta för dej" i stället för som nu när vi säger "se till att föra dej"
Vi kom fram till att den här skammen måste vara arvssynden!
Men jag vill inte ärva mina förfäders synder och jag vill banne mej inte att mina barn ska ärva mina. De får göra sig egna!

Vi hade en verkligt trevlig kväll i går kväll!
Det var som vanligt på Sånninggården väldigt god mat.
Skratten var många och höga efter berättelser om dråpligheter inom jobbet och fräckisar lästa av en småländska på norska!
Vi var ganska många ur kollegiet som slutit upp, och det är ju lite ovanligt att så pass många som vi var kunde vara med.
Ja, det var en trevlig kväll.
Sånningården är också ett mysigt ställe att äta på.

I dag har jag sovit länge då jag ska ut och jobba i kväll. Eller rättare sagt kanske, jag har försökt att sova. Jag lyckades si så där. Sedan var vi ner på byn och handlade lite. Vi var också om mormor och morfar och fikade lite go fika.
Nu jobbar jag i helgen och blir sedan lång ledig igen.
Det går ändå ganska fort med de här arbetspassen.
I dag var det skrivit om ombyggnationerna på Granhöjden och nedläggningen av Stefansgården i tidningen. Det blir dyrare än vad som först beräknats, ja, det viste vi ju som sagt redan innan de började bygga.
Och det finns förhoppningar om att med Storumans nya kommunstyre ska det här beslutet rivas upp.
Men frågan är om kommunen har råd med det?
I sådana fall vad ska det bli för verksamhet på Granhöjden, och hur blir det med personalen? Ingen vill väl exempelvis gå tillbaka och jobba ensam natt?
De ombyggnader som påbörjats på Granhöjden måste ju slutföras och betalas?
Ja, vi får se vad som händer, jag hoppas bara att man inte säljer Stefansgården, ty även om demensboendet flyttar ner på Granhöjden så kommer Stefansgården att behövas igen i framtiden.

Den yngste sonen kom från Storuman i eftermiddag.
Han sa att där var det inte något trevligt väder, det regnade och snön låg som någon slaskig sörja på vägen, så knappt bussen tog sig fram.
Ja, det är klar att det blir så när inte vägen är skrapad före regnet kommer.
Som sagt vad är det som händer med vägunderhållet? Ska alla åkare här bli arbetslösa vintertid?
Jag förstår mycket väl att det urusla vägunderhållet beror på pengar som ska sparas. Men hur kan man prata om en nollversion och samtidigt ska vägarna se ut så här? Man ska anpassa farten till vägunderlaget, men på flera ställen hjälper ju inte det.

Nä nu ska jag gå och vila mig i form inför nattpasset.

I tisdags kväll for min karl och lilla fröken till Tärnaby för att åka lite längdskidor. Lilla fröken skulle till sin stora glädje få följa med då jag skulle vila lite innan nattpasset. Jag trodde aldrig de skulle komma hem igen!
När de äntligen gjorde det så visade det sig att lilla fröken låst sig inne på damernas omklädnings rum i lilla huset på skidstadion!
Fadern skulle ta ett extra varv på spåret innan de åkte hem. Under tiden skulle lilla fröken värma sig inne i huset, efter noggranna instruktioner om att inte gå någon annanstans. När fadern kom tillbaka hörde han konstiga ljud inifrån huset och någonting som mest liknade avgrundsvrål. Ingen dotter såg han dock, varpå han blev aningen nervös innan han konstaterade var hon befann sig, nämligen bakom den låsta dörren in till damernas.
Så då började han arbetet med att ta reda på var man kunde tänkas finna en nyckel? Den fanns några kilometer utanför samhället, så storbror fick hålla lilla fröken sällskap bakom dörren medan fadern tog sig efter nyckeln.
Därför tog skidresan längre tid än beräknad.
Nåja, lilla fröken verkar inte ha fått några större men efter händelsen, och jag har förlåtit min man för att han var "tvungen" att åka det där extra varvet.
Lilla fröken har förhoppningsvis lärt sig att hålla sina små fingrar i styr när det gäller dörrlås, åtminstone det i dörren till damernas omklädningsrum på skidstadion i Tärnaby!

Utan att sova efter nattpasset, begav jag mig så i går till Storuman tillsammans med mina familjemedlemmar.
Men vad i all världen har hänt med vägunderhållet!
Att åka efter E12: an är som att åka på en tvättbräda! Det är stora gropar i den, och det finns inte tillstymmelsen till sandkorn fast det skulle behövas på sina ställen. Inne i samhällena Tärnaby och Storuman är snöröjningen på vägarna en katastrof! Det är som att köra omkring i ett fruset potatisland där potatisen är upptagen! Ska det vara så här??
Sparar dom så hårt på pengar till vägunderhållet här uppe så att man varken kan ploga eller hyvla längre?
Och i så fall varför? Är det för att finansiera något fint vägpaket på södra Sverige? Det är inte konstigt att det händer olyckor.
Man sparar pengar och offrar människoliv!
Jag förstår ju att det urusla vägunderhållet inte beror på åkarna, för de vill allelens säkert behålla sina jobb, nä detta måste komma uppifrån, och det är rent vanvett!
Jag kan säga att jag var på riktigt dåligt humör när jag kom hem i går kväll.

Lilla fröken kom just hem från skolan. Hon ville fika varm oboy och rostade mackor. Jag har just varit och tagit ut två svarta franskor ur brödrosten och vädrat köket! Lilla fröken ville nämligen ha lite mera välrostade mackor och ställde därför upp värmen på brödrosten lite!
Och medan jag gjorde iordning Oboyen, hann hon med att plocka sönder de svarta franskorna, som jag inte hade hunnit kasta bort. Skyll mej själv!

I kväll ska jag ut och äta middag med mina kollegor.
Det ska bli jätte kul, vi ska visst vara nästan alla från Granhöjden.
Vi ska avtacka två kollegor som gått i pension, och en som tröttnat på arbetsgivaren och sagt upp sig.
Det är förståss mindre roligt att avtacka folk, men jag tror att pensionärerna är nöjda med att ha gått i pension, och den tredje arbetskamraten är nog också nöjd över sitt beslut, så då måste ju även vi andra finna oss i detta och vara nöjda med dem.
Jag ser i alla fall fram emot att träffa mina jobbarkompisar utanför arbetet, det är alltid trevligt.
Nu kom stora sonen så nu ska jag gå och dricka kaffe med honom och hans far.

Grattis Jens!
Ja, det var verkligen kul med Jens Byggmarks sjätte plats i Finnland i går!
Och man måste skratta lite åt hans roliga och rättframma svar på frågorna han fick av radioreportern, och hans lustiga lilla dans.
Hoppas vi får se mer av den här killen.
Visst är det fantastiskt med alla de här duktiga slalomåkarna från en så pass liten ort som Tärnaby, det måste man ändå tillstå, vad än man själv har för intresse för utförsåkning.
Men visst finns det en annan sida också, en baksida som absolut inte på något vis ska lastas de duktiga alpina idrottsmän och kvinnor som vuxit upp och fram här i bygden. Men jag kan tala för mig själv och mina barn, det har inte varit lätt att växa upp i skuggan av dessa alpina framgångar.
Jag var tonåring på Ingemar och Stigs tid, och beundrade deras framgångar som alla andra. Men jag var tyvärr inte ett dugg intresserad av idrottsgrenen själv.
Ändå försökte jag tvinga mig till att vara intresserad, man ska vara det när man bor i Tärnaby! Visst kunde man ha trevligt med kompisar i backen, men det var bara inte min grej! Värre var det ändå för dem som hade andra idrottsliga intressen. Det fanns duktiga tjejer och killar på längdsidan, men de måste vara medlemmar i Storumans IK och den klubben fanns 12-13 mil bort!
Kanske kunde någon av dem blivit en världsmästarinna eller världsmästare om deras familj flyttat härifrån, eller om det hade startats en längdklubb här?
När vi ville få en fritidsgård, eller ungdomsgård som vi kallade det. Där vi kunde hålla till om kvällarna i stället för att dra runt byn och frysa. Så sa politikerna att det skulle bara innebära att ungdomarna som valde att vara i backen och träna skulle minska, så något UG skulle vi inte alls ha! Och vi fick inget heller, vi brukade samlas på posten i lokalen där postfacken fanns, där var det öppet dygnet runt tror jag, ända tills någon satte eld på en papperskorg.
När mina egna barn så visade sig vara intresserade av längdåkning, så fanns en längdsektion i den alpina klubben IK Fjällvinden. Vi var med där och det var väldigt mycket ungar och föräldrar och tävlingar och träningar, kort sagt, det var en väldigt aktiv sektion, faktiskt bland de största längdåknings klubbarna i länet, med många duktiga ungdomar i topp tio i länet i sina åldersgrupper. Äldste sonen var med om att ta hem ett DM guld i stafett och de blev åtta i ungdoms SM ett år. Kanske fanns bland alla dessa ungdomar en Per Elofsson eller Billan Westin? Men det var naturligtvis dömt att misslyckas! Fjällvinden är en alpin klubb och borde så förbli, längdsektionen borde ha bildat en egen klubb. Det tyckte jag då och det tycker jag än. Längdsektionen hade aldrig samma pengar och samma möjligheter till att matcha fram sina ungdomar till toppen som den alpina sektionen hade, trots att de faktiskt var lika stora då vad det gällde antalet ungdomar! Jag ska vara ärlig och säga att jag grät inte när våra barn la längdtävlandet på hyllan.
Det var inte bara inom klubben Fjällvinden som det var ett problem att vilja satsa på en annan sport än den alpina, ska man idrotta så ska man vara alpinist när man bor i Tärnaby!
Det har b l a kommunpolitikerna som beviljar pengar till idrottsrörelsen bestämt.
Om pengarna genom åren fördelats med ett lite bredare perspektiv så kanske vi har haft längdåkare, hockeyspelare, friidrottare eller andra idrottare i världsklass. Men nu finns bara den alpina idrotten och IK Fjällvinden, åtminstone är det detta man ser och satsar på. Vilket såklart är bra för de barn och ungdomar som tycker att det är kul, men alla de som inte delar de alpina intressena lämnas utanför, det är medaljens baksida, tyvärr!

Jag läste en oerhört deprimerande artikel skriven av en småbarns mamma i Aftonbladet. Den handlade om att alla småbarnsföräldrar någon gång ger sina sjuka barn Alvedon och lämnar dem på dagis ändå!
Själv hade hon gjort det när hennes dotter var i tvåårsåldern och ofta sjuk, och hon själv hade ett vikariat som förlängdes månad för månad. Javisst kan jag se att det kanske hade varit svårt för henne att få vikariatet förlängt om hon varit hemma med sjukt barn var och varannan vecka, men hade inte barnet en far också? Jag har hört talas om sådant här förut, jag känner folk som jobbat på dagis som berättat att föräldrar lämnar sjuka barn, och när personalen ringer dem för att de ska hämta sitt sjuka barn så är de oanträffbara!
Jag har också själv sett hur en mamma for på dagis med sina sjuka barn, fast hon så väl visste att barnet var sjuk!
Men varför skaffar man då barn?
Jag var hemma när mina barn var små, så vi hade förstås inte det här problemet, men jag tänker ändå moralisera över just detta. Jag skulle aldrig lägga mig i hur andra föräldrar uppfostrar sina barn, eftersom jag bara gör vad jag tror är rätt, ingen kan veta. Men aldrig skulle jag medvetet lämna ett sjukt barn på dagis!
Fler kanske skulle sätta sig ner och fundera över vad det är man gör när man skaffar barn? Hur stor plats i sitt liv vill man ge barnen?
Har man inte fast jobb och går på vikariat så kan man ju råka ut för det som människan i artikeln tycktes göra, och hur gör man då?
Hur löser man det om barnet ofta är sjukt? Särskilt små barn som går på dagis är ofta sjuka, hur kombinerar man det med jobbet? Jag kan tycka att arbetsgivare borde ha en hög acceptans för att småbarns föräldrar behöver vara hemma med sjuka barn då och då, men det är väl inte alltid så.
Men som blivande förälder måste man tänka på det här problemet. För jag kan aldrig finna en bra ursäkt för att man medvetet lämnar sitt sjuka barn på dagis!
Barnet far illa då denne inte orkar med sina kamraters stoj, och det sjuka barnet tar tid från de andra barnen då den behöver mer skötsel och omsorg. Dessutom smittar barnet ner sina kamrater och kanske lärare.
Om färre sjuka barn lämnades till dagis skulle barnen som vistas där med all säkerhet vara friskare.
Jag tycker att det är häpnadsväckande cyniskt och oansvarigt att utsätta sitt barn, barnets kompisar och dagispersonalen för de olägenheter som uppstår då man lämnar in ett sjukt barn på dagis!
Sådana människor tycker jag borde ha mognat en del innan de skaffade barn.
Hur sjutton kan man sätta jobbet före sitt eget barn?
Vad är viktigare i livet än våra barn?
Jobbet klarar sig nog utan dig, men det gör inte barnet. Barnet ska inte behöva klara sig utan sin förälder.
Det är tack och lov inte alla föräldrar som lämnar sina sjuka barn på dagis heller, men detta tycker jag är mycket värre och jag tror att det är mera utbrett problem bland småbarnsföräldrar än de som fuskar med vård av barn dagar.

När man ligger och sover på dagen blir man väckt otaliga gånger, åtminstone blir jag det. Det är inte så konstigt, därute pågår ju dagen och livet och det kan inte stannas bara för att det finns folk som jobbar på fel sida av dygnet.
I dag har jag vaknat till och hört hur man pratat om nedläggningen av Stefansgården i Tärnaby. Nu pratar man om hur mycket dyrare ombyggnationerna av Granhöjden blir, hur försenat byggandet blivit, hur mycket sämre boendet blir för de gamla, att detta blir ett instutionsboende i stället för det hem som gamla dementa behöver. Nu verkar även politiker se hur fel det här beslutet faktiskt blev!
Allt det där satt vi, dumma undersköterskor och sa till våra chefer, men vi fick ingen som helst förståelse eller medhåll. Vi var besvärliga som inte ville se och ta förändringar! I dag skulle vi kunna säga "vad var det vi sa"? Men det är ju inte någon större ide med det. Nu måste vi ta det som det är och se till att göra bättre i framtiden.
Man skulle kunna välja att skylla detta stora misstag på att det var politiker i Storuman som bestämde hur åldringsvården och personalen i Tärnaby skulle fungera, så var det också, men det var faktiskt också en Tärnapolitiker som röstade med Storumanpolitikerna för detta vansinniga förslag! Har hon valt att gå med sina politiker kamrater från Tärnaby har projektet fördröjts åtminstone, och kanske har man också hunnit sansa sig, och titta på det så pass att man insett idiotin i det hela innan man hunnit dra igång projektet. Varför skulle inte Kommunens politiska ledning ha sett detta vansinne, när vi vanliga undersköterskor och folk på byn såg hur det skulle bli? Jag tror att kommunen skulle ha sparat mer pengar på att låta bli att ta detta beslut om nedläggning och flytt av demensboendet.
Vi är naturligtvis glada över att Granhöjden får sig en ansiktslyftning, det mesta i de lokalerna var väldigt slitet, men det kanske man har haft råd att göra ändå och det hade blivit billigare.
Det känns som att det enda man såg då man fattade detta beslut var att man skulle sänka personalkostnaden, få bort journätterna och kunna använda personal på båda ställena. Längre än så tänkte man nog inte. Nu kommer den nya arbetstidslagen, och då antar jag att man måste anställa folk igen?
Det verkar svårt att som politiker tänka framåt och se mer än pengar?
Det förra kommunstyret hade överhuvudtaget svårt att räkna tycker jag det verkar som, hoppas innerligt det blir bättre, och att man ser människorna som ska leva med de politiska besluten.