Spänningen och krampen i kroppen släpper så sakteliga.
Jag har suttit i soffan och känt den fysiska smärtan till följd av spänningen i kroppen. Jag har värk i käken i nacken ner till skuldrorna. Jag har ont i benen, men vad gör det!
Jag är världens lyckligaste dotter i kväll, jag delar den lyckan med min syster.
Vår lilla mamma är opererad och operationen gick bra!
Hittills har hon också hämtat sig bra och mår efter omständigheterna bra.
Den lättnad jag känner är obeskrivbar! Jag vet att min syster vet vad jag menar, och säkert andra också som upplevt liknande saker. Det hjälper inte i sådana här lägen att man vet att läkarna är enormt skickliga och har gjort många sådana här operationer och kan sin sak. Oron finns där hela tiden, ångesten hotar nästan att kväva en. Det finns en risk med alla operationer!
När min syster ringde strax efter klockan tolv i dag var jag tvungen att ta några djupa andetag innan jag svarade, men jag hörde ganska omgående på hennes röst att allt gått bra. Då brast det, all uppdämd rädsla bara forsade ur mig, och vi grät av glädje där i var sin ände och med 38 mil emellan oss i telefon.
Det känns så mycket lättare att andas.
Visst, krisen är väl kanske inte helt över, hon intensiv övervakas än, även om hon flyttats från själva uppvaket. Men hittills när jag pratade först med min son och sedan med min syster i kväll så var allt väldigt bra. De har båda två varit och tittat till henne under dagen, och de var båda till henne i kväll.
Mamma var vaken och mådde som sagt efter omständigheterna bra.
Pappa var uppe här hos oss och åt i kväll, och han såg mycket lättad och glad ut.
Detta har varit en pärs för honom, de har levt tillsammans i över femtio år!
Jag hoppas bara nu att resten av rehabiliteringen går bra, och att mamma snart är hemma hos pappa igen.
Detta har varit en otroligt jobbig upplevelse för oss allihopa, det har verkligen känts skönt att vi har varandra. Pappa, jag och min familj, min syster och hennes familj och våra morbröder. Och förstås alla andra som hört av sig och brytt sig om. Tack ska ni alla ha för det!

Nu ska jag krypa i säng och sova lugnare än jag gjort tidigare. I morgonkväll är min ledighet över, då går jag på och börjar jobba igen.
Vilken tur att jag varit ledig under den här tiden. Det har nog inte funderat så bra att vaka och försöka sova på dagarna.

För övrigt har jag inte så noga reda på vad som händer i världen. Den här gågna veckan har varit lite difus. Ja, jag har ju inte undgått att höra talas om Jens framgångar i pisterna, det gick ju jätte bra även i kväll, kul!
Jens och jag har en gemensam anfader, Noak i Virisen. Han kunde bota sjuka och se in i framtiden. Och just nu tycker jag nog att framtiden ser ganska lovande ut, både för slalomässet och mig.
Jag ser framåt med tillförsikt.

Grattis Jens Byggmark, verkligen jätte kul att han lyckas två dagar i rad!

Det är den 28 januari i dag. I går den 27: e januari tittade solen in på oss igen efter vinterns mörker. Solen brukar skina på oss den 27:e när barnens farmor fyller år.
I morse hade vi åter igen minus trettiofemgrader kallt.
Nu är det disigt ute, kanske håller det på att mildras och tänker börja snöa igen?
Min karl och yngste sonen var och skottade ett tak igår som det låg 125 cm snö på. Vi har gott om den varan men det tycker jag är härligt.
Lätt att tycka då man är befriad från snöskottning.

Det är fortsatt stabilt med min mamma.
Hon ligger kvar i Lycksele och väntar på att få plats i Umeå för sin operation.
Det känns bra för oss att hon är kvar där nere även om vi naturligtvis alla vill få hem henne, men vi vill att hon ska komma hem i reparerat skick. Annars får man ingen lugn stund i rädslan för att hon ska få en ny större infarkt.
Det kan hon få där hon är nu också, men då är hon närmare.
Min syster och hennes yngsta dotter var till henne i går, och jag pratade med min syster i dag, och hon sa att mamma verkar pigg.
Så pigg hon nu kan vara. Och det känns ju lugnt.
Jag gruvar mig för den dagen då man vet att hon opereras, det är en stor operation som kommer att ta tid.
Själv är hon inte särskilt orolig för det. Hon vill nog bara få det gjort, och det är ju också den enda utvägen. Hon måste opereras.
Det ska bli så skönt när det är över.

Näst yngste sonen och äldsta dottern är i Lycksele och spelar innebandy i helgen.
Sonen och hans flickvän hade också hunnit besöka mormor i går.
Det är skönt att höra dem säga att de tycker att hon ser okey ut. I måndags när vi skickade iväg henne var det inte alls okey.

Näst äldste sonen ringde. Han har ju som sagt börjat jobba som "syrra" nu och tycker att det känns kul.
Det är förstås ett annat läge och mycket eget ansvar, men han lär sig ju för var dag. Jag är glad för hans skull.

Nu ska jag skriva lite på en debattartikel och kanske skriva någon insändare också, om det lönsch? Det är så svårt att få in insändare, är det månne för att jag har fel åsikter gentemot insändar- redaktören eller???????.

Det har varit hektiskt den här senaste tiden.
Förra veckan var vi ner till Umeå och närvarade vid näst äldste sonens sjuksköterskeexamen. Själva avslutningen hölls i Umeå stadskyrka och den var väldigt högtidlig och fin, och visst känner man stolthet i bröstet över sonen som faktiskt tog sin examen! Ja, jag är så glad för jag vet att han har funnit sin plats på arbetsmarknaden, han kommer att trivas med sitt jobb, det tror jag i alla fall.
Vi var ner hela familjen och vi hade morfar med oss, vi tog upp en hel kyrkbänk i kyrkan. Mormor skulle förståss också ha varit med, men hon låg inne på lasarettet för att undersöka sina kranskärl, och det blev naturligtvis komplikationer, så hon kunde inte vara med.
På kvällen åt vi en god middag och spelade pingis i en festlokal på gården där sonen bor. Vi klädde ut honom i sjuksköterske-mundering, ja, han såg verkligen ???rolig ut. Näst yngsta dottern fyllde tolv år också den här dagen så vi hade en hel del att fira.
Det var bara tråkigt att mormor inte fick vara med. Och visst dämpade ju oron över henne glädjen en del.
På lördagen åkte vi hem, och då hade vi mormor med oss i alla fall!
Natten mot måndagen jobbade jag. Det var min jobbarhelg, men jag hade tagit semester två nätter för att kunna åka ner till Umeå. Men eftersom det är en stor förlust att ha semester en jobbarhelg när man som jag arbetar på nätterna, så jobbade jag sista natten själv.
Jag hann kanske sova en halv timme sedan jag kom hem på morgonen, då min karl väckte mig med det fasansfulla beskedet att min mor var på sjukstugan, hon hade bröstsmärtor och andnöd!
Efter kontakt med sjukan i Tärnaby så åkte vi in. Min mamma hade piggnat till lite när vi kom dit, men när min mor beordrar min far att ringa sjukan och säga att de ska skicka ambulansen efter henne, ja, då är det allvar!
Då blir man riktigt, riktigt rädd!
Läget var stabilt när vi kom ner till sjukstugan, ändå känner man ångesten krama hjärtat!
Föräldrar ska leva och vara friska! Det är deras skyldighet!
Jag kommer aldrig att bli vuxen nog att tänka, tycka eller känna något annat!
Jag har ju bara en pappa och en mamma!
Dom är båda så oerhört viktiga i mitt liv, i mina barns liv, min karls liv och jag vet att de är lika viktiga i min systers och hennes familjs liv!
Därför var det inte heller en alldeles enkel uppgift att ringa min syster och meddela att vår mor var på väg i ambulans neröver.
Naturligtvis blev hon lika rädd som jag, som pappa!

Nu i dag känns det som jag andas någorlunda normalt igen.
Min mamma hade nog en liten infarkt, men nu mår hon bra, och jag ber till Gud att hon får fortsätta göra det, att det inte tillstöter något mera, att hon blir opererad snart och kommer hem till oss igen. Näst äldsta dottern sa att " Dom måste ju operera henne snabbt, så hon blir frisk, hon har ju så många barnbarn!"
Ja, tänk om läkarna kunde prioritera efter det!

När ens föräldrar blir sjuka så blir man så liten, så sårbar, så oerhört rädd! Rädslan tar stryptag på en!
Det slutar totalt att fungera i huvudet!
Och allt detta försöker man dölja för barnen och för varandra.
Vi stöttar varandra, och då kan vi inte blotta vår rädsla.

Min mamma är stark!
Hon har haft reumatism i 26 år utan att vi egentligen förstått det.
Jo, vi har förstås sett att fingrarna blivit krokiga och vanställda, och hon åker ner på dagvård och lasarettsbesök till Umeå ibland. Men hon klagar aldrig!
Ibland kan hon liksom i förbifarten säga att hon har sån värk, ungefär som om att "ajdå vad det blåser i dag"
Och hon stickar inte sockar och vantar längre.
Men hon är varken gnällig, bitter eller vrång.
Det skulle säkert jag vara.
Jag har haft ryggskott ibland, och det har gjort mig odräglig.
Min mamma fick reumatism samma vinter som vår äldste son föddes.
Hon var 45 år och jobbade på posten i Tärnaby då.
Jag och min syster tyckte i flera år att hon skulle ta sjukpension och spara på sig själv lite.
Vi sa att "posten går inte under för att du slutar" Det gjorde den visst!
Mamma pensionerade sig och vi har inget postkontor kvar i Tärnaby längre!
Vi har skrattat åt det sedan.
Vad jag längtar efter att få skratta med min mamma igen!

Det har varit några kalla dygn med ner mot minus trettiofem grader kallt här på Bygget i Mosekälla.
Just nu "kräksnög hä" och är minus en grader kallt.
"Kräksnög" innebär att det snöar ordentligt, ett utryck som äldste sonen brukar använda.

Jag har varit på fritids- turist och utbildningsnämnds möte i Storuman i dag. Det var faktiskt ganska intressant ändå, jag somnade inte även om det var lite nära. Men det kunde bero på att jag var uppe klockan fem i morse.
Jag undrar bara stilla hur jag ska orka och hinna med detta också??
Jag ville ju egentligen inte alls bli politiker! Det är mycket roligare och bättre att få stå bredvid och skrika högt åt alla dumheter!
När jag kom hem till Tärnaby igen hälsade jag på min pappa innan jag drog på möte med föräldrarådet.
Usch, jag håller på vara som en sån där karriärist som springer runt med portföljen på olika möten utan att få nåt vettigt gjort!
En sådan där människotyp som jag aldrig förstått mig på.
Men nu ska jag gå och sova, det känns tydligt att jag behöver det.
Jag känner mig trött i både kropp och själ!

I går kväll var vi på föräldramöte, jag gick dit fastän jag skulle ut och vaka sedan.
I klassen finns 28 elever. Vi var knappt halva klassens föräldrar där. Visst, det är säkert de som hade giltiga skäl att inte vara där, men det var säkert de som bara inte "orkade" gå dit också.
Jag tycker att vi som var där hade givande samtal. Vi pratade om ungdomars sätt att tala till varandra. Att det nästan verkar som det är fullt normalt att kalla varandra " hora, bög, pucko" osv.
Det är inte riktigt som man orkar säga ifrån, ungdomarna är pacificerade.
Det är en mycket rå och kall värld de lever i som för länge sedan övergivits av vuxna. Det är svårt att vara ung i dag, det är svårt att vara tonårsförälder, därför är det viktigt att vi föräldrar pratar med, och stöttar varandra.
Att vi är närvarande och bryr oss. Därför blir jag irriterad när jag ser frånvaron av föräldrar på föräldramöten, någon fler skulle säkert kunna komma. Jag blir också ledsen och irriterad när man som förälder genast slår ifrån sig när frågan om klassförälder representant kommer upp. "Nej jag har inte tid, jag är så omotiverad, oengagerad, jag jobbar, jag håller i annan ungdomsverksamhet, jag är så upptagen med än det ena än det andra!"
Ja, argumenten för att ta på sig att vara klassens representant i föräldraråd och skolråd är många, och för mig helt obegripliga!
Som föräldrarepresentant ska man ta emot och samla in åsikter och synpunkter från klassens föräldrar i olika frågor som rör barnen och deras skolgång. Dessa synpunkter ska man ta med sig till föräldrarådet, dessa ska vara två stycken per termin. Från föräldrarådet utses två, tre representanter som ska för föräldrarådets talan på skolrådet. Det är inte alls betungande!
Denna "uppoffring" borde alla föräldrar kunna göra för sina barn och deras skolsituation, jag tycker att alla argumenten för att slippa ta på sig detta "oerhört betungande uppdrag" är bullshit! Föräldrar borde skämmas!
I går kväll utsåg vi i denna klass två föräldra representanter, man är alltså också två om detta "enorma" jobb, och det gick bra. Vi fick våra klassföräldrar. Men de här för mig obegripliga argumenten finns alltid där, och jag tycker att det också är ett svek mot våra barn, att inte ställ upp!
Jag har varit klassrepresentant sedan det här systemet drogs i gång i princip, och jag tycker det är roligt! Det är inte jobbigt alls! Jag har arbete, fritidssysselsättning och åtta barn jag ska finnas till för och ett hus att sköta om. Och jag är minsann inte alls duktigare än någon annan!
Den som har det jobbigt är den föräldern som har hand om klasskassan, den föräldern har ansvar för andras pengar! Den föräldern ska hålla koll på in och utgifter och få det att stämma med plus och minus.
Kanske ska man påminna andra om skulder, huu så hemskt!
Jag kan förstå om den föräldern tycker att uppgiften är betungande, för det betvivlar jag inte alls på att den är.
Tack alla ni som har hand om mina barns klasskassor!
Ni borde verkligen få en ros!

Det har snöat nästan hela dagen igen. Vi har ordentligt mycket snö.
Men jag gillar det!

Har just avslutat brödbaket, det känns bra.
Det har snöat ordentligt i dag igen. Min karl mätade snödjupet till 107 cm.
Ja, nog har vi snö så det räcker alltid.
Jag har faktiskt problem att se ut genom fönstret här jag sitter.

Här i veckan fick vi nyheten att ett norskt företag tänker bygga en vindkraftpark på Södra Storfjället, Tärnaby och i Stekenjokk Vilhelmina.
Samebyarna är förståss emot, det är som alltid deras bästa renbetesland, är det inte det så är det bästa kalvningslandet eller flyttningsleden.
Och när det kommer till kritan så är det ju bara pengar de är ute efter!
Får samebyn bara nog bra betalt så är det inget problem då flyttar man på sig.
Jag tänker så här om vindkraft och vindkraftsparker i fjällen.
Jag tycker att vindkraft är bra, hellre vindkraft än kärnkraft!
Jag skulle bygga mig ett eget vindkraftverk om jag hade råd med det.
Men jag kan också tycka att just här i Tärnabyområdet har vi gjort vårat för energiförsörjningen i det här landet. Vi har vattenfalls överdämningar av hela byar i Björkvattsdalen vid vattenkraftsutbyggnaderna under -60- talet i färskt minne. Folk fick flytta från hus och gård och fick inte ens betalt för det, inte för vad det var värt i alla fall.
Sedan skulle jag vilja veta mera konkret vad en vindkraftspark skulle innebära för friluftslivet, naturen och djurlivet?
För mig är det så att jag vill få bort kärnkraften! Den kan skapa förödelse och förintelse om något går snett, och det kan det faktiskt också göra i Sverige!
Det finns också så mycke fruktansvärda kringeffekter kring kärnkraften, det är uranbrytningar, kärnvapen, slutförvar osv.
För mig är det en gåta att man kan använda sig av energi som faktiskt kan förinta både mänskligheten, djuren och naturen, och göra stora områden obrukbara för oöverskådlig framtid??
Och att säga att säkerheten är så fantastisk i Sverige att här aldrig skulle kunna hända en stor olycka är som när narkomanen hävdar att han kan sluta själv när han vill!

Jag gick på och började jobba i onsdagskväll igen. Nu är jag bara ledig helgen.
Lilla fröken tappade sin första tand i onsdags! Och tandfen gav henne tio kronor för den. Hon var väldigt nöjd.
Vi har äldste sonens hund här i helgen, då sonen jobbar hela helgen.
Han har blivit erbjuden jobb på annan ort. Han har en välda lust att flytta och se något annat ett tag just nu, och det är väl klokt att göra sådant medan man är ung. Ju äldre man blir destå mer rotar man sej ju, och det blir inte lika lätt att flytta. Min karl går arbetslös, han har gjort det länge nu.
Han är utbildad snickare, men han har inte jobbat med det oficiellt på trettio år, så han får inte söka jobb som snickare.
Nu ska han söka jobb i hela Sverige, det har den här nya höger regeringen bestämt. Ja, gott och väl det, men vad ska han få för ett jobb så att familjeekonomin förbättras? Ska han jobba på annan ort så måste han ju ha ett boende där, och det kostar med resor, vilket ju den nya högerregeringen också försämrat villkoren för att man ska få nåt tillbaka på!
Det märks att den här högerregeringen lever i sin egen verklighet långt ifrån vår verklighet. De är en hög rikemansungar som tror att förutsätningarna är lika för alla, vilket de ju tyvärr inte är.
Men vi kommer nog att klara oss, det har vi alltid gjort. Det finns de som sitter fast med nybyggda hus och stora lån????.

Nä, nu ska jag gå och laga mat till familjen. Det måste bli lätt tuggat då näst äldsta dottern har ont i tänderna av sin nyinsatta tandställning.
Det får bli någon soppa, soppa på en spik kanske?

Så har det snart gått en vecka på det nya året. En tung vecka faktiskt.
Jag är trött, tröttare tröttast!
Kanske beror det på att jag genomgår en tarmrenings- kur som verkligen sätter fart på magen! Det rensar ut gifter ur kroppen. Och jag hoppas bli piggare efter den.
Det är i alla fall skönt att vara ledig.
I torsdags kväll installerade vi ADSL- bredband.
Så nu kan vi surfa och prata i telefon samtidigt, helt underbart!
Nu tutar det kanske inte upptaget riktigt varje gång som näst yngste sonen ska ringa hem. Han blir så irriterad då vi inte finns tillgängliga när han vill ha tag i oss.
En annan bra sak med ADSL- bredband är att man vet vad det kostar varje månad.
Men så skulle jag ringa Telia för att få ett användarkonto till en ny e-post brevlåda, och då höll jag på att bli GALEN!
Numera ska man säga sitt ärende i telefonen så kopplas man vidare förhoppningsvis till kundtjänst. Men det förutsätter ju förståss att tanten förstår vad man säger.
Jag fick ringa många gånger innan jag kom på ett sätt att inte bara hamna hos intalade röster som inte förstår eller hjälper ett dyft.
Innan dess hade jag skrämt livet ur både hundar och kompisar!
Tänk att man inte bara kan ringa och få tala med en människa nu för tiden!
Detta kan verkligen göra mig vansinnig!
Och alla nedrans telefonköer man hamnar i, det är nästan så att man inte kan ringa till grannen utan att hamna i kö.
Njaa, nu tog jag väl i lite, men jag har funderat på att skaffa mig en sån där telefonsvarare som sa "Hej, du har kommit till Johanssons residens på Bygget i Mosekälla, just nu är det många som ringer, men vi tar emot ditt samtal så fort vi kan, tack för att du väntar. För att tala med Herrn i huset tryck 1, frun i huset tryck 2" osv då har vi också varit "inne", för det är verkligen "inne" med det här fjasket när man ska ringa till myndigheter.

För övrigt har veckan bara varit lugn.
Det har snöat och i dag snöar det igen.
Min karl mätade snödjupet här för några dagar sedan, då var det 80 cm.
Det var väl ungefär vad vi hade på hela vintern i fjol, i år blir det nog mer.

Det är lördag i dag, och jag har faktiskt inga särskilda planer. Vi ska försöka göra samiska läxan ihop med våra grannar, senare i afton.
Jag skulle behöva baka någe matbröd, men jag känner mig så lat. Få se om jag får någon energi kick här senare.
Nu ska jag i alla fall laga till lite lunch åt min karl och mina ungar.
En del av ungarna är inte ens uppstigna än och klockan är mitt i dagen!
Vi måste försöka sno tillbaka dygnen, på måndag börjar skolan igen!