Var i Storuman i går då FKU nämnden hade möte.
Jag konstaterade definitivt att jag klivit in i politiken vid fel tillfälle!
Storumans kommun är en kommun utan pengar! Det förra kommunstyret har kört ekonomin så långt i botten som man bara kan! Och med befolkningsminskningar och den nuvarande regeringen som kraftigt skurit ner på anslagen till kommunerna, vete tusan hur vi ska snickra ihop det?? Det kommer att bli tjärva fyra år framåt, och vi kommer att måsta säga nej till det mesta, och det riskerar att fler människor flyttar från kommunen, och ingen vill flytta in, vilket i sin tur innebär ännu mindre pengar! Ja, det är ingen ljus framtid för Storumans kommun precis, trots gruvor och andra positiva jobb trender.
Folk som inte förstår hur illa ekonomin för kommunen ser ut kommer att bli arga! Folk som förstår att förra kommunstyret spelat bort alla pengar på att ex köpa flygfält som kanske kommer att läggas ner, kommer att bli arga!
Och det är klart att det är vi som nu sitter i nämnderna som kommer att få ta stryk för besparingar som kanske måste göras.
Är jag pessimistisk? Ja, tyvärr ser jag ingen anledning att vara något annat.

I går kväll regnade det, och i natt verkar det ha snöat lite. Det verkar mulet västerut, så det kanske inte blir riktigt samma kalas väder som det varit de här dagarna tidigare. Nu börjar det att snöa igen.
Jag ska ägna dagen åt att röja upp här hemma, sedan ska jag nog åka ner till Tärnaby och fara och handla med min mor.

Sitter här och känner mig ganska trött. Fyllde 45 år i lördags, så det är väl åldern?
Jag och grannarskäringa och små tjejerna har varit upp på Per-Olofs myra och gonat oss i dag. Det var verkligen skönt där i solen.
Jag gick upp, så jag var ganska svettig när jag kom upp. Det är inte så långt kanske, men det är ganska bratt.
Jag har funderat väldigt mycket på frågan, kan jag sätta min egen otrivsel på jobbet före familjens väl och ve, och lilla frökens i synnerhet?
I morse fick hon sova till hon själv vaknade, och sedan fick hon njuta av solen uppe på myren, i stället för att kanske bli uppryckt klockan sex, och fraktad på fritis? Nej, jag känner mig som en riktig skit om jag tar hennes lediga dagar och vila ifrån henne. Jag klarar inte av det! Jag får stå ut med mitt nattjobb och hoppas att det löser sig. Att ingenting händer på jobbet som får det att kännas ännu mera kymigt. Att kanske sköterskorna börjar finnas på huset om nätterna.
Det är ju ändå en akutavdelning också!

Ända från vårat första barn har vi känt att vi vill ha barnen hos oss, att det är vi som ska uppfostra dem. Det är våra barn, vi vill se dem utvecklas och växa, och vi har alltid velat att de skulle få vara barn så länge som möjligt.
Därför var jag hemma i 18 år. När lilla fröken var liten var min karl hemma med henne. När hon var tre år började han att jobba så då bestämde vi, något motvilligt, att hon skulle få vara på dagis de dagar jag måste sova. Det var inte lätt, men vi intalade oss att de kunde vara bra för henne med jämnåriga kompisar. Och det var det nog också. Men vi ifrågasattes av hennes äldre syskon som menade att de "minsann inte behövt vara på dagis, varför skulle hon måsta det?" Så det var jobbigt, innan vi ändå förstod att hon mådde bra av det.
Hon var ju mycket ledig och hemma. På dagis tyckte man att vi hade henne hemma för mycket. Men det brydde vi oss mindre om.

Nej, jag måste försöka leva med arbets- situationen så länge den nu varar. Någon gång ska den väl bli bättre?
Jag kan i vart fall inte låta den gå ut över lilla fröken och familjen.

I morgon ska jag åka ner till Storuman igen, nämnden har möte igen. Det är ett jädra rännande, ganska tröttsamt, men jag har ju lovat ställa upp på detta i fyra år. Tycker bara det kunde vara lite jämnt fördelat med möten i Tärnaby också!

I natt har vi fått tillökning i ladugården, två killingar.
Och renarna är på väg hem till fjällen.
Ja, ta mej rackar håller det inte på att vara vår!

Var på möte med facket och chefen och nattkollegor i går.
Det var ett bra möte tycker jag, på ett eller annat vis löser sig vår jobb situation, och det känns skönt. Endera så kommer det att finnas någon mer på huset om nätterna, eller så får jag byta till dagturer i stället.
Nackdelen med att byta till dag/ kvälls turer är situationen för lilla fröken!
Det måste ordnas barnpassning till henne när hon inte är på förskolan. Det känns lite tungt om man ska behöva slita henne ur sängen och fara iväg med henne även de dagar hon är ledig. Hon behöver sina lediga dagar, hon är bara sex år.
Om jag ska jobba dagar/ kvällar så är det mycket vi måste få att fungera på annat vis. Det är nämligen så att min karl har till vår stora glädje, äntligen fått jobb! För första gången i sitt 53 åriga liv ska han offentligt jobba med det han utbildade sig till en gång i livet, han är i Hemavan och bygger hus.
Det har varit bekvämt när han varit hemma, då jag jobbar. Men det är en katastrof för ekonomin, och det blir jätte tungt för hela familjen rent psykiskt.
Min karl är inte utan jobb hemma, han jobbar jämt, men det betalar sig dåligt, och det är psykosocialt fördelaktigt att komma ut bland jobbarkompisar. Det är också en av anledningarna till att jag inte trivs med ensam jobb. Jag vill kunna surra med jobbarkompisar.
Av den anledningen är det förstås också roligare att jobba dagar och kvällar. Ja, vi får se, det passar mig bättre att jobba nätter, det passar familjen bättre. Men jag står inte ut med den arbetssituation som är nu.

Har hört på radio och tv om hur landstinget behöver spara pengar. Jag vet att våra akutplatser här i Tärnaby varit hotade tidigare. Jag kan känna en rädsla/ farhåga för att det som nu utspelar sig med vårdavdelningen som inte kan öppna för fullt på grund av ofullständig nattbemanning, inte precis gynnar akutplatsernas existens. Vill landstinget ta bort dem, så får dom fog för det nu.
Ja, den här försenade flytten är någonting som fler av befolkningen borde fundera över, för det kan faktiskt påverka sjukvården för oss alla här i området.
Man ska inte bara stirra sig blind på demensvården, vi behöver annan sjuk och åldringsvård också.
Och med övertygelse om att vården för de dementa inte alls blir sämre på Granhöjden, snarare tvärtom, så är detta kvalificerat vansinne!

Vansinne är det också att sommarstänga BB i Lycksele för att man inte får barnmorskevikarier till Umeå! Stäng Umeå istället, Umeborna får inte alls lika långt som mammorna härifrån skulle få om de måste åka till Umeå. Varför ska allt alltid vara så bekvämt för stadsborna?

Nu börjar det snöa, skit också. Äldste sonen är ledig i dag och skulle ju ut och köra nya skotern. Inte för att jag tycker om när han åker i väg ensam.
Jag ska i alla fall ta itu med städningen. Jag ska ju jobba i helgen, och då känns det bra att göra bort städningen i dag.

Jag och mina kollegor var på mötet med politiker och anhöriga i går.
Jag har varit helt tom i skallen sedan dess! När jag kom hem i går gick jag och lade mig, men jag känner mig fortfarande jätte trött! Det känns som dagen efter! Fast mera frustrerande och uppgivet.

Jag hade väl inte trott på några under i och med detta möte, men jag är ändå lite chockad och bestört över hur folk resonerar och reagerar!
Mest obehagligt och osmakligt tycker jag väl att det var när anhöriga misskrediterade sina forna kollegor, och faktiskt också personalen på demensboendet, och utdömde dem/ oss som dålig vårdpersonal! Det var både oförskämt och oerhört kränkande. Och osant också, tycker jag.
Det är tråkigt när man upptäcker att man missbedömt folk.
Jag kan förstå personalen som inte vill flytta från Stefansgården, även om jag inte delar deras känslor för det huset, men det är jobbigt att lämna lokaler som man trivs i, det är bara så. Personalen kommer ändå att göra sitt bästa av situationen och för sina vårdtagare, det är jag helt övertygad om.
Jag kan också förstå de anhöriga. De tycker att de funnit ett bra och fungerande boende för sin anhörig. Det är jobbigt rent praktiskt att flytta, och hur kommer den demente anhörige att reagera? Sådana känslor och sådan oro kan jag förstå. Jag kan också förstå ilska över politiker som inte kan hålla i pengarna bättre så att man inte behöver sådana här besparingar!
Men tyvärr är det nu så, beslutet är fattat, det går inte att ändra och det hoppas jag att åtminstone några av de anhöriga förstod.
Men jag tycker att de här diskussionerna runt den här flytten har kommit att handla om, ja, faktiskt rent skit snack! Folk som gapar om sådant som de faktiskt inte vet någonting om, de tar saker och ting ur luften, och i vissa fall är man faktiskt inte säker på vems bästa man har för ögonen!
Det hör också till saken att vi som jobbar här inom vården vet ju hur sanningen och verkligheten ser ut, men vi varken vill eller kan möta felaktiga påståenden med det. Den här diskussionen borde handla om hur man åstadkommer den här flytten på bästa sättet för de dementa. Det är den enda diskussion vi bör föra nu. Debatter om att behålla Stefansgården som demensboende är det för sent för nu! Beslutet är mer än ett år gammalt! Vad vi sedan tycker om det beslutet är var och ens ensak.
Min åsikt är väl ganska klar, jag kan inte se något annat vettigt beslut än det som tagits. Och med tanke på att man försöker göra Stefansgården till ett seniorboende, så känner jag lugnet. Jag är helt övertygad om att de dementa får det bra nere hos oss på Granhöjden, och vi får en bättre vård för alla i området.

Det är sent, borde ha varit i säng för länge sedan.
Har varit ute på vinterns första skotertur i dag, det var grinigt gråkallt!
Jag har haft frossa ända sedan jag kom hem faktiskt.

I kväll var vi nere och gratulerade morfar, han fyller 77 år i dag.
Vi gav honom godis, som han klokt nog öppnade för sig själv. Han har lärt sig!
Har han öppnat presenterna inför våra ögon har han inte haft någonting kvar när vi åkte hem! Vi är godisnarkomaner hela familjen!

Jag är snuvig och ruggig, kanske därför jag blev så frusen efter skoterturen.
Jag känner mig inte riktigt i form. Jag vet inte riktigt vad som är vad.
Obehag inför jobbet, eller faktum att jag kanske inte är riktigt kry?
I morgon ska vi ha möte på jobbet med politiker, personal och anhöriga.
I frdags var jag i Storuman, FUK nämnden som jag sitter med i hade utbildningsdag. Där blev också frågan om Stefansgården diskuterad, och alla är överens om att beslutet om flytten inte kan hävas nu. Även socialdemokrater hävdar att beslutet står fast, men att man måste sätta sig ner och diskutera framtidens äldrevård i Tärnaby, javisst, det är klart att vi måste det!
Men det är fult att inbilla anhöriga och andra att beslutet går att riva upp!
Och det är det som gör mig så arg.

Såg små snuttar från socialdemokraternas extra kongress, och valet av Mona Sahlin som ny partiordförande. Jag tror att hennes hårdaste jobb blir att tämja alla betongsossar till gubbar i partiet, med konstiga kvinnosyner, för jag tror att det är gott om dem i det partiet tyvärr! Det är ett stort och stelbent parti, faktiskt lika konservativt som Moderaterna. Jag tror varken det är lätt att vara kvinna eller ung i det partiet.
Man ser ju bara på Sossarna här i kommunen hur svårt de har för att stiga åt sidan för yngre förmågor!

Nu ska jag gå och sova.
Jag ska läsa mig till sömns. Jag håller på att avsluta en spännande bok om konstapel Lynnley! Den var trög att ta sig in i, men blev bara bättre och bättre.

Har jobbat i natt, vilket helvete!
I natt som var satt jag alltså ensam på jobbet och kunde inte ta hand om mina patienter på ett för mig och dom tillfredsställande sätt, p g a min ensamhet!
Jag ringde efter mina kollegor från äldreboendet i andra änden av byn två gånger, men de har ju det de gör på sin arbetsplats, därför ringer man efter dem när man inte står ut längre, men egentligen skulle en av dem fått åka emellan betydligt oftare. Det här är en fullständigt ohållbar situation som aldrig skulle accepteras av män!
I morse nästan rusade jag hem, trött, förtvivlad och med en fruktansvärd huvudvärk! Jag har tagit mig igenom natten med magnecyl och samarin för magen. Det blir kollegorna på dagpassen som får ta emot min frustration, och det är ju inte meningen, jag ber om ursäkt för det! Den här uppkomna situationen är verkligen inte deras fel på något vis! Inte någon vårdpersonals fel.

Häromdagen kom jag på en lösning av problemet med den ohållbara arbetssituationen! Eftersom de dementa på Stefansgården har kontrakt på lägenheterna med fastighetsbolaget Umluspen, och inte med kommunen som det borde vara, så kan ju Umluspens personal ta hand om de dementa under de här tre månaderna som uppsägningstiden är????????
Naturligtvis skämtar jag! Ett ironiskt sådant.
Inte ska vaktmästare och städpersonal ta hand om dementa, men visst är det märkligt att låta denna situation försämra vården för alla vårdbehövande i området?! Det måste få finnas mer än demensvård i Tärnaby. Det finns andra gamla och sjuka och vårdbehövande som också har rätt att kräva bra omhändertagande!

I natt ska jag vara ledig, jag ska på politisk utbildning i Storuman i morgon.
Det blir nog en både lärorik och långtråkig dag i morgon misstänker jag.
Men vad som helst är bättre än att gå till jobbet just nu.

Har jobbat i natt, vilket helvete!
I natt som var satt jag alltså ensam på jobbet och kunde inte ta hand om mina patienter på ett för mig och dom tillfredsställande sätt, p g a min ensamhet!
Jag ringde efter mina kollegor från äldreboendet i andra änden av byn två gånger, men de har ju det de gör på sin arbetsplats, därför ringer man efter dem när man inte står ut längre, men egentligen skulle en av dem fått åka emellan betydligt oftare. Det här är en fullständigt ohållbar situation som aldrig skulle accepteras av män!
I morse nästan rusade jag hem, trött, förtvivlad och med en fruktansvärd huvudvärk! Jag har tagit mig igenom natten med magnecyl och samarin för magen. Det blir kollegorna på dagpassen som får ta emot min frustration, och det är ju inte meningen, jag ber om ursäkt för det! Den här uppkomna situationen är verkligen inte deras fel på något vis! Inte någon vårdpersonals fel.

Häromdagen kom jag på en lösning av problemet med den ohållbara arbetssituationen! Eftersom de dementa på Stefansgården har kontrakt på lägenheterna med fastighetsbolaget Umluspen, och inte med kommunen som det borde vara, så kan ju Umluspens personal ta hand om de dementa under de här tre månaderna som uppsägningstiden är????????
Naturligtvis skämtar jag! Ett ironiskt sådant.
Inte ska vaktmästare och städpersonal ta hand om dementa, men visst är det märkligt att låta denna situation försämra vården för alla vårdbehövande i området?! Det måste få finnas mer än demensvård i Tärnaby. Det finns andra gamla och sjuka och vårdbehövande som också har rätt att kräva bra omhändertagande!

I natt ska jag vara ledig, jag ska på politisk utbildning i Storuman i morgon.
Det blir nog en både lärorik och långtråkig dag i morgon misstänker jag.
Men vad som helst är bättre än att gå till jobbet just nu.

Snart slut på ledigheten, ja, vilken ledighet?
Man känner ångest när man går i säng och man känner ångest när man vaknar!
Och allt handlar om arbetssituationen.
Jag är så innerligt trött på detta att jag snart inte vet vad jag ska ta mig till!
Känns det så här när man håller på att bryta ihop tro?
Jag känner att vi är totalt övergivna!
Av arbetsgivaren, politikerna och facket är bara dyrt och totalt tandlöst!
Det är verkligen inget privilegium att vara anställd åt Storumans kommun i alla fall, men det hade jag i och för sig insett för ganska länge sedan.
Nej jag orkar inte med detta!

I går kom näst yngsta dottern in och frågade om den yngsta dottern verkligen fick sitta uppe på taknocken?
Jag höll på att få hjärtstillestånd! "Neej, det får hon INTE!"
Men jag borde vara van.
Näst yngsta dottern var bara ca 2 år när hennes syskon hjälpte henne upp dit en vinterdag, de satt alla uppradade som fåglar på en telefontråd och vinkade glatt åt mej när jag var på väg till ladugården. Jag blev arg av rädsla, det är faktiskt ganska högt upp! Näst yngste sonen klättrade också upp på taket när han var kanske 3-4 år. Vi hade en takstege i trä som hängde ner en liten bit, och jag sa åt min karl att ta bort den så inte ungarna skulle ta sig upp på taket. "Nää", sa han, "Int ta nagen sä dit opp" Han hann bara säga det så hörde vi "nagen" där uppe. Och när vi rusade ut för att se vem det var satt näst yngste, då yngste sonen, där uppe och skrattade med hela ansiktet av lycka över utsikten och friheten!
Så lilla fröken är inte första eller yngsta ungen som klättrat upp på taket här inte! Mig får ingen dit upp! Jag är så höjdrädd att jag inte ens klarar av att se tv när de filmar utför stup!

I går kväll sur snöade det en hel del, men i dag ser det nog ut att vara ganska fint ute. Ska försöka gå ut en stund och skaka av mig olusten sedan.

Det är ett underbart vårväder här i fjällvärlden i dag!
Jag har suttit här ute en stund och bara njutit, eller försökt att njuta i alla fall.
Vi var ner till sonen i förmiddags och uppvaktade honom med smörgåstårta.
Sedan jobbar han hela dagen, så det blir nog en ganska alldaglig födelsedag för hans del.
Den här dagen för 26 år sedan kommer jag aldrig att glömma!
Jag var då en 19 årig nybliven mamma, och jag upplevde en euforisk lycka!
Sonen var så liten och söt, och jag visste då att honom skulle jag skydda med mitt eget liv om så blev nödvändigt! Den kärlek jag kände för mitt barn kunde inte ens hans far konkurera om! Jag kan forfarande minnas hur sonen luktade då! Efteråt har jag ofta tänkt på hur ung och naiv jag var, men känslorna var klockrena och har inte förändrats fast jag har förändrats och mognat som människa. Och jag har precis samma starka känslor för alla mina barn, fast jag var rädd för att det skulle vara omöjligt att känna så starkt för fler barn. När andra sonen föddes insåg jag att jag inte alls behövde oroa mig för det. Jag älskar åtta barn lika mycket, och jag skulle ge mitt liv för vem som helst av dem! Men visst är jag ruskigt arg på dem ibland!
Vi har våra uppgör ibland, men jag tror inte att det finns någonting som kan ta död på kärleken till sitt barn.
Även om det alltid är jobbiga uppgör jag har med mina barn, så tror jag kanske att det också ger oss någonting. Och vi har det ju oftare trevligt tillsammans, än vi bråkar. Som mamma kan man ibland känna att man bara gnäller jämt, och ungarna verkar stendöva! De märker inte ens att man är där!
Jag tror att det oftare är vi mammor som tar smällarna med ungarna, pappa har en förmåga att kunna glida undan. Och då han säger ifrån så lyssnar barnen genast, och det förståss, mamma gnäller ju ändå alltid jämt!
Ja, ja det är väl så att dela på föräldraskap och uppfostra barn.

Nu började det snöa ute. Det är väldigt milt, bara minus 3,8 grader.
Det känns lite påsk aktigt. Undrar hur min kollega har haft det på jobbet i natt? Jag hoppas att det har gått bra. Det måste för tusan bli någon ändring på detta snart! Detta är en parodi på god omvårdnad av patienter!

Var uppe till grannarna och tvär drack en kopp kaffe.
Grannarskäringa har varit i Skåne veckan som gick, och till veckan ska hon ut på sin sista praktik uppe på Sunderbyns sjukhus. Så jag tänkte att jag måste passa på och träffa henne, och naturligtvis också ventilera lite om problemen på jobbet, och det vansinne som nu Socialdemokraterna håller på med.
Nu håller det snart på att vara dags att börja med middagen, så jag avslutar för den här gången.

Läste i dag Elisabeth Karlssons debatt inlägg om en god äldreomsorg i Tärnaby.
Det gör en lite betänksam att Socialdemokraterna här i Tärnaby nu sprattlar så frenetiskt i det nät som de själva knutit??
Frågan om Stefansgården och dess framtid har stötts och blötts i omsorgsnämnden under bra många år, och där har Elisabeth suttit som fritidspolitiker. Men jag har aldrig kunnat utläsa några protester från henne under de åren. Det har funnits en referensgrupp av kommunfullmäktige politiker från Tärnaby, där har funnits socialdemokratiska politiker som har tittat på äldrevården här i Tärnaby, och de har även tittat på och godkänt ritningar för ombyggnaden av Granhöjden och tillbyggnad av Vikbacka! Varför har man inte protesterat högljutt då?? Nej minsann, jag förstår ingenting alls!
Elisabeth lovordar i sin debattartikel Stefansgården som demensboende, men faktum är ju att Stefansgården är inget demensboende, dess utformning och ide är inte tänkt för dementa, det byggdes för fysiskt handikappade. Det är ett boende lämpat för äldre som har glädje av och möjlighet att utnyttja lägenheterna och de gemensamma utrymmena.
Hon skriver om anhöriga som är bosatta på annat håll och deras möjlighet att kunna bo hos sin demente anhörig på Stefansgården när de är på besök i Tärnaby.
Vilka vill "sova" hos sina dementa anhöriga? Det kan bli väldigt lite sömn. Hur många anhöriga orkar ens hälsa på sin demente anhörig?
Hur många anhöriga använder lägenheternas kök? Är ett demensboende till för de dementa eller deras anhöriga? Javisst ska de anhöriga som besöker sin demente anhörig känna sig välkommen och få ett bra bemötande och bli bjuden på kaffe, man ska om man vill kunna dricka det inne i lägenheten i avskildhet med sin demente anhörig om man så vill. Det går alldelens ypperligt på Granhöjdens boende.
Jag tror att ännu färre "vänner" besöker de dementa. Det är nog mest frikyrkorörelsen som kommer och sjunger och hälsar på ibland. Elisabeth skriver att par kan bo tillsammans på Stefansgården, sedan maken/makan blivit dement, och den andra parten inte orkar sköta sin anhörige hemma längre. Förvisso en god tanke, men det händer nog inte så ofta. Och det skulle inte bli den lättnaden som den friska parten behöver.
Elisabeth skriver i sin debattartikel att boende och anhöriga är mycket nöjda med verksamheten på Stefansgården i Tärnaby. Ja, hur skulle de kunna vara annat?? Och inte skulle det bli någon skillnad på Granhöjdens demensboende, det är ju samma personal. Och den personal som av någon anledning inte skulle fungera lika bra för de dementa nere på Granhöjden, kanske ska fundera på annat jobb? Jag tycker att man fokuserar på en massa irrelevant dravvel i den här debatten i stället för att fokusera på den faktiska vården. På Granhöjdens demensboende blir inte den något sämre, hur sjutton skulle den kunna bli det?
Tillgängliheten till läkare och sköterska blir ex mycket bättre än den är i dag.
Låt Stefansgården bli ett seniorboende, då utnyttjas lokalerna till fullo!
Ni Socialdemokrater, sluta använda gamla/ sjuka, personal och skattepengar i erat smutsiga politiska fiffel!

Som sagt, min ledighet har snart nått sin ände, men jag lever med detta problem dag och natt! Jag mår rent fysiskt dåligt över det politiska falskspel som Socialdemokraterna håller på med, och den arbetssituation de tvingar in mig i!

Men visst händer det saker här om dagarna, för att inte tala om nätterna!
Vi har gäster här om nätterna, mystiska gäster som vi bara ser spår efter. Äldsta dottern har varit ute med sina väninnor och festat i Hemavans nattliga uteliv i veckan, det är oroligt visst, men jag tror inte, hoppas inte att de är dumdristiga.
Lilla fröken har åkt skidor hela veckan, hon har lärt sig att skejta, det är sådant jag aldrig ger mig på. En kväll tappade vi bort näst yngsta dottern då hon åkte skidor uppe på lia med sin far och storebror. Vi fick panik, men dottern fann sig bra, hon visste var hon skulle, det var bara lite otäckt med mörkret.
I dag satt vi i köket och drack kaffe då det blev ett herrans oväsen uppe på taket, men det var inget takras! Vi stirrade förskräckta på varandra, tills vi såg en hund ploppa ner från taket! Det var allas vår Buck! Äldste sonens hund, som gillar att sitta uppe på stuguhusnocken och blicka ut över vidderna. Han ser lite fräck ut där han sitter.
Nu ska jag gå gå och hjälpa mina döttrar att göra smörgåstårta åt äldste sonen som fyller år i morgon!
Min lille pojk, hur har det gått till?!