Marianne Johansson, Mosekälla

Begravning av en fjällens dotter

Det är en lite grådisig valborg.
Och jag går på och jobbar i kväll.
I går var min karl och jag på begravning.
Vi jordfäste en av de kvinnor som varit min förebild faktiskt.
Hon hette Ellen Viola, och var gift med min mors morbror och mor till hans fyra söner. Hon levde för sin familj, och i dagens debatt tillhörde hon de förtryckta hemmafruarna. Men Ellen i Gränssjö var allt annat än förtryckt! Hon var en klok och otroligt stark kvinna, och också därför en av mina förebilder.
Hon tillhörde fjällens döttrar, dessa okuvliga kvinnor som aldrig tröttades ut i sin kamp för familjens överlevnad. Jag tänker ofta på en tigerhonan när jag tänker på dessa kvinnor. Beredd att offra sig själv för barnen, bär alltid huvudet högt och stolt! Ja, jag beundrar dessa kvinnor, tyvärr är de många av dem borta nu. Ellen var en av dem, och hon lämnar ett oerhört tomrum efter sig, främst för sina barn och deras familjer, men också för många som hade vägarna förbi Gränssjö. Själv är det länge sedan jag var förbi där. Jag tillhör det moderna folket som har så ont om tid. Jag brukade träffa Ellen på gränsmarknaden i Tärnaby eller när hon någon gång besökte Tärnaby. Senast var förra hösten.
Det var som alltid när fjällens söner och döttrar begravs, mycket folk, mycket blommor och hälsningar. Det är märkligt med detta folk i fjällvärldens avkrokar, de hade ett otroligt stort och rikt socialt nätverk! Betydligt större än vad vi har, som bor betydligt mer civiliserat till. Hur kan det komma sig?
Ja, det är något för oss stressade människor att tänka på.
Vad jag märkt med mina släktingar i "obyggden" är att de verkade bry sig om sina medmänniskor på ett helt annat sätt, man "höll reda på varandra" på ett sätt som för en storstadsbo närmast verkar besvärande. Men ute i "obyggden" har man nog inte överlevt annars. Gästfriheten i dessa "obyggder" var också alltid enorm, matgrytan och kaffepannan stod alltid färdiga på spisen, och alla var välkomna in i stugvärmen, även om man inte var bästa vänner.
Kanske är detta några av förklaringarna till dessa ursprungliga fjällfolkens otroligt stora bekantskap och kontaktnät.
Det är aldrig roligt att gå på begravning. Jag tänkte på det i går, att jag varit på en hel del begravningar där i Voitjajaure. Jag kan verkligen känna mina rötter när jag befinner mig där. När vi satt där i går och fikade och barnen sprang runt huset utanför, så sköljde många minnen över mig. Minnen av då jag var ett barn som sprang runt huset och lekte, ganska befriad av den sorg som vilade över de vuxna som satt där inne. Generationerna går vidare, vilken otrolig glädje och lycka! Ellen och alla andra fjällens söner och döttrar lever vidare genom barn, barnbarn, barnbarnsbarn o s v.
Det finns faktiskt också det som är positivt i sorgen.
Trevligt var det ju också, som alltid att träffa släkten. Ja, jag tillhör den otroligt priviligerade skaran som tycker att det är trevligt att träffa släkten!
Jag träffade bland annat systrarna från Bojjtikken, och det var minsann inte i går! May och jag hade mycket roligt tillsammans i tonåren. Jag träffade henne som tvärest i Saxsnäs för en åtta, nio år sedan, och någon gång på någon marknad har vi nog setts, men det är länge sedan nu. Carina är jämngammal med min lillasyster, och bodde hos oss på Bergastigen i Tärnaby sist året i grundskolan. Dom delar kanske liknande minnen? Vi träffades också en gång på BB, Carina och jag. Jag åkte hem med yngsta sonen och hon hade just fött sin dotter, det är sexton och ett halvt år sedan nu. Hon var hit och hälsade på också en gång med sin familj, men det måste vara mer än tio år sedan?! Ja, det var verkligen kul att se dem båda två!
Jag umgicks mycket i tonåren med flera av mina släktingar. Vi hade mycket roligt tillsammans, men åren har gjort att vi inte har så mycket kontakt längre. Det är förstås lite tråkigt, och så där på en begravning hinner man ju inte prata om allt man skulle vilja hinna prata om. Men så är det ju med oss stressade nutids människor, vi har ju inte tid!

Om att föda barn i gesbygd

Läste om min granne tvärs över sjön, Cilla, som födde sitt senaste barn i ambulansen på väg till BB i Lycksele. Jag säger senaste barn, eftersom jag till min glädje såg att hon mycket väl kan tänka sig ett barn till! Det är kul att se att det finns folk som tar vid barnalstrandet när jag och min karl har gått i väl förtjänt pension!
Jag har fött våra åtta barn i Umeå, Lycksele, Storuman och i Tärnaby.
Jag har inte heller haft särskilt svåra förlossningar, även om jag tycker att det gått trögare efter tredje barnet. När jag födde vår tredje son, var det nog Guds försyn som gjorde att jag inte fick honom hemma på köksgolvet! Jag hann just precis nästan inom dörrarna på sjukstugan i Tärnaby! Förtiominuter efter att jag klev in där var han född! Och i princip utan värkar!
Jag skulle aldrig, utom möjligen vid vår sista lilla frökens ankomst, ha hunnit till Umeå. När jag födde där var jag redan på plats, det var vid vår äldste sons födelse. Oftast går det väl bra när det går fort, men det kan man ju inte säkert veta. Nog kan det uppstå komplikationer, även om det verkar som en lätt förlossning, och jag skulle minsann inte vilja ligga i värkar och skumpa i en ambulans i nära förtio mil efter E12:an! Det är banne mej inte människovärdigt!
Hur kan man ens tänka sig något sådant?? Ja, naturligtvis för att man aldrig behöver genomlida det själv. Det är så oerhört cyniskt och egoistiskt tänkt och tyckt av de i Umeå som lagt fram detta förslag om sommarstängning av Lycksele BB i sommar! Ni ska skämmes sä öra häng åt backen! Fy och usch på er!

Våra förlossningar har en egen historia alla åtta gångerna. Det är resor efter igensnöade vägar, vårväg med tjälskott så det knapp gick att ta sig fram! Det är synska barnmorskor som skickat iväg oss, till min förtrytelse först, och sedan förvåning! Jag tror barnmorskorna Maj-Britt och Margareta har känt mig bättre än jag själv! Det har varit får och getter på rymmen som måst infångas före barnafödande! Ja jag minns alla gångerna väldigt väl. Det är vackra minnen väl bevarade längst in i mitt hjärta, och jag är så lycklig över dem.
Jag önskar Cilla och Svante lycka till med nummer fyra, det är en enorm glädje med barn!

Nu är jag ledig i helgen, det känns skönt!
Jag höll på att få blodstörtning när jag kom på jobbet i går kväll och läste en lapp om att det skulle bli strömavbrott, och att jag skulle måsta ner i källaren och starta om pannan när strömmen kom tillbaka! Jag och min chef hade ju utarbetat en annan lösning, nämligen att vi ska larma ut jourhavande vaktmästare till det jobbet. Tack och lov så visade det sig att den planen inte hade meddelats alla mina kollegor. Och tidigare, när journatten var kvar, och strömmen gick och kom tillbaka på natten så utförde vi denna syssla. Därav instruktionerna om pannstart på anslagstavlan.
Men det är ju helt vansinnigt! Vi är undersköterskor med uppgiften att vårda patienter, vi har ingen utbildning på värmepannor! Vad skulle hända om en undersköterska var där och startade om pannan och någonting skulle gå fel?? Gäller försäkringar då? Ja, jag säger då det, nog får det väl ändå finnas gränser för vad en undersköterska ska ta hand om och klara av?

I helgen ska jag försöka författa mitt brev till Ylwa Thörn.
Min mor hade hört på radion på morgonen att man i Umeå tyckte att dementa fick ligga alldelens för länge innan de fick hjälp, då undersköterskan var upptagen med andra tunga patienter. Det kunde ta upp till en halv timme visst!
Ja, här kan det nog ta betydligt mer än en halv timme, det är nog den minsta tiden det tar, då den som ska hjälpa mig eller kollegan på Stefansgården, dels har egna boenden och andra utelarm att sköta om, och sedan ska frakta sig över i princip hela byn. Tärnaby är en lång by.
Men det är väl som med BB? Det är inte så noga med oss lappar som bor här??

Äsch slut på sarkasmen nu, jag ska avreagera mig med att helgstäda.

Varför vara ansluten till kommunalarbetareförbundet?

I går fyllde min karl 53 år, och jag har varit ledig en natt, men troligtvis måste jag jobba igen den natten, och det var ju inte riktigt det som var vitsen.
Överhuvudtaget tycker jag att detta med jobbet, den usla lönen och de usla villkoren känns tunga just nu. Jag skulle inte tveka en sekund att säga upp mig om jag bara hade en annan försörjning.
Jag undrar varför jag ska betala fackavgift och vara med i Kommunal? Vad gör dom för mig som jag inte skulle få om jag inte är medlem? Försäkringar, javisst, men jag kan ju försäkra mig själv eller hur?
Kommunal är ett otroligt svagt fackförbund, och om jag ska vara ärlig så har jag aldrig hört någon som blivit hjälpta av dem. Och nu har jag ju själv fått konstatera att de har inte mycke stöd att komma med. Jag läste i tidningen häromdagen att folk straffar ut sig från kommunals a-kassa, och visst kan man väl fundera över varför folk går ur a-kassan, det är ju den viktiga biten av arbetslöshetskassan och facket. Även om man har jobb i dag kan man ju bli arbetslös i morgon. Men folk kanske inte tänker på det? Att man går ur Kommunalarbetarförbundet förstår jag däremot mer än väl. Man betalar ju bara en dyr avgift för inget stöd eller hjälp alls!
Ordföranden i Kommunal i Västerbotten är oroad över flykten från kommunals a-kassa. Ja, det tycker jag att han ska vara och jag tycker att Kommunal ska svara oss medlemmar på frågor som varför vi egentligen ska vara med? Av solidaritet för att facket en gång arbetat fram de arbetsmarknadslagar som vi arbetstagare i dag åtnjuter? Nej, det håller inte, och de lagarna gäller ju mej även om jag är oorganiserad. Kommunal måste dra ut tummen ur arslet och börja jobba för sina medlemmar. Vi är underbetalda och arbetar under många gånger svåra förhållanden, vi blir både bitna och slagna på jobbet! Och ändå så känns det som att vi många gånger ses som besvärliga gnäll kärringar när vi söker stöd hos vårat eget fackförbund! Facket nappar direkt på arbetsgivarens lösningar, om de är bra eller dåliga är av ringa betydelse. Vår arbetssituation och säkerhet är tydligen av underordnad betydelse. För oss nattarbetare tillkommer också orättvisor i form av olika kvoter när vi ska ha semester eller vara ledig eller sjuk. Jag har inte råd att sjukskriva mej, det var därför jag sökte ledigt med flex eller komp nu. Jag förlorar tre gånger så mycket som jag skulle tjänat om jag varit på jobbet, en vardagsnatt då jag är sjuk! Detta belopp blir sex gånger basbelopp då jag är sjuk en helgnatt! Tror ni man har råd att vara sjuk då? Nej, man går och jobbar fast man skulle legat hemma. När jag har semester så får jag ju inte semesterlön för OB.n, vilket gör att jag förlorar massor med pengar på att ha semester också. Det är frågan om att ens ha råd med det? Hur kan Kommunal ha godkänt sådana villkor? I vems knä sitter man? Ja, inte har man arbetarens bästa för ögonen i alla fall. Med tanke på allt detta är det förvånande att det inte händer mer incidenter i vården. Man läser ibland om vanvårdade gamla, det är förskräckligt varje gång. Och det är förstås vårdpersonalen som felar. Aldrig går Kommunal ut och talar om hur vi har det, underbemannade och underbetalda. Aldrig något stöd för vårdpersonalen från något håll! Vi har ett stort ansvar, vi jobbar med människor, men det krävs att vi ska göra underverk med inga resurser och vi ska göra det nästan gratis.
Jag undrade, när händelsen om kvinnan som blev kränkt av vårdpersonal och sonen spelade in det på band, jag undrade då hur sanningen verkligen såg ut? Kanske var personalen underbemannad, stressad, sjuk? Kanske var de vana vid att bli bitna, sparkade och slagna? Vad fick de för hjälp? Problemet med oss vårdpersonal är att vi sällan kan föra fram vår sak på ett korrekt sätt då vi är bundna av sekretess. Vi behöver ett starkt fack som kämpar för oss, och det gör tyvärr inte Kommunal.
Det behövs folk som jobbar inom vården även i framtiden. Det är ett oerhört viktigt jobb och ska också ses som ett sådant.
Vi ska ha lön därefter, och vi ska ha mänskliga arbetsvillkor där vår säkerhet på alla plan tillgodoses. Först då kan man egentligen kräva att vi ska göra det fantastiskt bra jobb vi gör redan i dag!
De flesta av oss trivs med jobbet och vet att vi behövs, det är det som gör att vi står ut trots omständigheterna.
Tja, jag ska i alla fall fortsätta fundera över om jag verkligen ska vara medlem i fackförbundet Kommunal. Kanske måste jag skriva till Ylwa Thörn och fråga henne om vitsen med att vara ansluten, förutom försäkringarna?

En lugn helg

Av , , 1 kommentar 0

Det är soligt och lite småblåsigt väder.
Jag försöker leja bort mina två nätter till veckan, men det verkar svårt.
Det finns ju som bekant inga vikarier. Och de som vill jobb mera som jag blivit tipsade om jobbar mot mig, så det går dåligt.
När jag fyllde år fick jag ett presentkort hos massören av min familj. Jag kunde inte ha fått bättre present! Jag är så sliten i kroppen, och nacken och ryggen värker så vansinnigt just nu! Jag behöver verkligen massage och vila.
Men det går inte bra med vilan, och jag hade ju ingen lust heller att sjukskriva mig, men det är klart att det är där man hamnar till slut. Ja, ja jag ska väl inte ge upp än, men jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig??

Yngste sonen är deprimerad! Han skotrade ju utför en hängdriva på annandagpåsk och gjorde illa vänster hand/ handled.
Vi var till doktorn torsdagen efter, och han la en gipsskena på eftersom han misstänkte att det kunde vara något vajsing med båtbenet. Här i Tärnaby har vi ännu inte fått digitalröntgen så man ser inte alltid så enkelt på bilderna hur det egentligen ser ut. Han fick order om att uppsöka sjukstugan i Storuman och röntga där efter en vecka. Så gjorde han och det visade sig att båtbenet var av/ sprucket, så gipset blev bara ännu bastantare. Han slipper inte ur det förrän i mitten av juli som det lät. Nej, visst, det är väl inte särskilt kul att gå gipsad, speciellt för en kille som är aktiv, skruvar och använder händerna mycket. Men vi försöker trösta honom med att detta kunde ha blivit betydligt värre skador!
Man får ändå vara tacksam för att han bara har en hand/ arm gipsad!
Men det är kanske lite svårt att vara så vidsynt när man är så ung och har så mycket att göra??

Helgen har för övrigt varit lugn. Tror inte att det varit så mycket folk i stugorna heller, åtminstone har de då varit tysta och lugna de som varit här.
Det har ju ändå varit en ganska fin helg.
Lilla fröken har efter lång tids tjatande tagit fram cykeln. Så nu är hon blöt och jörjig hela tiden. Men hon verkar trivas, och då är det väl bra.
Min karl och näst yngsta dottern har varit oppa lia och ränt. Det hördes vara jätte fint.
Nu ska jag laga köttsoppa till middag, och hjälpa yngste sonen att torka golvet.
Han får ju se till alla fördelarna med tråkiga och jobbiga saker som han inte klarar av att göra med bara en hand. Aldrig något ont som inte har något gott med sig!

Jobba i motvind

Sitter här och dricker kaffe och tittar ut på det trista vädret.
Det snöar och är allmänt grått.
I går var det däremot soligt och fint. Äldste sonen är ledig i dag, och då brukar det vara dåligt väder. Han och grannarspojken pratade i går om att fara ut på skotern, det skulle de inte ha gjort.
Men det ska visst bli bättre till helgen, då jobbar äldste sonen.

Var uppe i går kväll och åt äppelpaj och glass hos grannarna.
Det blev nästan som ett byamöte då hela majoriteten av byns innevånare var där. Det var då förutom grannarna, jag och min karl, två till. Ja, vi är ju inte så många innevånare i den här byn, men vi trivs rätt bra med varandra, och det är skönt.

Fick en hel lunta papper i går från kommunen i går. Det var årsredovisning och sådan trevlig läsning. Det är kommunfullmäktige på tisdag i Storuman. Där finns det nu någonting som kallas frågestund, då får kommunmedborgarna ställa frågor till politikerna. Jag hoppas att de här anhöriga som vägrar att flytta på sina dementa gamla här i Tärnaby, tar chansen och åker ner och ställer frågor till politikerna då!
Med i dessa papper var också lite framtidsversioner för kommunen.
Det blir kärvt, och det är viktigt att stoppa utflyttningen från vår kommun. Vi måste försöka ta tillvara de möjligheter vi ändå har.
Ska folk bo kvar är det viktigt att det finns jobb, för att kunna skapa jobb behövs kapital, vilket vår kommun inte har.
Om jag ser till min egen arbetsplats, så finns det just nu inga vikarier.
Ja, det finns ingen som kan leva på att gå och vänta på att telefonen ska ringa så att man får jobba några timmar här och där. Då skaffar man annat jobb och kanske flyttar man! Detta skapar problem, även för oss som har tillsvidare anställning, vi kan aldrig vara ledig något extra.
Till slut finns ju risken att vi också tröttnar och blir sjukskrivna eller säger upp oss och flyttar!
Detta är ett stort problem.
Ingen kan leva kvar här och leva på luften, och det är också svårt att känna att man aldrig kan ta extra ledigt när man behöver det. Ja, att känna att man inte ens kan vara sjuk, fast man är det.
Regeringens jobbpolitik hjälper oss föga!
Risken med den är bara ännu större för att ungdomarna flyttar.
Kraven som ställs nu på arbetslösa kommer att tvinga ungdomar att flytta.

Nä, nu ska jag göra någon nytta innan jag äter lunch.
Jag behöver röja och ta reda på lite kläder.

Puh!

Har överlevt påsken. Det har inte varit något vidare väder, i måndags var det dock fint, så vi var ute på en tur.
Vi har haft två lånebarn här i veckan, en, min systerdotter har åkt hem i dag.
Hon skulle gå på nån konsert i morgonkväll, så hon åkte hem i dag.
Näst äldste sonen kom upp i går kväll, och dom har några kompisar med sig.
Ett gäng for ut på skoter just nu.
Jag ska ta och röja upp i huset. Jag ska jobba i helgen, och jag måste röja i dag annars blir det så otroligt mycket när jag går av mina pass.
Jag hade sökt semester i helgen, men det finns ju inga vikarier att tillgå, så det är bara att jobba och se glad ut. Men inte känns det ju kul precis, och inte blir det ju trevligare av att det är som det är på jobbet.

Vi har haft mycke snö och oväder en period nu. I dag är det skapligt, men det har lust att regna och är mulet. Det går i alla fall att vara ute, och det är ju bra.
Hoppas det blir fint i helgen så att de kan vara ute. Samtidigt känns det förståss ännu surare att måsta jobba när det är fint väder.
Jag har på känn att det blir dåligt med sömn i helgen, och jag är trött redan!

Nu tittar solen in genom mitt fönster faktiskt!
Ska skynda mig på med städningen så kanske man hinner ut en sväng också.
Får försöka ta reda på varje minut! Det känns som att jag behöver lite sol och frisk luft.

Påskhelgsledigt!

Nu har jag påsk helgs ledigt!
Hade en enorm tur, jag hade en hygglig sköterska som sov på huset i natt också, trots att hon inte behöver göra det. Allt går så mycket bättre, bara man vet att det finns någon fler med ansvar på huset.
Från och med vecka 16 finns det alltid en sovande sköterska på huset. Så det känns som att jag tog rätt beslut när jag bestämde mig för att gå kvar på mina nattpass. Det är fortfarande ingen bra situation, det blir det inte förrän Stefansgården flyttar ner till demensboendet den första juli. Men det är helt klart uthärdligt när man vet att man har någon med sig på huset om det ringer på entre dörren.

Vädret är bättre nu. Det kommer fortfarande snöil, och det blåser ordentligt ännu. Men det är ingenting jämfört i går.
Näst yngste sonen har kommit upp från Storuman med flickvän och nyinskaffad hundvalp. Ha ha ha, detta är ett hundrike!
Den nya valpen är en tik av blandras. Hon är enormt söt!
Hundar skulle aldrig bli annorlunda utseende mässigt. Men de skulle snabbt få en gammal hunds vett.
Det är ett himmla jobb att uppfostra en hund! Det är så lätt att förstöra den.

Våra barn har vuxit upp med hundar, men de har ju inte haft ansvaret för dem själva. Hoppas näst yngste sonen lyckas med sin lilla Nova, för det är trevligt med en trofast hundvän.
Nu ska jag gå och titta vad lilla Nova sysslar med. Hon kanske pinkar in mina mattor!

Oväder!

Jag överlevde den här första natten, mycket tack vare den jätte gulliga sköterskan som stannade på huset, fast hon egentligen inte behövde.
Det har varit en rörig natt, både inom och utom hus.
Jag tog mig hem från jobbet i morse, med livet som insats! Jag har kört bil i rykande snöstorm förut, det är aldrig trevligt, och i morse var helt klart en av de värsta gångerna. Just nu när jag skriver detta sitter vi insnöade, mer än vanligt alltså, men ovädret verkar ha bedarrat något.
Jag har haft hemma barnen i dag från skolan, och äldsta dottern tog sig inte på jobbet. Det är förenat med livsfara att vara ute på vägarna sådana här dagar.
Bitvis ser man ingenting!
Min syster är på väg med bil upp från Umeå, måtte allt gå bra för dem!

Vi har haft många oväder i stil med detta, men aldrig har man pratat så mycket om det som nu på radion, t o m på riksnyheterna!
Få se om det är på nyheterna i kväll också?
Vad jag inte förstår det är alla galningar som inte behöver ge sig ut, men ändå gör det?! De kostar stora pengar i utryckningar och räddningspådrag, som vi kunde varit utan. Att vara fjällvan är att inse när man ska stanna inne!

Nä, nu ska jag påskstäda! Riset är pyntat med fjädrar och lilla frökens vackert målade ägg. Och gamla hunden Tjapp är också vackert påskmålad av lilla fröken.
Få se om jag tar mig på jobbet i kväll.

Glad Påsk!

Av , , 1 kommentar 0

Vilket skit väder!
Och det ska bara bli värre!
Skulle lika gärna kunnat jobba hela helgen, då har det då funnits sköterskor på huset också.
Det känns rent ut sagt fördjävligt att gå på i kväll!
Men vad ska jag göra?
Det är bara att försöka bita ihop.

Lilla fröken och jag har varit ute i grisvädret och försökt ta lite påskris.
Det var inte kul, men tradition är tradition! Påskriset ska in.

Såg i gårdagens folkblad att Elisabeth Karlsson fortsätter valkampanjen för att få behålla Stefansgården. Hon skriver att det är ett fint boende, ja, jag håller med. Därför ska där bo människor som verkligen ser hur fint det boendet är.
Och det pågår ett arbete för att få till stånd ett seniorboende på Stefansgården. Trots att flera stycken, politiker och andra bl.a. Elisabeth säger att det inte finns något intresse för Stefansgården som seniorboende så har det nu visat sig att det finns det visst! Så där ser man hur långsiktigt Tärnaby sossarna arbetat med äldres behov av boende och social gemenskap i Tärnaområdet! Ändå tycker jag att gårdagens debattartikel är lite mera på defensiven än den förr hon skrev.
Ja, alla politikerna vet ju att det inte går att behålla Stefansgården som demensboende i nuläget. Sedan kan man förståss tycka vad man vill om det.
Jag vill också att våra dementa ska ha bra boende. Jag kan inte se någonting som talar emot det med det nya boendet på Granhöjden.
Dessutom vill jag att alla äldre ska ha bra vård och omsorg. Det tycker jag inte att Elisabeth och de som står bakom henne verkar för, trots att de påstår det.
Jag vet faktiskt inte vems behov som är i deras fokus, för de dementa får det inget sämre nere på Granhöjden!
Och efter den ekonomiska redogörelsen som vi i FKU nämnden fick förra torsdagen, så ser jag ju att tack vare den försenade flytten kommer omsorgsnämnden att måsta strama åt ännu mer, de ligger redan dåligt till. Hela kommunen går back med 3 miljoner.
Och om omsorgsnämnden tack vare den här försenade flytten tvingas dra i tjänster, vart har då Sossarna hamnat i sin påstådda vilja att ordna en bra äldreomsorg för ALLA äldre i kommunen?? Nej, du tack, de tror att de ska vinna röster på detta, det handlar inte om något annat. Men snälla Sossar, det är tre och ett halvt år kvar till nästa val! Ni behöver inte starta valkampanjen redan nu!
Nej, vi Granhöjdare ids inte svara Elisabeth Karlsson den här gången, det tjänar ingenting till. Vi måste tänka på att efter första juli ska vi dela fikarum, och detta bäddar inte för något bra fikaklimat. Och vi, jag tror jag kan påstå alla Granhöjdare, vill ha ett bra arbets- och fika klimat med våra kollegor från Stefansgården. Vi glädjes åt att de flyttar ner till oss med sina boenden!
Vi välkomnar dem.
Och jag har ju kommenterat hennes artikel här och nu.

Lilla fröken målar påskägg att hänga i riset.
Det blir så fint.
Hoppas jag överlever de här två nätterna jag har framför mig nu.

Glad Påsk på er allihopa!