Ambitiösa fiskare

Väntar på att restrerande delen av min familj ska komma hem. De bestämde sig för att fara ut och fiska. Jag vet inte om ni vet det, men det ösregnar här. Det är riktigt grått och trist och blött. Inte ens väder för att överhuvudtaget gå ut genom dörren, till och med hundarna springer bara ut och gör det dom ska och sen in i torrheten igen. Däremot är det en enastående kväll för att se en film, mysa framför öppna spisen eller äta något gott och spela spel. Men dom tyckte alltså att det var en ypperlig kväll för att fara ut och fiska. Vad ska man säga…? Det är förmodligen…ehm, myggfritt? Uppfriskande? Ingen risk för solsveda? Nja det verkar det ju inte ha varit överhuvudtaget hittills i sommar.

Nej, jag är ingen fiskare själv. Det är förmodligen därför jag har så svårt att se tjusningen med att fara och fiska en regning kväll. Faktum är att jag inte ser tjusningen med att fiska överhuvudtaget. Ser inte lockelsen med timslång väntan på slemmig fisk. Jag föredrar att fiska upp en fiskbetonad middag från frysdisken på närmsta mataffär, rensad och klar. Jag har väl inte tålamodet antar jag. Eller den härdade personligheten för att kunna rensa dem. Min man och i synnerhet min son är totalfrälsta.

Oj, nu kom dom precis hem. Dom ser ut ungefär som att dom har kommit ut från duschen och glömt att ta av sig kläderna innan de gick in. Och dom fick visst en fisk också, en öring. Eller dom fick visst två, men släppte tillbaka en. Det är faktiskt den enda gången jag ser T stå frivilligt i köket, när han ska tillaga fisk han har fångat. Nu står han där och slamrar, med jämna avbrott för "Marie? Vars har vi det här? Och det här?" Haha, min make – den ambitiöse hemmakocken. Vi får se vars det barkar, men han har nog hittills aldrig misslyckats.