Kattunge = Hundlunch?

Sitter vaken och kan inte somna, så då tänkte jag att jag kanske skulle skriva några rader här, det har ju varit som tunt med inlägg från det här hållet på sistone. Men jag har helt enkelt inte haft någon inspiration, och jag tycker inte att det är lönt att bara skriva några rader om "det här och det här har jag gjort idag". Ingen bryr sig ändå, haha.

Vi har föressten utökat familjen temporärt. Vi har nu, förutom våra 3 hundar, två katter. Tills i januari, då tar morsan över dem. Det började med att syrran inte kunde behålla sina katter i hyreshuset hon bor i. Den ena var gammal och började bli sjuk, så hon tog bort den, men den andra flyttade upp hit. Så den katten har bott i sonens rum nu i över ett halvt år och det har gått hur bra som helst. En dag för två veckor sen var samma son ute och cyklade och träffade en kvinna som hade kattungar, och då förstår ni vars det barkade. Varför har man så svårt att säga nej? Med sin mormor som personligt stöd bestämde han (dom) sig för att två katter har roligare än en ensam katt, och dessutom ska dom ju inte bo här resten av livet. Det må vara sant, och sen hade jag inte så mycket mer att säga till om. Så nu har Toss flyttat in till oss. Han är ungefär 4 månader och har inte vett att vara rädd för hundarna.

Vi har tagit ut honom flera gånger så att han och hundarna ska vänja sig vid varann. Med Jack är det inga problem, han går bara undan om katten kommer i närheten, men dom andra två… Ja, Atlas verkar det nog inte heller vara nå problem med, han är bara alldeles för nyfiken och jättenärgången, och puttar och buffar på katten. Men Elliott… Jag tror Elliott ser den där katten som en lämplig lunch. Första gången de  träffades, slickade Elliott på honom och sen NAFSADE han på honom. Bara litegrann, ett litet nafs i pälsen, men ändå! Andra gången hade vi bara inne en hund åt gången, för att dämpa ner dem litegrann, så det inte blir den där tävlingen om vem som hinner först och kommer närmast. När det då var Elliotts tur så satt han fint och bara tittade, men… han tittade inte på katten, han tittade på mig, precis som han gör när man har en godbit och han väntar på att man ska säga "varsågod". När T sen ropade på honom för att han skulle ut och en annan hund skulle få komma in gick han fram och öppnade käften runt kattens nacke/rygg. Inget hugg utan bara lungt och sakta. Jag flög ju rätt upp och fick ett helsikes utbrott, men jag har funderat i efterhand om det bara var så att han hade tänkt ta katten med sig. Eller så var det så att han inte visste om det var okej för matte om han åt upp katten så han tog det lite lungt.

Ett mörker, det är vad det är. Toss vägrar att vara inne i sonens rum, han vill ut i huset och upptäcka, så jag måste ha dörren stängd när hundarna är inne, jag litar inte på Elliott. Jag litar inte riktigt 100% på Atlas heller, och jag vet inte hur jag ska lösa det här.

Om det finns nån som har nån erfarenhet av katter och hundar i samma familj så skulle jag verkligen behöva lite tips :/