Handskämnet

Som vanligt startar jag datorn och kikar in på diverse hemsidor på morgonen, och vad får jag se på VK´s förstasida om inte en artikel om jakt. Inte så oväntat i och för sig, med tanke på vilken årstid som just passerat, men det som fångade mitt intresse var vad den faktiskt handlade om. I korthet – döm inte hunden efter håren.

Chihuahuan Nestor fick "rycka in som jakthund åt jägarna på Åland och hans insats var storartad. Han fick upp ett spår och drev sjutaggaren i precis rätt riktning så att jägarna kunde skjuta den". Det ni. Liten men naggande god.

Den artikeln fick mig att tänka på när vi köpte Eliott (våran lapphund/ samojedblandning). Det var vintern 99/00 och en kväll for vi och hämtade han i Lycksele. Han var som en liten lurvboll, och en av Thomas jaktinbitna familjemedlemmar undrade vad vi skulle med ett sånt "handsk-ämne" till. Varför hade vi inte köpt en gråhund/finnspets/jämte? En riktig jakthund. Problemet var bara att Eliott var aldrig tänkt att bli nån jakthund, han var tänkt att bli min gosiga "sällskapshund".

Han växte upp och blev några månader, och en dag när vi körde till stugan i Nordanås så får vi syn på älgar som ligger och tar det lugnt på en lägd. När vi far hem har dom begett sig därifrån, så vi stannar och släpper ut lurvbollen för att kolla reaktionen på honom.

Nu, 10 år senare, har "handskämnet" hjälpt till att få 1 björn och minst 40 älgar fällda och han är en trogen följeslagare både på jaktlagens och egna marker. Min så kallde gosiga sällskapshund blev en stenhård, tjurskallig jakthund.

Så än en gång – döm inte hunden efter håren.