Tre systrar var det som bodde i Östergården. Tre tanter. Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin tänker ni då? Tyvärr inte lika färggranna och tyvärr inte lika roliga. Nej, systrarna Andersson var mycket gamla och mycket religiösa. Stränga med sig själva och andra.

Den äldsta, tant Anna, var 80 år när jag kom dit. Så länge jag minns låg hon i sängen i köket. Hon var inte sjuk, inte senil, bara gammal. Hon låg där i sängen i händelsernas centrum. Hon kunde vara ganska kinkig. Enda gången jag minns att jag sett henne uppe, var när hon hade grälat med sina systrar och skulle visa dem att hon minsann fortfarande dög till något. Då steg hon upp, klädde på sig sina långa svarta kjolar, knöt ett svart huckle om huvudet och gick ut, tog lien och skulle slå gräset vid husväggen. Hon slog lien i foten och fick gå och lägga sig igen. Jag minns inte om hon satt vid bordet och åt med oss och jag såg aldrig att hon gick på dasset.

Vid fotändan på hennes säng låg katten Inga-Lena, en fin trefärgad katt (vit, brungul och svart), som inte var van att bli klappad, utan klöstes så fort man försökte. På nätterna sprang hon ute och friade och fick kattungar som tanterna dränkte i ån.

Tant Augusta var 72 år när jag kom. Hon var den strängaste av systrarna. Hon log aldrig. Hon hade höga kindben, som ofta var rödblommiga, och så var hon hålögd. Både hon och tant Anna hade “ståpissebyxor” under sina långa svarta kjolar. Det var underbyxor som var öppna, ungefär som ett förkläde med korta ben, sydda av vitt bomullstyg. Säkert praktiska när man skulle gå på dasset, men hu så dragiga på vintern.

Tant Augusta var hushållerska hos Farbror Blå, ursäkta, farbror Nat. Han var postmästare i byn sen han pensionerats från sin lärartjänst. Han var änkling och umgicks med tanterna. Han var glad, nöp mig i kinderna och skojade med mig.

Tant Gerda var 64 år när jag kom. Hon var den som hade ansvaret för mig. Jag kallade henne aldrig för mamma, utan bara tant Gerda. Hon hade vanliga underkläder. Hon hade fått utbilda sig till lärarinna på seminariet i Nääs och hade sedan arbetat på Småskolan i byn (klass 1 och 2). Farbror Nat hade antagligen varit lärare på Storskolan (klass 3,4 och 5), så det var därför de umgicks.

Det finns mycket att berätta om tant Gerda, så hon kommer att få ett eget inlägg.

Här är ett foto på tanterna som jag hittat i Leenas album. De sitter på berget utanför lusthuset, som stod en bit bort vid skogskanten.

Från vänster: tant Augusta, tant Gerda och tant Anna.

Tant Anna är på benen, det är sommar, antagligen en söndag efter högmässan och middagen. Då brukade tanterna packa kaffekorgen och gå till lusthuset. De har bytt om från de svarta kyrkkläderna till lätta sommarklänningar och jag hoppas att de njuter av eftermiddagssolen.

Några år senare kom ytterligare en syster till huset: tant Tilda (eg. Matilda), som var tre år yngre än tant Anna. Hon hade gift sig och flyttat till Vänersborg. När hennes man dog, flyttade hon till systrarna.

Vem skulle skicka iväg en tolvåring och en treåring ensamma på en dygnslång resa i dag? Det känns ofattbart. Men nöden har ingen lag och Leena var redan en rutinerad resenär och säkert väldigt ansvarsfull när det gällde att ta hand om mig.

Första gången hon kom till Sverige var i april 1942, då hon kom med lapp om halsen med mina äldre bröder.
Här är hon, 8 år gammal utanför Essunga prästgård, som fungerade som uppsamlingsstation innan barnen placerades ut i familjer.

Leena längst ner till höger. Bredvid henne en av bröderna, som bara var 7år.

Nu skulle vi fara till Fåglum över sommaren. Mamma och pappa hade ju fått lämna sitt hem i Karelen och skulle börja ett nytt liv i Björneborg med två tomma händer. De hade fått ett statligt lån för att bygga hus och båda två skulle börja arbeta på fabrik. Tiderna var kärva. Finland hade en stor krigsskuld att betala till Ryssland, maten ransonerades med kuponger, logistiken var dålig och det fanns ingen barntillsyn.

När hösten kom och skolorna började, for Leena tillbaka till Finland, medan jag stannade kvar över vintern… Jag vet inte om det var planerat från början, eller om det bestämdes under sommaren. När sommarlovet började nästa år kom Leena tillbaka och for hem igen på hösten, utan mig.

Så pågick det några år och jag vet tyvärr inte hur man resonerade. När det gällde det materiella, var det kanske den bästa lösningen för mig. Jag hade tillsyn, fick bra mat och en varm säng att sova i.

När jag var 7 år och skulle börja skolan, kommer jag ihåg att frågan togs upp om jag ändå inte skulle följa med Leena hem till Finland, men då ville jag inte. Visst längtade jag efter mamma och pappa, men plötsligt kändes Finland skrämmande. Dessutom hade jag redan gått ett år i skolan i Fåglum.

Det finns en möjlighet att jag instinktivt förstod att det trots allt inte var ett helhjärtat förslag att jag skulle komma hem. Jag hade ju glömt finskan och den svenskspråkiga skolan i Björneborg fanns i centrum, vilket skulle betyda en resa på
4 km (en väg) med dåliga kommunikationer. Jag förstod av diskussionerna att det skulle bli mycket besvärligt för en 7-åring.

Efter det tog vi aldrig mer upp den diskussionen . Jag stannade kvar och Leena kom och for, tills tant Gerda blev sjuk och dog och jag kände att nu ville jag åka hem.
Då var jag 9 år och hade redan erfarit många avsked och en stor förlust.