Läste igenom gårdagens inlägg och konstaterade att jag var både klok och knäpp, en kombination som jag tror är bra. Jag är fortfarande sådan och jag tror att just de egenskaperna har hjälpt mig genom livet.:)

I det stora hela hade jag det bra. Jag kände mig trygg med tanterna, jag fick god mat, jag älskade det lilla röda huset med alla böcker att läsa och orgeln att spela på. Jag började skolan tidigt och sög åt mig all kunskap jag kunde få. Jag hade en bästa lekkamrat, som jag ska berätta om senare. Jag hade andra vuxna som såg mig, som jag också ska berätta om.

Förutom tvånget att gå i kyrkan varje söndag och uppdraget att läsa högt för Tant Anna (som jag faktiskt tyckte var roligt), hade jag inga krav på mig. Jag fick stor frihet att göra vad jag ville.

Jag älskade att ströva ute i skogen. Jag gick längs stigen från Lusthuset upp på en rullstensås och sedan längs hela åsen. Stigen gick ner på andra sidan till ån, Nossan, som flyter genom Fåglum. Dit gick jag aldrig själv, för det blev lite skrämmande mörkt och fuktigt när man gick ner från åsen.

Uppe på åsen fanns ett stort stånd med odon (Vaccinium uliginosum).

Bild lånad från stenvallen.se

Dem åt jag av. Somliga tror att de är giftiga, vilket är fel. Däremot smakar de ingenting, men de är saftiga och jag åt massor.

Lite längre bort fanns det en stor sten som brutits loss från berget. På toppen fanns  en vass kant som jag brukade balansera på. En gång halkade jag på den våta stenen när jag balanserade och skadade mig väldigt illa. Det ska jag inte berätta mer om.

Huset låg några hundra meter från den stora landsvägen. En mindre väg ledde förbi det till en stor gård längre bort. Det var något skrämmande med den gården, så jag gick aldrig ända fram till den, men en bit kunde jag gå längs den vägen. Jag gick oftast så långt som till den stora eken.

Här är jag under eken år 1995, då jag senast var i Fåglum.

Jag beordrade min bror att ta med hela trädet på fotot.:)

Strax efter eken viker vägen av mot höger och nedför en backe. Där, på andra sidan en kohage, fanns mitt smultronställe. En sluttning full med smultron.

Bild från wikipedia.org

Det gällde att ta sig förbi korna för att sedan kunna njuta av smultronen, trä upp dem på strån och ta med hem för ytterligare njutning. Smultron kan bara plockas på strån.

Jag njöt av att gå omkring ensam i naturen. Tanterna var, konstigt nog, aldrig oroliga när jag var ute. De litade på att jag skulle komma hem när jag var hungrig.:)

Jag har alltid varit bra på att sysselsätta mig själv. Jag lekte mycket ensam. På somrarna var Lusthuset min lekstuga. Jag älskade det lilla sexkantiga huset, med väggfasta smala bänkar och vita spetsgardiner.
 

Jag hade också en lekhörna utanför tanternas hus. Där fanns en bänk och när det hade regnat höll jag på och hällde vatten ur och i burkar av olika storlekar. Jag hade ett helt laboratorium på bänken.
Ofta ritade jag upp en planritning på ett hus i sanden och lekte att jag bodde där. Jag gjorde också djur av kottar och pinnar.

I det stora hela hade jag ju det bra, men trots allt fanns  den stora längtan ständigt med mig…

Forts. om en vecka. Då tror jag det är dags att börja skolan.

När jag berättar om min tillvaro i Fåglum får jag alltid samma fråga: Hur klarade du av detta? Du var ju bara ett barn.

Jag kan bara säga att barn oftast hittar strategier att överleva. Jag var ett riktigt “maskrosbarn”.

Jag vet inte vad jag kände innan jag lärde mig läsa och fick ett vidare perspektiv.
Jag vet att jag var snäll och lekte med mina dockor. Jag hade fått många dockor och docksängar och jag bäddade ner dockorna kärleksfullt, men sedan lär jag ha varit arg på dem på finska. Jag pratade min treårsfinska ganska länge med dockorna.

Ganska tidigt kände jag mitt utanförskap. Jag var inte som de andra barnen. Jag kom från ett annat land och hade ett konstigt namn: Marja Kurki. (Kurki = trana på svenska.) Jag bodde inte med mina föräldrar, jag bodde inte ens i en “riktig” familj med en mamma och en pappa. Mitt liv i övrigt var inte heller som de andra barnens.

Min räddning blev min förmåga att se saker i ett vidare perspektiv. Jag läste alla läseböcker om Sörgården, Barnens Bibel, Onkel Toms stuga (flera gånger), Nils Holgerssons underbara resa och en bok som heter Finn gatupojken, som handlar om en hemlös pojke. Förutom Postillan, läste jag högt ur Skaraborgs Läns tidning. Jag förstod att alla människor i världen inte hade det lika bra, att det fanns människor som var sjuka, fattiga, hemlösa… som stod utanför. Jag förstod att jag var en av dem. Jag hade haft otur, helt enkelt. Jag kunde inte skylla på någon, för jag förstod inte de stora sammanhangen och det kändes för enkelt att skylla på Gud.

Vad jag däremot förstod var, att så länge jag var barn och beroende av vuxna, kunde jag inte göra något åt det, MEN när jag blev vuxen och kunde bestämma över mitt liv själv, skulle allting bli annorlunda. Jag skulle kunna förändra min situation. Så tills dess var det bara att “gilla läget” och vänta på att bli vuxen. Jag kände att jag kunde klara av det, att jag hade en inre styrka. Jag hade haft otur, men jag vägrade vara ett offer.

Det fanns en annan sak som gav mig styrka. Jag hade fått något som gjorde mig unik. Jag har olika färg på ögonen. Mitt högra öga är riktigt mörkbrunt (som min mammas) och det vänstra är ljusare brunt (som min pappas). Så här ser de ut när ljuset faller på dem:

Jag tolkade detta som ett hemligt tecken från “de goda makterna”, ett meddelande från dem att de såg mig, hjälpte mig och att allting skulle bli bra. Det var mitt Kainsmärke, fast ett positivt sådant.

Jag fick mycket uppmärksamhet för mina olikfärgade ögon. Jag hade dessutom djupa smilgropar, så när jag vände upp ansiktet, spärrade upp ögonen och log, charmade jag alla vuxna. Och blev sedd.

Visst var jag ledsen ibland och längtade efter en mamma och en pappa och visst kändes det ibland tungt  att befinna sig i detta utanförskap. Då gick jag oftast ut i naturen…

Forts. i morgon…