En familj som jag var hos ganska ofta, var familjen Johansson i Skräddaregården. Tant Agnes och farbror Ejnar var på något sätt avlägset släkt med tanterna via deras äldsta syster, som var gift.
Det fanns två barn i familjen, Gerd och Sture, båda några år äldre än jag. Leena och Gerd var goda vänner och på så sätt hamnade jag i Skräddaregården. Den låg en bit bort, så vi cyklade dit. Först satt jag bak på pakethållaren med benen lyfta rakt ut för att undvika att fötterna hamnade i ekrarna (man hade ju hört skräckhistorier om hälar som skivats av… ), men så fort jag lärde mig cykla , for jag dit själv. Ibland sov jag över.

Skräddaregården var en bondgård med hästar, kor, grisar och får. På kökstrappan stod en hel arsenal med svarta träskor i olika storlekar, det var bara att hoppa i ett par av passande storlek. Skulle man ut i ladugården, var det träskor som gällde och man gick aldrig in med dem.

Gerd och Sture hade ju sina egna aktiviteter, så jag satt helst i köket med tant Agnes. Hon stod alltid vid spisen och diskbänken, för det var strikta matrutiner hela dagen. Tidigt på morgonen gick farbror Ejnar ut i ladugården och efter ett par timmar kom han in och åt en ordentlig frukost. Sen var det elvakaffe med dopp. Mitt på dagen åt man middag och så blev det eftermiddagskaffe med dopp. På kvällen åt man kvällsvard, ett ordentligt mål mat. Det var väl inte konstigt att jag trivdes där.

Nu tror jag att det främst var den varma och avspända atmosfären, som gjorde att jag trivdes så bra. Farbror Ejnar skojade med mig och tant Agnes var den snällaste och godaste människa jag träffat. Jag blev verkligen sedd av dem. De lyssnade på mig på ett annat sätt än tanterna gjorde, för de hade ju barn själva och visste hur man skulle vara mot dem. Dessutom var de lite kritiska mot tanternas stränga religiositet. Jag vågade bl.a. klaga på att jag inte fick vissa saker som tanterna ansåg som onödiga eller som flärd, ex en skolmössa, en skärmmössa med siffra på som visade vilken klass man gick i, eller ett par svarta träskor. Då fick jag Stures gamla skolmössa och ett par gamla träskor som blivit för små för barnen. Vad tanterna tyckte om det har jag inget minne av.

Här är ett kort från ett besök i Skräddaregården 1957.

Från vänster, bakre raden: okänd man, farbror Ejnar, tant Agnes, min äldsta bror och Sture. Längst fram står jag, min brors fästmö och Leena.

Gerd saknas på bilden. Hon och jag har haft kontakt, ända tills hon dog i höstas. Hon ringde mig alltid på min födelsedag och under de senaste åren även däremellan. I lördags ringde hon inte… vilket kändes sorgligt.

Just nu har jag haft mycket kontakt med Sture. Efter Gerds död har vi pratat några gånger i telefon och det var från honom jag fick det fina brevet med fotografier som jag skrev om i bloggen. Han bor kvar i Skräddaregården med sin familj och i sommar ska jag hälsa på.

Här är Sture och jag, 1995, när jag senast var i Fåglum. Jag var med min äldsta bror och vi skulle bara åka förbi, men jag fick för mig att jag skulle in i den lilla kyrkan och det visade sig att just Sture var kyrkvaktmästare då.

Den gången hände något lustigt. Kyrkan var låst och jag knackade på dörren till närmaste hus, som jag alltid hade uppfattat som prästgården. En kvinna öppnade och innan jag hann öppna munnen, frågar hon “Är det Leena?”. Kusligt, tyckte jag. Leena hade varit död i åtta år, men jag liknar henne ganska mycket. Sen fick jag ringa till Sture och be honom komma och öppna kyrkan. Gissa om han blev överraskad?

Forts. nästa vecka