Tanterna hade höns i ett litet hönshus på baksidan av huset. Först kom man in i en farstu, där hönsfodret förvarades. Innanför fanns själva hönshuset , med reden där hönorna kunde värpa sina ägg. Genom en liten lucka kunde de går ut till en inhägnad med högt hönsgaller runtom. Det var ca 20 hönor.

Jag tyckte inte om att gå in till hönsen. Jag tyckte det luktade illa, kacklandet lät elakt och utomhusinhägnaden var lerig och full med hönsbajs. Jag var en riktig liten fröken när det kom till hönorna.

En period försökte Tanterna ha en tupp bland hönorna. Han var fin och herre på täppan.

Bild: aftonbladet.se

På somrarna fick tuppen och hönorna gå fritt omkring på gården och i trädgården och tuppen fick för sig att börja jaga mig. Den anföll och hackade på mig och sprang efter mig när jag skrikande sprang undan. Detta upprepades varje gång tuppen var fri och varje gång jag var i hönshuset. Till slut åt vi upp den.
Sen skaffade Tanterna en tupp till och den började också visa samma tendenser. Vi förstod inte vad det var med mig som gjorde tupparna så aggressiva. Efteråt har jag tänkt att det kanske var min röda rosett i håret som gjorde att de trodde att jag också var en tupp.

Tanterna hade en speciell huggkubbe för att nacka hönorna. Den var högre än den vanliga huggkubben, så att man kunde stå bekvämt med hönan i ena handen och yxan i den andra. Det var obehagligt att se på när huvudet höggs av hönan. Näbben kunde öppnas och stängas på det avhuggna huvudet på huggkubben och den huvudlösa kroppen kunde sprattla ett bra tag i handen.

Jag tvingades att nacka en höna en gång för att jag skulle lära mig. Det gick bra att hugga av huvudet, men sen orkade jag inte hålla i kroppen, utan släppte den och hönan sprang i väg utan huvud. Det är sant. Den händelsen blev väldigt traumatisk för mig och just den hönan vägrade jag äta. Jag vägrade förstås att nacka några fler hönor.

Ett visst antal ägg fick hönorna ruva till kycklingar, så det blev en biologisk rundgång i hönshuset. De små kycklingarna var otroligt gulliga att hålla i handen. Ibland hade vi dem inne i sjappet under speciella värmelampor, så att de skulle klara sig.

Sen hade Tanterna katten Inga-Lena. Det var en jättefin trefärgad katt, som såg ut ungefär så här:

Bild: katteninorr.se

Inga-Lena var ingen kelen katt. Hon låg mestadels vid fotändan på Tant Annas säng i köket. När jag försökte klappa henne, rev hon mig med sina vassa klor. Jag vet inte varför Tanterna hade skaffat henne, kanske fanns det möss i sjappet eller uppe på vinden.

Inga-Lena fick kattungar stup i kvarten (verkade det som). Tanterna såg på henne när hon var gravid och sedan såg de på henne att hon hade fött sina ungar. Inga-Lena gömde nämligen sina ungar väl, så Tanterna fick spionera på henne och se vart hon tog vägen när hon lämnade sin plats på sängen.

På baksidan av huset fanns ju sjappet och en trappa upp fanns vinden. Eftersom huset hade brutet tak, fanns det ytterligare ett utrymme, ‘tredje vinden‘, dit man kom med en vanlig stege. Där uppe, på ‘tredje vinden‘, gömde Inga-Lena ofta sina ungar. Eftersom Tanterna var gamla och ostadiga, blev det ganska snart min uppgift att klättra upp för stegen och hämta ner kattungarna.

Sen skulle kattungarna dränkas. Allihopa. Tanterna tog en tom sockerpåse och klippte hål i kanterna där den var vikt. Till slut såg den ut som en japansk papperslykta. Sen la de ett par stenar i botten, i med kattungarna och så knöt de ihop påsen med ett gammalt band.
Sen marscherade vi alla över rullstensåsen, ner genom blåbärssnåren och fram till åkanten. En av Tanterna, oftast Tant Augusta, rodde ut med roddbåten och sänkte sockerpåsen mitt i ån. Jag minns att jag bad att jag skulle slippa följa med, men jag skulle vara där om det hände något, så att jag kunde springa efter hjälp.

Jag kom aldrig ens på tanken att be Tanterna behålla en kattunge, för detta var en ritual som de genomförde gång på gång. Snabbt och effektivt, utan att blanda in några känslor.

Ingen förklarade för mig det “naturliga” i att nacka hönor och dränka kattungar, utan detta var länge för mig traumatiska minnesbilder av Tanternas mörka sidor.

Hur lycklig blev jag inte när både Lily och Moneypenny valde att föda sina ungar i Johannas säng. Vilken tillit de visade!

Johanna kanske inte tyckte det var det bästa stället, men hon har aldrig blivit tvungen att krypa upp för en hög stege till ‘tredje vind’ efter kattungar som skall dränkas.

Forts. om en vecka…