Vi var inte så värst modevetna i den lilla byn Fåglum, men det fanns alltid ett klädesplagg eller någon accessoar som alla flickor skulle ha. En gång var det en mössa, stickad av pastellfärgat mohairgarn med en liten tofs vid ena örat. Nästan alla flickor i skolan hade en sån, men jag fick aldrig någon. Den ansågs som ‘flärd‘.

Den här gången skulle alla ha ett svart resårskärp med gult metallspänne. Vi kallade det för ’patellabälte’ och fanns att köpa i handelsboden. Jag fick inget. Det var också ‘flärd’.

Tant Gerda var sjuk. Hon gick länge och hade ont och tog sig ofta i ryggen och grinade illa. När vi var ute och gick, fick vi ibland stanna upp för att hon hade så ont. Till slut for hon till doktorn i Vårgårda. Han tolkade det som njurproblem och gav henne en medicinkur, som inte hade någon effekt. Till slut blev Tant Gerda sängliggande uppe på övervåningen.

Hon orkade förstås inte gå på utedasset, utan fick använda en “septihink”, en hög emaljerad hink med sittring och lock.
Det blev min uppgift att tömma den hinken varje dag efter skolan. Den var besvärlig att bära ner för trappan, för den var så hög. Jag tömde den, sköljde ren med regnvatten och fyllde på en skvätt antiseptisk vätska. Detta gjorde jag varje dag. Jag gjorde det inte motvilligt, för jag ville verkligen hjälpa Tant Gerda och var väldigt orolig för henne.

Vanligtvis sa Tant Gerda bara ‘tack’, men en eftermiddag brast hon ut i en förtvivlad harang. Hon tyckte att jag var så snäll som hjälpte henne utan att klaga och att en liten flicka på nio år inte skulle behöva göra något sådant. Hon upprepade flera gånger hur tacksam hon var…

Jag blev totalt överrumplad över detta beröm, tappade gardet och hörde mig själv säga:
“Och ändå får jag inget patellabälte!”

När jag sagt det blev jag kall av fasa. Hur kunde jag säga så till den sjuka Tant Gerda? Jag tyckte själv att jag burit mig illa åt.

Tant Gerda sa ingenting, men samma eftermiddag cyklade jag till handelsboden med pengar i fickan för att köpa ett patellabälte. Alla andra hade ju redan köpt sina, så handlaren fick leta på den översta hyllan och hittade ett av den bredare sorten. De vanligaste bältena var väl 6-8 cm breda, så detta var säkert 10 cm.

Mycket nöjd spände jag det breda bältet över min runda mage. När jag väl hade fått det, tyckte jag att jag förtjänade det och jag skämdes inte mera över vad jag sagt.

Jag fortsatte tömma Tant Gerdas hink och vi talade aldrig om händelsen.

Detta är mitt absolut starkaste minne från Fåglum. Jag kan fortfarande känna hur jag står framför Tant Gerdas säng, kastar upp båda armarna i luften och utbrister:
“Och ändå får jag inget patellabälte!”

Det måste ha varit ett svårt beslut för Tant Gerda. Hon fick gå emot sina principer, hon fick gå emot sin Gud. Men jag tror Gud förstod att hon gjorde det av kärlek och stor förtvivlan över att hon kände på sig att hon snart skulle dö.

Så komplicerat kan livet vara. Jag har aldrig kunnat berätta denna händelse utan att börja gråta. Så även nu.

Forts. nästa vecka…

Ha en trevlig lördagskväll!

P.S. Jag lägger ut min mailadress under presentationen till vänster om någon vill kontakta mig. Jag har fått kommentarer och mail från personer som har anknytning till det jag skriver om. Bl.a. har jag fått veta vem som bor i den lilla röda stugan nu. Mycket intressant. D.S.