Marja

Den långa resan.

Den långa resan (24). Slutet.

Tant Gerda fyllde 70 år i början på september 1952. Här sitter hon sjuk och trött, halvt dold bakom alla blommor hon blev uppvaktad med.

Strax därefter blev hon mycket sämre och till slut fördes hon till sjukhuset. Då fanns inte alla avancerade röntgenapparater vi har tillgång till i dag, så läkarna beslutade att öppna hennes buk och se efter. De öppnade, konstaterade att hon hade en spridd cancer i alla organ, sydde igen och skickade hem henne.

Jag minns det makabra beskedet. “De öppnade henne, kunde ingenting göra och sydde igen.”
Det kunde bara betyda slutet, även om jag hade svårt att fatta det.

Tant Gerda flyttade ner till den lilla kammaren bakom köket. Där låg hon nu i sin tur under Luthers vakande ögon. Två sjuksystrar turades om att vaka över henne och ge henne medicin. Jag undrar om hon fick tillräckligt med smärtstillande, för jag har ett minne av att hon hade mycket ont.

En dag, när jag kom hem från skolan på lunchen, blev jag kallad in i kammaren. “Hon frågar efter dig”, sa de. Tant Gerda halvsatt i sängen och hade väldigt svårt att andas. För varje inandning satte hon sig upp och för varje utandning föll hon tillbaka mot kuddarna bakom ryggen. Det var lite skrämmande.

“Hon är här nu”, sa någon. Jag satte mig på sängkanten, Tant Gerda famlade med armarna i luften och sa något som jag tolkade som “Marja, Marja…” och i nästa inandning tog hon om mig och drog med mig ner i sin allra sista utandning.
Jag förstod direkt att hon dött.

Jag var nio år. 35 år senare skulle jag gå igenom nästan exakt samma scen med Leena.

Jag sprang direkt upp på övervåningen och in i den bortersta vrå jag kunde hitta. Där kilade jag in mig mellan en stor kista och linneskåpet i den mörka skrubben och satt och grät. Ingen kom upp efter mig.

Efter en stund gick jag ner i köket och sa med hög och klar stämma: “Nu måste jag väl ändå fara hem till Finland.” Jag hade bestämt mig.

Detta är min favoritbild av Tant Gerda. Det är min ‘änglabild’ av henne.

Nu tar vi en paus på 2 veckor innan nästa avsnitt. Det är inte så många avsnitt kvar…

Ha en skön söndag!

10 kommentarer

  1. s

    Så fruktansvärt. De vuxna svek dig i allra högsta grad som inte följde efter dig och pratade om/lät dig prata om vad du hade upplevt, att de inte fanns där för en nioåring…

    Jag kan bli så väldigt arg och ledsen när jag hör det…

    Som vuxen kan jag tänka att det här visade hur oändligt viktig du måste ha varit för tant Gerda. Att hon verkligen älskade dig och inte ville lämna dig ensam kvar.

    Men kunde barnet Marja ta in det?

    Jag kan gråta över din slutsats, dina ord när du kommer ner i köket. Var det Leena du längtade efter?

    Kram

  2. Babs

    Jag läste det här tiigare idag men det blev så känslosamt så jag kunde inte skriva något då.

    Så mycket sorg för dig att mista flera personer som stod dig nära.

    En nioåring kan inte lämnas ensam åt sin sorg, så fruktansvärt svårt det måste ha varit.

    Kram

  3. Mii

    Du hade varit med om så mycket redan,du var ju bara nio år…
    De som som skulle vara med dig de bara försvann,det kan ju en vuxen bli mörkrädd inför.
    Men det fanns väl någon vuxen kvar som du kunde prata med och ty dig till?!
    Kram till dig
    Mii

  4. Marja Granqvist

    Svar till s (2010-04-25 16:07)
    Jag är övertygad om att Tant Gerda väntade med att släppa taget och dö tills jag kom. Hon ville att jag skulle vara där. Samma sak hände med Leena. Hon väntade tills jag kom och tog hennes hand.
    Jag kände att jag ville åka hem till Finland för att jag kände att det inte fanns något kvar för mig i Fåglum. De andra tanterna var gamla och jag hade ingen relation till dem.
    Kram

  5. Marja Granqvist

    Svar till Babs (2010-04-25 19:00)
    Det var 2-3 veckor efter det att Tant Tilda dog, så det blev mycket på en gång. Jag var less på sjukdom och död och ville bara därifrån.
    Kram

  6. Ka

    Det är starkt….man läser och känner med dig,men jag har inga direkta ord !! Livet är som lotteri vilka som får uppleva vad. Tydligen är jag förskonad än sålänge! Kramar till dig!

  7. Marja Granqvist

    Svar till Ka (2010-04-27 20:23)
    Ja, livet är så olika för oss människor. Jag har ibland försökt tänka hur mitt liv hade varit om jag inte hade skickats iväg till Fåglum.
    Kram

  8. Carina Nensén

    Ville bara önska dig en trevlig helg! Vilka intressanta återblickar du skriver om livet förr! Jag läser men hinner sällan skriva nuförtiden. Fina bilder från resan 🙂

Lämna ett svar till Mii Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.