Marja

Den långa resan.

Sär skrivningar.

Av , , 7 kommentarer 0

Ibland kan man undra om särskrivningar är medvetna och varför i så fall.

Den här annonsen i lördagens Vk har säkert gått förbi många par ögon innan den publicerats. Har alla varit överens om särskrivningen?

Jag lyfter pekfingret och undrar:
Är det Vårruset? Är det
vårt rus?

Är det den fina loggan som ställer till det?

God natt mina vänner!

7 kommentarer

Den långa resan (22). Patellabältet.

Av , , 8 kommentarer 4

Vi var inte så värst modevetna i den lilla byn Fåglum, men det fanns alltid ett klädesplagg eller någon accessoar som alla flickor skulle ha. En gång var det en mössa, stickad av pastellfärgat mohairgarn med en liten tofs vid ena örat. Nästan alla flickor i skolan hade en sån, men jag fick aldrig någon. Den ansågs som ‘flärd‘.

Den här gången skulle alla ha ett svart resårskärp med gult metallspänne. Vi kallade det för ’patellabälte’ och fanns att köpa i handelsboden. Jag fick inget. Det var också ‘flärd’.

Tant Gerda var sjuk. Hon gick länge och hade ont och tog sig ofta i ryggen och grinade illa. När vi var ute och gick, fick vi ibland stanna upp för att hon hade så ont. Till slut for hon till doktorn i Vårgårda. Han tolkade det som njurproblem och gav henne en medicinkur, som inte hade någon effekt. Till slut blev Tant Gerda sängliggande uppe på övervåningen.

Hon orkade förstås inte gå på utedasset, utan fick använda en “septihink”, en hög emaljerad hink med sittring och lock.
Det blev min uppgift att tömma den hinken varje dag efter skolan. Den var besvärlig att bära ner för trappan, för den var så hög. Jag tömde den, sköljde ren med regnvatten och fyllde på en skvätt antiseptisk vätska. Detta gjorde jag varje dag. Jag gjorde det inte motvilligt, för jag ville verkligen hjälpa Tant Gerda och var väldigt orolig för henne.

Vanligtvis sa Tant Gerda bara ‘tack’, men en eftermiddag brast hon ut i en förtvivlad harang. Hon tyckte att jag var så snäll som hjälpte henne utan att klaga och att en liten flicka på nio år inte skulle behöva göra något sådant. Hon upprepade flera gånger hur tacksam hon var…

Jag blev totalt överrumplad över detta beröm, tappade gardet och hörde mig själv säga:
“Och ändå får jag inget patellabälte!”

När jag sagt det blev jag kall av fasa. Hur kunde jag säga så till den sjuka Tant Gerda? Jag tyckte själv att jag burit mig illa åt.

Tant Gerda sa ingenting, men samma eftermiddag cyklade jag till handelsboden med pengar i fickan för att köpa ett patellabälte. Alla andra hade ju redan köpt sina, så handlaren fick leta på den översta hyllan och hittade ett av den bredare sorten. De vanligaste bältena var väl 6-8 cm breda, så detta var säkert 10 cm.

Mycket nöjd spände jag det breda bältet över min runda mage. När jag väl hade fått det, tyckte jag att jag förtjänade det och jag skämdes inte mera över vad jag sagt.

Jag fortsatte tömma Tant Gerdas hink och vi talade aldrig om händelsen.

Detta är mitt absolut starkaste minne från Fåglum. Jag kan fortfarande känna hur jag står framför Tant Gerdas säng, kastar upp båda armarna i luften och utbrister:
Och ändå får jag inget patellabälte!”

Det måste ha varit ett svårt beslut för Tant Gerda. Hon fick gå emot sina principer, hon fick gå emot sin Gud. Men jag tror Gud förstod att hon gjorde det av kärlek och stor förtvivlan över att hon kände på sig att hon snart skulle dö.

Så komplicerat kan livet vara. Jag har aldrig kunnat berätta denna händelse utan att börja gråta. Så även nu.

Forts. nästa vecka…

Ha en trevlig lördagskväll!

P.S. Jag lägger ut min mailadress under presentationen till vänster om någon vill kontakta mig. Jag har fått kommentarer och mail från personer som har anknytning till det jag skriver om. Bl.a. har jag fått veta vem som bor i den lilla röda stugan nu. Mycket intressant. D.S.

 

8 kommentarer

Den långa resan (21). En gång fick jag stryk.

Av , , 9 kommentarer 14

Även om tanterna inte var så kärleksfulla, var de alltid snälla mot mig. De behövde aldrig hota med repressalier om jag inte var lydig, för jag var alltid snäll och var klok nog att göra som de sade. En gång fick jag emellertid stryk och den gången minns jag väldigt väl.

Tant Gerda skulle lära mig att gå till handelsboden själv. Den lilla lanthandeln låg mitt i byn, så vi fick gå en bit längs landsvägen. Tant Gerda följde med mig till ett vägskäl som låg ganska nära handelsboden. Hon skulle vänta där medan jag gick ensam och handlade.
Vi var överens, men nu var det så att det satt en stor hund på trappan. En stor schäferhund. Jag hade blivit biten av Karl-Alvars hund, så jag var rädd för hundar
och vägrade därför gå till affären.

Det blev ett konstigt missförstånd mellan Tant Gerda och mig. Jag tror inte att jag sa att jag inte vågade gå dit för hundens skull, utan jag bara blånekade. Antagligen tyckte jag att Tant Gerda skulle förstå att jag var rädd för hunden. Eller så hoppades jag att hundägaren skulle komma ut och ta med sig hunden därifrån.

Till slut blev Tant Gerda tvungen att gå med mig till affären. Hon var fruktansvärt arg och när vi kom hem fick jag stryk på bara rumpan med enris.
Jag blev totalt chockad, för jag hade inte väntat mig det och förstod inte heller först varför. Jag fick ingen förklaring, men till slut förstod jag av tanternas prat att det var för att Tant Gerda hade blivit tvungen att gå in i handelsboden i sin vardagskappa, en mörkblå cheviotkappa… Hon brukade ju ha en finare kappa när hon gick ut och visade sig på byn. Nu hade hon känt sig förnedrad
.

Vi pratade inte mer om det. I mitt stilla sinne accepterade jag den förklaringen och Tant Gerda fick smörja min stackars rumpa morgon och kväll i flera dagar.

Det var första gången jag kom i kontakt med det här att visa sin status med det yttre.
I en liten by var det väl prästen, klockaren och skolläraren som var de personer som hade högsta status och då gällde det att leva upp till det.
Jag funderade mycket kring detta.

Jag tänker alltid på denna händelse när jag läser Nils Ferlins dikt:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu- förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Forts. i morgon…

I dag var himlen klarblå och molnen vita. Ordningen är återställd.

 

Ha en mysig fredagskväll!

 

9 kommentarer

Är det vulkanmolnet?

Av , , 9 kommentarer 11

Så här konstig såg himlen ut när jag kom hem strax efter klockan åtta.

Ett kompakt molntäcke och i kanten lyser solen som går ner. Längre ner klar himmel och vanliga moln.

En kvinna på vattengympan skrämde mig med att det kan ta hur länge som helst innan flyget kan gå. Huu, jag kanske får sätta mig på bussen till Stockholm om två veckor. Nattåg är jag inte så sugen på att åka nämligen.

God natt snart!

 

9 kommentarer

Plommon eller aprikoser?

Av , , 6 kommentarer 3

Jag säger att detta är gula plommon.

Killen i kassan tänker ‘aprikoser’ och slår in ett kilopris som är det dubbla.

Om jag skulle sitta i kassan på ex Coop, skulle jag varje dag gå ut på golvet och titta vad det finns för frukter och grönsaker och lära mig vad de heter. Ganska ofta brukar den som sitter i kassan fråga: Vad heter den här frukten? Då gäller det att veta att den inte bara heter Grapefrukt, utan Grapefrukt röd. Annars hittar h*n inte rätt kod i listan.

Om personen i kassan däremot inte frågar mig, utan en kollega, frågar h*n inte vad det är för frukt, utan: Vad har den här för kod? Smart va? H*n behöver inte avslöja att h*n inte kan namnet och får koden direkt. Men hur blir det nästa gång?

I kväll är det vattengympa. Innan jag far dit ska jag röja undan alla scrapgrejer från köksbordet. Ja, röja är faktiskt det rätta ordet.

Ha en skön torsdagskväll!

6 kommentarer

Håll avståndet till lampan!

Av , , 8 kommentarer 2

En ny studie gjord i Schweiz visar att lågenergilamporna kan vara farliga för människor på grund av strålningen. Vi rekommenderas att hålla ett avstånd på 30 cm, för att inte riskera nerv- och muskelskador. Speciellt uppmärksamma ska vi vara med skrivbords- och sänglampor.

Kunde man inte ha forskat kring detta tidigare, innan man bestämde att skrota de gamla glödlamporna?

Jag vet att lågenergilamporna sägs vara vänligare mot miljön, men de ska väl också vara vänliga mot oss människor.
Nu får vi lära oss att vi ska fly ut ur rummet om lågenergilampan går sönder för att inte bli kvicksilverförgiftade och att hålla oss på behörigt avstånd från lampan när den är tänd för att inte få
strålskador

Riktigt orolig blir jag när forskare säger att det inte är någon risk vid “normal användning”. Var är “normal användning“? Eller jag kanske ska fråga: Vad är “onormal användning”?
Forskarna påpekar dessutom också att man vet ingenting om hur denna strålning påverkar oss på lång sikt.

Det låter som forskarna själva är väldigt osäkra.

Jag har haft en lågenergilampa i ca 10 år i golvlampan som jag dagligen sitter och läser under. Ibland böjer jag lampan närmare mig, t.ex. om tidningen jag läser ligger på bordet framför mig. Eftersom lampan varken blir varm eller bländar särskilt mycket, kan jag ha den ganska nära mitt huvud. Nu börjar jag fundera om det är därför jag har lock och puls i örat och mystiska utslag på vänster kind." Vem vet…inte du…vem vet…inte jag…"

Ha en trevlig kväll och tänk på avståndet till lampan bredvid eller bakom er!

 

 

8 kommentarer

Långlunch i dag.

Av , , 6 kommentarer 3

 

Det blev långlunch i dag … mellan 14 och 18 … fyra timmar… och vi var bara två personer.

Tack min vän för god mat och innerligt samtal! 

Kom ihåg att:

När du har gått så långt,
att du inte orkar
ett enda steg till,
har du bara gått
hälften så långt
som du klarar av.
(Grönländskt ordspråk)

 

6 kommentarer

Prejad av fyra små killar.

Av , , 6 kommentarer 2

I dag blev jag prejad på cykelvägen av fyra små killar. Två av dem hade fortfarande stödhjul och de andra två var lite större. En cyklade före och visade var de skulle svänga och de tre andra vinglade efter i bredd. De såg inte ens mig, så jag var tvungen att först fara över på fel sida och sen ner utanför asfaltkanten och hoppa av cykeln i farten. Åhå åhej, tanten blev prejad, tänkte jag.

Jag är alltid på min vakt när jag möter små cyklande och springande barn, för man vet aldrig vad de tar sig för. Ibland känns det som att barn alltid far åt fel håll, viker vänster i stället för höger och alltid i sista sekunden.

Nu är det sån där mitt-emellan-säsong när vinterjackan är för tjock och vårjackan känns lite tunn. I går eftermiddag, när jag cyklade till Berghem över Mariehemsängarna, såg jag en skidåkare ute på ängen och mötte en joggare i shorts.

Ha en trevlig kväll!

6 kommentarer

R.I.P. Kerstin Thorvall

Av , , 5 kommentarer 2


(Foto från Aftonbladet.se)

“I det liv som sträcker sig från min födelse i augusti 1925 och sextio år framåt har det inte funnits mycket intresse för reinkarnationer eller ockulta fenomen. I min strängt lutherska barndomsmiljö fanns inte plats för obegripligheter, extaser och syner. Det vill säga, den del av den som var min mamma. Hos pappa däremot fanns det betänkliga tendenser till överdrifter och omåttlighet. När det gick för långt togs han in på mentalsjukhus. Vid sitt sista besök där dog han. Jag var då elva år.”
(Ur Svart resa av Kerstin Thorvall.)

Vila i frid och tack för alla fina läsupplevelser!

5 kommentarer

Effektiv reklam?

Av , , 3 kommentarer 4

Här är ett skolexempel på hur man gör bra reklam:

1. Släng en cykel i fontänen på Renmarkstorget. Skapar uppmärksamhet.

2. Förse cykeln med ett knallgult sadelskyddRiktar in fokus.

3. Förse sadelskyddet med en text. Väcker nyfikenhet.

4. Leverera en lagom kort och underfundig text, som vänder sig  direkt till konsumenten. H*n känner sig utvald. 

5. Ställ en kompis bredvid, som man kan göra ’tummen upp’ till. Bekräftar att budskapet gått fram.
 

Så, släng er i väggen, alla svarta får och gröna slemhostemonster!

I dag tog jag ut min cykel. Behövde inte ens pumpa däcken, utan kunde fara i väg direkt. Tjohoo! Jag tror att cykeln var lika glad att komma ut som jag.

Ha en trevlig lördagskväll! 

Kom ihåg att:

Om man öppnar ögonen och det är alldeles svart, då är man medvetslös.
(
Hilda 7 år)

3 kommentarer