Jag var 7-8 år när jag blev opererad för blindtarmen. Jag hade ganska ofta ont i magen, för det mesta av förstoppning. Jag antar att det inte var så roligt att springa ut på dasset i mörker och kyla. Tanterna botade min förstoppning med en stor smörklick i en halv kopp svart kaffe. Det smakade inte gott, men hade oftast effekt.

Den här gången var det inte förstoppning, utan ont i magen som inte gick över på ett par dar. Jag fick mer och mer ont, fick feber och kräktes och blev till slut nästan inte kontaktbar. Akuten, tänker ni. Tanterna brukade gå till en privatläkare i Vårgårda och jag antar att närmaste sjukhus låg i Falköping, där jag till slut hamnade.

Detta hade kunnat sluta riktigt illa om det inte hade varit så att Karl-Alvars fru Isa just opererats för tarmvred på sjukhuset i Falköping och Karl-Alvar skulle fara och hämta hem henne. Det bestämdes att Tant Gerda och jag skulle åka med honom till Falköping.

På sjukhuset konstaterades att jag hade blindtarmsinflammation och måste opereras samma kväll. Jag fick medicin och blev lite piggare. Tant Gerda var tvungen att fara tillbaka med Karl-Alvar och Isa, så jag blev lämnad (än en gång) ensam på det stora sjukhuset.

Jag minns att jag skrattade åt de långa vita strumporna jag skulle ta på mig inför operationen och att jag sövdes med eter, som droppades på en mask över ansiktet. Jag räknade högt: ett, två, tre, usch, fyra, fem, sex, usch, sju, åtta, nio, tio, usch, usch…elva…tolv…usch…zzzzz

När jag vaknade efter operationen mådde jag fruktansvärt illa och hela rummet snurrade. Doktorn kom och frågade hur jag mådde och jag svarade argt att jag minsann fortfarande hade ont i magen. Han sa att det var tur att jag kommit till sjukhuset för blindtarmen hade spruckit och det var väldigt allvarligt.

Efteråt har jag många gånger tänkt vilken tur jag hade att Karl-Alvar skulle till sjukhuset. Annars vet man inte hur det hade gått. Jag tackar mina skyddsänglar allra ödmjukast.

När jag till slut kom hem igen, var jag deprimerad en tid. Jag orkade inte gå till skolan, utan satt för mig själv vid köksbordet och färglade rutor på ett papper. Jag ritade upp ett rutmönster för fri hand och sedan fyllde jag i rutorna med olika färger, som jag valde slumpmässigt. Kritorna låg i oordning på bordet och jag tog den närmsta. Så skönt att inte behöva bestämma själv. När alla rutorna var ifyllda, tittade jag på pappret och försökte tyda mönstret. Jag satt så flera dagar och hade ’bildterapi’ med mig själv.

Jag har haft magproblem hela livet och har till slut fått diagnosen IBS (Irritable Bowel Syndrom), det som förr kallades för ‘irriterad tjocktarm‘. Diffusa besvär som kan drabba hela mag- tarmkanalen.

För några år sen var jag med i TV-programmet ‘Fråga doktorn’ och då menade ett par läkare som var med att det är mycket möjligt att min IBS triggades i gång redan efter blindtarmsoperationen.

Forts. nästa vecka…

Närmaste granne med tanterna bodde deras bror Johan med sin familj. Han var bonde med djur och ägor. Jag minns varken honom eller hans fru, men sonen Karl-Alvar, som tog över gården kommer jag väl ihåg.

Här är ett kort på Johan, hans fru, Alina tror jag hon hette, och barnen.

Karl-Alvar sitter längst till höger och av kroppsspråket att döma så var han redan "herre på täppan". Systern, till vänster, har jag inget minne av.

Karl-Alvar var glad och lättsam. Han hjälpte tanterna med praktiska saker och skjutsade dem i sin bil. Jag var ofta i ladugården och såg på när han mjölkade korna, silade mjölken och hällde den på stora kannor, som han sedan körde ut till mjölkboden vid vägen. Tanterna måste ha hämtat mjölk hos honom, men konstigt nog har jag inget minne av det.

Ett litet dike skilde trädgårdarna åt. Där vi brukade gå över fanns ett par brädor som bro, annars var det inte svårt att hoppa över.
Vid övergången fanns en enormt stor fläderbuske, som brukade blomma med stora, starkt doftande klasar av blommor. Tanterna torkade blommorna till te, som vi drack när vi var förkylda.

Karl-Alvar förblev länge ungkarl, något som bekymrade många. Till slut gifte han sig med Isa från Tegalunds herrgård. Deras bröllop var det enda bröllopet jag var på under min tid i Fåglum. Jag var på många begravningar, för tanternas bekanta var ju gamla och dog en efter en, och jag hade bara svartvitrutiga klänningar, som jag sedan fick använda till vardags, för alla kläder skulle ju nötas upp innan de blev för små.

Till Isas och Karl-Alvars bröllop fick jag en ny klänning av lite tunnare slinkigare tyg, med ljusgrå botten och små stiliserade figurer, som den franska liljan ungefär. Den syddes med puffärmar och smock i midjan. Det var den finaste klänning jag någonsin ägt.

Bröllopet var sagolikt. Den stora herrgården var full med gäster och sent på kvällen kom ortsbefolkning som inte blivit bjudna och ropade ut brudparet. De stod på gården och ropade och skrek och Isa och Karl-Alvar blev tvungna att gå ut och visa upp sig. Folk sjöng och hurrade för dem.

Sen började det stora mysteriet för mig. Jag visste att det snart skulle börja växa ett barn i Isas mage, men jag visste inte hur det gick till. Vad gjorde hon för att det skulle börja växa? Jag vågade inte fråga tanterna, men eftersom de alltid hänvisade till Gud och att Gud såg allt, så blev jag tvungen att tro på att Gud såg när människor gifte sig och att han sedan bestämde när det lilla barnet skulle börja växa i kvinnans mage. Jag var aldrig riktigt nöjd med den tanken.

Sen fick jag reda på sanningen. Tanterna hade bekanta i Åsaka, som vi ibland hälsade på och som ibland kom till tanterna. De hade en flicka som var lite äldre än jag och hon berättade för mig hur det egentligen gick till. Jag minns att vi lekte i lusthuset och att jag först inte trodde på henne, för det var så löjligt. Gjorde man så? Sen kändes det bra att mysteriet var löst och jag kunde släppa min teori om Guds allsmäktighet, som jag ändå inte riktigt hade trott på. Ja, tanterna skulle bara ha vetat vad denna flicka berättade för mig.

Det var lite funderingar kring hur den fina herrgårdsfröken Isa skulle passa in i Karl-Alvars hushåll, men det visade sig inte vara några problem. Isa var glad och livlig och inte rädd för att ta i. Hon styrde och ställde och fixade både inne och ute. Hon hade hur mycket energi som helst och hade alltid något för sig. Jag minns att hon bl.a. broderade stolsitsar med petit point, komplicerade rosenmotiv i konstfulla små sneda stygn. Hon broderade minst åtta stolar till matsalsmöblemanget och två karmstolar som stod vid sidan om. Hon målade tavlor också och planterade blommor och sjöng och skrattade. Hon var precis likadan när jag träffade henne flera år senare.

Jag tror Isa var kring 40 år när hon och Karl-Alvar gifte sig , men de hann få två fina barn. Mikael och Vivi-Ann. Karl-Alvar fick sin lilla familj till slut och jag tror att de levde lyckliga i alla sina dar. 

Forts. i morgon…