I början på 1960-talet besökte jag Fåglum igen. Då bodde jag hos farbror Ejnar och tant Agnes i Skräddaregården. Min gamla klasskamrat Mai och jag for till Nossebro på dans och jag kom inte hem i rätt bil. Stackars tant Agnes låg vaken och oroade sig. Jag skämdes!

Nästa gång var 1975, då jag hade min man och Johanna, 5 år, med mig. Vi bodde hos Sture och Gun i Skräddaregården.
Vi for till Östergården och fick komma in och titta. Jag hade inte varit inne i huset sedan den gången jag var där ensam och tog några minnessaker. Jag kände igen mönstret på linoleummattan i trappan upp till andra våningen.

De kort vi tog då har tappat färgen och blivit röda. Här står jag i alla fall på trappan och Johanna har blivit trött på att posera.


Tanternas lusthus fanns kvar. Det hade flyttats till Karl-Alvars trädgård, målats gult och fått rödrutiga gardiner.

Jag försöker gömma mig bakom det (till vänster).

Sen dröjde det 20 år till nästa gång. Jag var och hälsade på min äldsta bror i Ljungby. Vi for till Göteborg och därifrån var det inte långt till Fåglum. Vi skulle bara på en söndagsutflykt och jag hade fått för mig att jag ville se kyrkan. Ingen var hemma i huset, så jag tog några foton från utsidan. Lusthuset stod kvar i Karl-Alvars gamla trädgård.

Besöket i kyrkan och det oväntade mötet med Sture från Skräddaregården har jag berättat om i avsnitt 16 av Den långa resan.
Det var alltså för 15 år sedan.

Nu är Den långa resan slut. Det har varit ett nöje att skriva ner min historia, även om det inte alltid varit lätt. Jag är glad att jag gjort det på detta sätt. Jag har fått positiv respons och oväntade och trevliga kontakter. Jag är speciellt glad över att mina bloggvänner från Hanky föjt med mig till vk.se och stöttat mig. <3
Kram till alla mina läsare. Hoppas ni fortsätter läsa min blogg.

Nu undrar jag om det finns några frågor ni funderar över. Skriv ner dem i kommentarsfältet, eller skicka per mail. Min mailadress finns i vänsterkolumnen. Eventuella frågor kommer jag i så fall att besvara i ett vanligt blogginlägg.

Ha en fin onsdagskväll<3

Jag kom alltså hem till mina biologiska föräldrar dagen före julafton 1952. Redan ett halvår senare, alltså sommaren 1953, var jag tillbaka i Fåglum. Tant Anna och Tant Augusta bodde fortfarande kvar i den lilla stugan. Jag minns ingenting från den sommaren, hur det kändes att komma tillbaka, vad jag gjorde etc. Jag pratade nyligen med Gun-Britt i telefon och frågade om hon kom ihåg något, men hon kom bara ihåg att jag kom tillbaka över sommaren.

Sen tog det några år tills jag kom tillbaka igen. Det var sommaren 1957 och jag var 14 år. Tant Anna och Tant Augusta hade flyttat till ålderdomshemmet och Tant Anna hade dött år 1955.

Här hälsar Leena och jag på Tant Augusta på ålderdomshemmet.

Hon är 83 år.
 
Jag minns att jag också hälsade på henne ensam och en av gångerna gav hon mig nyckeln till huset och sa att jag skulle gå och ta det jag ville ha, för sedan skulle allt säljas på auktion när hon dött.

Jag tyckte det var obehagligt att gå in i huset, som stått tomt länge. Två saker måste jag ta, sa Tant Augusta. Den här fina Kalevala-broschen, som Tant Gerda fått för att hon tagit emot krigsbarn,

och en lång ganska grov guldkedja, som egentligen hörde till en herrklocka, som Tant Gerda fått när hon utexaminerats till lärare. Klockan skulle man ha i bröstfickan på västen och det fanns en typ karbinhake med fjäderlås som man skulle knipa fast i kanten på fickan. Sedan skulle kedjan hänga dubbel i en båge över magen.

Jag har ingen aning vart själva klockan tagit vägen, men jag tog kedjan och Leena och jag fick var sin halskedja och var sitt armband av den. 
Under många år hade jag kedjan ständigt runt halsen och trädde på ’karbinhaken’ som hänge.

Lite ovanligt så där. 

Sen visste jag inte vad mera jag ville ha. Jag tog två böcker: Onkel Toms stuga och Finn, en gatupojke (utgiven av Svenska Missionsförbundet). Det var mina favoritböcker, som jag läst många gånger.
Jag valde också ut två små saker från Tant Gerdas sekretär:

Ett litet bläckhorn och en liten burk att ha stålpennorna i. De är i silver och tjockt glas. De står framme på byrån i arbetsrummet och jag förvarar mina finaste örhängen och ringar i dem.

Tant Augusta dog ett år senare och huset och allt lösöre såldes på auktion.
Karl-Alvar köpte huset och hyrde ut det.

Det här verkar bli långt, så jag får fortsätta i morgon…

Ha en fin tisdagskväll<3

Ungefär 65000 finska barn kom till Sverige under krigsåren 1939-1945.
De flesta av oss har väl sett bilder på eller TV-program om dessa barn som kom med adresslapp runt halsen. Mina fyra äldre syskon fanns bland dem, dock inte jag.

Att jag inte kom med lapp runt halsen, blev ett problem för mig. Jag tyckte att jag inte kunde kalla mig för “krigsbarn” och fick alltså inte identifiera mig med de känslor de berättade om, även om jag många gånger kände igen mig.

Jag har ofta fått frågan: “När har du kommit till Sverige”? Folk blir nyfikna, för jag pratar svenska utan finsk brytning och jag pratar inte finlandssvenska, men jag är alltid tydlig med att jag är finsk. Jag har alltid sagt att jag bott nästan hela mitt liv i Sverige och att jag första gången kom hit som krigsbarn… eller egentligen inte… och sedan har jag försökt förklara att jag inte kommit med lapp runt halsen, utan senare… bla, bla, bla. När jag berättat om min tid i Fåglum har jag nästan raljerande talat om tanterna och deras religiositet och Luther …

Efter Leenas död blev jag sjuk. Diagnosen var ‘utbrändhet’ och jag blev tvungen att stanna upp och göra mig av med en del tungt bagage jag släpat på. Jag gick i terapi i flera år.

En natt drömde jag följande:
Jag såg en liten flicka på långt håll. Hon var klädd som de finska krigsbarn jag sett på bild, i vinterkappa, tjocka strumpor, raggsockor och pjäxor. Runt halsen hängde en lapp i ett snöre. Jag gick närmare för att läsa på lappen, förväntade mig förstås ett namn, men det enda som stod där var “Utan emballage”.

Nästa dag målade jag en stor bild av flickan, som jag tog med mig till terapin. Vi hängde upp bilden på väggen och jag mötte för första gången mig själv som "krigsbarn" och mina känslor kring detta. I drömmen hade jag ju en lapp runt halsen som ’legitimerade’ mina känslor. Jag var precis lika utsatt som de andra krigsbarnen.

Jag fick höra att jag hade rätt till mina egna känslor. Jag hade skickats iväg “utan emballage”, utan något skydd. Jag hade all rätt att känna mig övergiven och sårbar. Jag hade burit med mig denna utsatthet och sårbarhet hela livet, även om jag som vuxen alltid haft bättre förutsättningar att hantera vissa situationer.

Senare upptäckte jag att det fanns anteckningar och stämplar i mitt gamla pass, som visar att tanterna fått inköpskort från B.Åsaka m.fl.socknars kristidsnämnd. Alltså hade myndigheterna ansett att jag var krigsbarn.

Att leva "utan emballage" fungerar ju åt båda hållen och jag känner att jag har berättat min resa med brutal ärlighet, utan att dölja något. Somliga tycker kanske att jag varit för utlämnande, men det har bara funnits ett sätt för mig, nämligen att berätta det jag kommer ihåg, vare sig det handlar om personer, platser eller känslor.

I morgon ska jag berätta om senare besök till Fåglum…

Ha en bra måndagskväll <3