Jag förstår så väl att många funderar över hur min relation till min ursprungsfamilj har varit. Jag är van att få just de frågorna.

Som jag redan sagt så accepterade jag mina föräldrar direkt. Jag var varken överförtjust eller besviken när jag träffade dem. Det kändes naturligt att de var min mamma och min pappa. Det var säkert svårare för dem att plötsligt få en nioåring som de inte kunde kommunicera med. En nioåring som var van att klara sig själv och vara för sig själv.

Jag tycker det gick bra. När jag flyttat hemifrån vid 18 års ålder, var jag mån om att ha kontakt med mina föräldrar och Leena. Jag kom hem och hälsade på, ringde och skrev brev.

Tyvärr dog min pappa när Johanna bara var ett år, men hon hade bra kontakt med sin mormor. Min man och jag pratade svenska med varandra, men Johanna lärde sig finska hos sin dagmamma i Haparanda och sedan fick hon läsa finska som hemspråk under hela skoltiden. Hon kunde alltså kommunicera med sin mormor och har alltid varit väldigt medveten om sitt finska ursprung.

Jag hälsade regelbundet på mamma i Finland. Vi pratade aldrig om min tid i Fåglum. Hon hade svårt att prata om allt som hänt under och till följd av kriget. När jag gick i terapi kom vissa negativa känslor fram gentemot henne. Det hade ju varit konstigt annars. Jag fick god hjälp att bearbeta dem, förstå och försonas.

Jag är ju inte uppvuxen med mina äldre bröder, så vi har haft lite olika kontakt genom åren. Ibland har det bara varit julkortskontakt i 10 år mellan mötena, ibland har vi träffats oftare. Jag hade tidigare mest kontakt med min äldsta bror, men just nu har jag mycket kontakt med min andra bror. Vi mailar, han läser min blogg och har till och med blivit inspirerad att skriva själv om sina erfarenheter.

Min yngre bror har alltid bott i Björneborg. Han lever ensam och vi har regelbunden kontakt. Jag brukar hälsa på honom och andra bekanta jag har kvar där varje sommar.

Ja, det var allt för den här gången. Fråga gärna mer om ni fortfarande undrar…

Ha en lugn torsdagskväll <3