Jag vet att jag tjatar om det lilla paradisäppelträdet. Började faktiskt själv fundera över det.

Jag tror att jag har ett speciellt förhållande till äpplen. Hemma i Finland hade vi en ganska stor trädgård med många äppelträd. Där fanns fem stycken träd med röda goda äpplen, ‘Punainen kaneli’ = Röd kanel, kallades de. Vi hade också ett antal träd med vita, nästan genomskinliga äpplen, ‘Valkea kuulas’ = Vita transparenta. De var ömtåliga och skulle helst inte falla till marken, för då fick de fula bruna fläckar.
Sen hade vi ett alldeles speciellt litet äppelträd, som oftast bara bar frukt vartannat år. Det var en mycket ovanlig sort, försöker komma på vad de hette (borde ha mailat brorsan). Jag vet inte ens om jag någonsin ens fick smaka på dem, för mamma sålde dem på torget.

Här är en bild på de röda äpplena. Den har jag förstorat till en tavla.

Träden med de vita äpplena växte väldigt långsamt och vi fick vänta flera år på fina skördar. Men så småningom hängde äpplena i klasar som stora vindruvor.

Den här bilden har jag tagit genom fönstret till mitt gamla rum på andra våningen.

Jag minns att pappa skötte äppelträden väldigt noga. Han tog bort dåliga grenar, ympade och sprutade med bekämpningsmedel. Han bevakade dem hela sommaren och var väldigt stolt, speciellt över kaneläppelträden. De växte snabbt och gav rikliga skördar.

Jag gör precis likadant med ‘mitt‘ lilla paradisäppelträd. Varje morgon går jag ut på balkongen och ser efter hur det mår. Jag bevakar och dokumenterar.

Ibland känner jag  sorg och saknad efter de finska äppelträden, för de finns nämligen inte längre. Huset och hela den gamla trädgården är borta. Andra människor bor där nu och anlägger sina egna trädgårdar. Precis som det ska vara.

Livet går vidare.

Ha en lugn lördagskväll <3