Den absoluta höjdpunkten på resan till Fåglum var besöket i det lilla röda huset.

Jag har bott i ett hus som jag inte kommer ihåg och i ett hus som jag inte känt mig hemmastadd i, men jag har alltid älskat huset i Östergården. När jag beskrev det i ett avsnitt av ‘Den långa resan’, fick jag många positiva reaktioner på att jag gjorde det så i detalj, men även reaktioner på att jag, trots omständigheterna, gjorde det med sådan värme.

Huset har underhållits under alla år och renoverats varsamt. Väggen mellan köket och den lilla kammaren hade slagits ut, köket hade moderniserats och matplatsen hade flyttat ut där den lilla kammaren fanns. Det stora, stängda rummet var nu ett ljust vardagsrum. Bjälkarna i taket hade tagits fram och allt var målat i ljusgrått och vitt. Inredningen var också ljus och mycket smakfull. Trappan till den övre våningen var målad vit. Helheten var väldigt vacker.

Johanna bad mig peka ut väggen där Luther hängde och då slog det mig att det var just den väggen som var borta. Väggen var borta och Luther var borta. Allt var bara ljust och vackert.

Det lilla hönshuset var reparerat och målat. Uthuslängan med dasset var kvar i sitt ursprungliga skick. De gamla äppelträden fanns kvar. För övrigt var trädgården mycket vacker, med välskötta gräsmattor och blomrabatter och blomsterarrangemang överallt.

Jag drabbades av stark eufori, ett totalt lyckorus över att huset var så fint. Att det var så väl omskött och att det var så vackert renoverat. Min första tanke var förstås att jag ville bo där, men sen kände jag bara tacksamhet över att huset inte fått förfalla och glädje över att allt var så fulländat.

Jag har ju tidigare lagt in en bild på min bästis Gun-Britt och mig, när vi sitter på trappan till huset sommaren 1952. Gun-Britt var med nu och vi satte oss på trappan på samma sätt och tog en bild 58 år senare. Ganska kul, inte sant? Jag kommer att scrappa en vacker layout på de två bilderna i höst.

Huset är ju nu någon annans hem, det respekterar jag och lägger därför inte ut några bilder på vare sig huset eller trädgården i bloggen. De bilder jag tog är mina privata minnen och kommer att förvaras så.

En sak måste jag dock bekänna. Jag pallade några äpplen som låg på marken. Här ligger de i köksfönstret i Skräddaregården i gott sällskap med Guns fina Mårbackapelargoner, som är två generationer gamla.

Sen blev de uppätna och smakade precis lika gott som när jag var barn.

Ha en lugn måndagskväll <3