Efter besöket i Östergården, gick vi rakt över till skolan. Där hade inga större förändringar skett, vare sig i lärarbostaden, där ju Gun-Britt hade bott, eller i skolsalen. Jag hade nog inte varit där inne sedan jag var barn och jag märkte att jag hade glömt ett rum i min beskrivning i ‘Den långa resan‘, nämligen magister Karlbergs arbetsrum.

Det var speciellt att gå in i skolsalen. Där stod nu ett par vävstolar, några långbord och en massa stolar färdiga att spridas ut på golvet för fest. Skåpet med låneböckerna var borta, men Gun-Britt bekräftade att jag hade kommit ihåg rätt var det stod.

Sen gick vi ner till ån, Nossan, där man fortfarande fiskar kräftor.

På kvällen var det då dags för den stora återvändarträffen i klubbhuset. Ca 90 personer hade anmält sig, både fåglumsbor och utifrån kommande. Gun och Sture kom med oss, jag visste att Gun-Britt och ett par andra gamla klasskamrater skulle komma, men för övrigt trodde jag att det skulle bli en lugn kväll med god mat och underhållning.

Vi hann inte ut från parkeringen innan folk kom och hälsade. Johanna och jag är ju stadsbor, så vi fick snabbt lära oss att här hälsade alla på alla och tog i hand och den man inte kände frågade man vem den var. “Vem är du?” och “Kommer du ihåg mig?” var de vanligaste frågorna. Många äldre människor kom ihåg mig och jag utvecklade en strategi där jag först frågade efter namnet och sedan efter boplatsen och ibland ringde det en klocka i bakhuvudet.
Alla ville bli fotograferade i olika konstellationer, så Johanna fick ta det ena kortet efter det andra med olika kameror.

Jag var ju redan uppvarvad efter dagens upplevelser, så det var bara att fortsätta i samma spår. Jag hade med mig mina gamla skolkort och kom snart underfund med att nästan alla mina gamla klasskamrater var där. De flesta hade jag inte sett sedan skoltiden och ett par skulle jag inte ha känt igen. Efter maten tillbringade jag nästan hela tiden ute i hallen, där jag stod och pratade och pratade… Johanna sprang två steg bakom mig och fotade, till slut sa hon att hon kände sig som en riktig paparazzi. (Just de korten har jag inte hunnit titta på än.)

Jag förstod att många hade läst ’Den långa resan’. De som inte själva hade dator, hade varit hos någon annan och läst. Jag träffade bl.a. en kvinna som kom till Essunga församlingsgård som krigsbarn samtidigt med Leena och min bror. Hon sa att hon hade läst vartenda avsnitt. Hon tyckte också att Johanna var så ruskigt lik Leena. Samma sak sa Sture nästan direkt han träffade henne. Jag kan bara hålla med.

(Jag tror förresten att Leena var med oss.)

Hela dagen var magisk. Vi hade svårt att somna när vi gått och lagt oss.

Nästa dag var söndag och vi skulle till kyrkan på högmässa.

Ha en trevlig onsdagskväll <3