Utmaning bild 8. En favoritbild.
Förra årets isskulptur av kärleksparet, som jag döpte till ’omfamningen’ gav mig många fina bilder och en av dem utnämnde jag faktiskt till min favoritbild år 2009. Den här bilden.
.jpg)
Årets isskulptur var spännande och gav upphov till många funderingar, medan ‘omfamningen’ var enkel och omedelbar. Bara kärlek. Här kommer fler vinklar av statyn.
.jpg)
Det här ser ju ut som en kyss.
Nu ska jag iväg och klippa mig.
Ha en skön måndag <3
I dag har jag bakat tårta, för det är min dag i dag. Den ser ut att snurra iväg upp i luften när som helst. Scrolla snabbt upp och ner, så får ni se.
.jpg)
Jag dekorerar alltid med vispgrädde, frukt och något sött, här geléhallon och gröna jellybeans. Inuti finns ett lager med hemkokt äppelmos, som jag fick häromdagen och ett lager med mosad banan och björnbär. Sen brukar jag dränka alla kakdelar ordentligt med utspädd hallon- eller jordgubbssaft.
Såg ni månen i går kväll? Jag var ute på balkongen ett par gånger och försökte fånga den på bild, men den är svårflörtad.
.jpg)
.jpg)
Ha en skön söndag <3
I dag, den 19 mars 2011, passerar fullmånen jorden mycket nära. Nästan så nära den kan komma. Senast den gjorde det var 1992.
Så bra att veta för oss ’månkänsliga’ personer. Det finns alltså mycket starka skäl till att man inte kan sova, känner sig rastlös, vill ut och yla, eller kanske känner sig extra yr och romantisk.
Fullmånen har alltid fascinerat och besjungits. Den största finska tangokungen någonsin, Olavi Virta, hade en stor hit med låten “Täysikuu” = Fullmånen.
Fick nyligen veta att vi var släkt… på väldigt långt håll, men ändå.
Här kommer ett klipp ur en film från 1954 (låten skrevs 1953).
“O fullmåne, när du hittar den jag älskar… låt ditt sken överösa henne med kyssar… berätta för henne hur mycket jag älskar henne… ja, berätta det för henne”
En mycket fri översättning av refrängen. Jag skriver ‘henne’, men det kan lika väl vara ‘honom’ för finskan gör ingen skillnad, han/hon =‘hän’.
Så Maija-Liisa och Ritva och brorsan och alla andra kära vänner, nu blir det nostalgi!
Ha en skön och solig lördag <3
Nu har det blivit så ljust att man kan se änderna på vägen till vattengympan. De har funnits där hela vintern, i dammen nedanför Terapibadet, som hålls isfri av det varma spillvattnet från badet.
De har det bra där. Varje dag matas de med brödbitar och de är så orädda att de kommer upp på cykelvägen och springer emot en, i synnerhet om man har en kasse i handen som de tror innehåller bröd. Cyklisterna får snällt väja för dem och det är ett under att det inte sker några andkollisioner i svängen till den lilla bron.
I går kväll stod en man på bron och kastade ned brödbitar i vattnet.
Det blev kaos och slagsmål om brödbitarna. Hela vattnet kokade av änder som for fram och tillbaka.
När mannen såg att jag tog fram kameran, la han brödbitar på broräcket och tog ett steg bakåt så jag kunde knäppa ett kort.
.jpg)
Fler och fler änder kom upp på bron.
Mannen gick och där stod jag och blev uppvaktad av Herr And. Sorry, jag har inget bröd, sa jag till honom.
.jpg)
Men han ville bara posera och stod stilla så jag kunde böja mig fram och ta ett kort. Visst är han vacker?
.jpg)
Ha en mysig fredagskväll <3
På akvarellen i går målade vi näsor. Först fick vi skissa näsor framifrån och från sidan. Man börjar med en våglinje som en fågel som flyger, sedan näsborrarna, näsvingarna och så formar man näsan genom skuggning och lämnar ljusare mitt på näsryggen och på nästippen. Sen ritade vi en ‘slips’ under näsan. Vad kallas den delen? ‘Snorränna’ var det enda jag kom på, men det är ju inte så lyckat, för snoret rinner ju på båda sidor om rännan.
Sen fick vi gå på toaletten och rita av vår egen näsa. Jag lyckades ganska bra, jag har en okomplicerad näsa, men stora näsborrar. Att skissa uppåt gick också bra, glasögonen var lätta att forma, men det som fanns nedanför näsan var jättesvårt. Munnen blev sammanbiten och smal och de nasolabiala vecken skulle behöva lite restylanfyllning, för att inte tala om vecken som går från mungiporna neråt. I den belysningen, som kom snett uppifrån, såg jag ut som en buktalardocka. Nej, jag suddade ut allt utom näsan. Den blev godkänd.
Efter fikat skulle vi måla näsor och det gick så där.
Jag tror det är en bra idé att börja ett porträtt med näsan, för sedan kan man arbeta sig uppå mot ögonen och neråt mot munnen. Chansen att få rätt proportioner är då ganska bra.
Förra gången målade vi öron. Det var svårt för det finns så många veck och vindlingar. Vi försökte måla av varandras öron också. Vår lärare målade av mitt öra och det blev verkligen fint och välskapt.
Tror ni det blir något självporträtt innan terminen är slut?
Dagens korsordsvisdom: "Den druckne säger vad den nyktre tänker".
Ha en fin torsdag <3
Utmaning bild 7: En bild som jag aldrig lagt upp.
Jag har aldrig lagt upp en bild på min pappa. Jag har inte så många bilder på honom. Ett litet porträtt av honom i militäruniform brukar jag ha framme ibland. Nu har jag förlagt det kortet, men det kommer nog fram så småningom och då kan jag visa det.
Jag har i stället skannat in ett gammalt foto på mamma och pappa när de var och hälsade på i Haparanda. Det måste vara hösten 1968 och vi har åkt längs Torne älv till Övertorneå och sedan över på finska sidan. Vi har tagit oss upp på Aavasaksa till den ryske tsarens vackra jaktstuga, byggd 1882. Jag antar att höstfärgerna var som vackrast.
Detta var den enda gången pappa var på besök i Haparanda. Han dog redan 1971.
I kväll är det akvarellmålning. Jag ska promenera hem, trots att jag har ont i höften. Jag var ute utan broddar häromdagen, hittade en liten isfläck, halkade till och sträckte ett muskelfäste. Ibland är det kanske bättre att dratta på ändan i stället för att parera ett fall.
Ha en trevlig onsdag <3
Vi är minst lyckliga vid 46 års ålder och sedan vänder lyckokurvan uppåt. I dagens Vk finns ett referat av en artikel i tidskriften The Economist, som skriver om livets “u-kurva”. Forskare vid Dartmouth College i USA har gått igenom lyckoindex för 72 länder och kommit fram till att lyckan följer en u-kurva överallt. Det globala genomsnittet för den ålder livet är som värst är 46 år. Sen vänder kurvan uppåt och vid blir bara lyckligare och lyckligare.
Min uppfattning är att vi i allmänhet tror att livet bara blir eländigare ju äldre vi blir, eftersom vi lever i en kultur som prisar ungdom och yttre skönhet. Det finns ingenting att glädjas över när rynkorna kommer och kroppen förfaller.
Men där har vi fel, för i den här undersökningen har forskarna vägt in variabler som inkomst, arbetslöshet och barn och ändå kommit fram till att lyckans u-form består. Det visade sig att äldre personer är “bättre på att hålla humöret i schack, bråkar mindre och är bättre på att lösa konflikter och ta motgångar”.
Det håller jag med om, för med åldern får man kunskap och erfarenhet, man blir mer tolerant mot andra åsikter och lugnare i sig själv. Det finns ju alltid undantag, bittra människor som inte är tillfreds med någonting.
Jag kan säga att det globala genomsnittet när man är minst lycklig stämmer på mig. Jag blev utbränd när jag var 45 år och trodde under ett par år att jag aldrig skulle orka komma tillbaka till livet. Men med hjälp från underbara människor gjorde jag det och ni har ju sett hur glad jag var på min 50-årsdag. Efter det har det bara gått uppåt, inte i någon rasande fart, utan precis så mycket att jag hinner med.
Dagens felläsning av rubrik: ’Segdragen knarkutdelning’… skall vara “Segdragen knarkutredning”.
Dagens önskade felläsning: ’Treåring yngsta alkoholisten’ (i England) var tyvärr en rättläsning.
Sen vill jag påminna om Earth Hour, lördagen den 26 mars, då jag önskar att så många som möjligt släcker lamporna mellan kl 20.30 och 21.30. Gå gärna in på www.wwf.se/earthhour och anmäl ditt deltagande.
Ha en fin tisdagskväll <3
Spelar ingen roll om man arbetar eller är ledig, måndagar kommer nog alltid att förbli sega. När jag var lärare slog söndagsnojan till prick kl 15.30 varje söndag. Då kom stressen över allt jag inte hunnit med under helgen, alla skrivningar som inte var rättade och allt som MÅSTE hinnas med innan måndag morgon. Den nojan har jag inte längre, tack och lov.
Måndagarna är dock, som sagt, fortfarande sega och hjärnan är trött och okoncentrerad. Det här har jag gått och funderat på i dag.
* Jag är lite bekymrad över att jag läser så mycket fel i tidningarna. Så länge jag förstår att det är fel och läser om, så är det väl bra, men vad händer den dag jag inte fattar att jag läser fel?
Förra veckan läste jag i Vk att villorna i Umeå var ‘slutsålda‘. Det lät ju konstigt, för hus säljs och köps ju hela tiden… de cirkulerar ju… hur kan de då ta slut? Det stod förstås att villorna var “svårsålda”.
I dag läste jag i Vk att man hade haft öppet hus på Konsthögskolan och Designhögskolan i helgen och en bild visade hur en ’spetsad skomodell’ kan växa fram. Utbildar man skomakare på Designhögskolan, tänkte jag, men läste en gång till och då stod det “spejsad skotermodell”. Så där är det hela tiden.
* Sen fastnar jag i olika annonser. Nail Skin Care i Umeå annonserar att de gör “Skönhetspiercing”. En piercning är väl en piercning, eller hur? Skönhetstatuering hade jag förstått; läppkonturer, eyeliner eller ögonbryn. Nu visade det sig att skönhetspiercing innefattar öron, näsa och navel. All annan piercning är då ful, eller?
* Tankarna går förstås även till Japan och de stora katastroferna där. Mest bekymrad blir man över rapporterna att rapporterna från kärnkraftverken inte är tillförlitliga, att läget skulle vara mycket allvarligare än man säger. Tidningar och många bloggar funderar över om vi inte borde ta upp diskussionen om kärnkraften igen. Kanske dags att plocka fram den här lappen.
Den har suttit fastsydd på Johannas röda vintermössa. Hon var 10 år när Sverige genomförde folkomröstning i kärnkraftsfrågan den 23 mars 1980. Hon var väldigt engagerad i frågan och blev så ledsen och deprimerad av utgången att jag blev tvungen att prata med skolpsykologen om hur jag skulle hantera det.
* I går kväll letade jag upp Dominika Peczynskis blogg. Jag brukade läsa den när vi bloggade på samma site, men sen flyttade hon till en egen hemsida. Hennes 10-åriga dotter Hannah bloggar också på samma sida och jag kikade in hos henne och fick lära mig att:
“Om du har blivit nerputtad, så väljer du själv om du reser dig igen.” Detta gäller ju inte bara 10-åringar.
* Löste just färdigt ett korsord och den rätta lösningen blev:
“Den som ingenting vet, tvivlar aldrig”. Jag som trodde det var tvärtom.
Nog svamlat för i dag. Till sist en bild på min senaste leksak.
En minipc så jag kan läsa mail och blogga när jag far omkring i sommar.
Ha en skön måndagskväll <3
Utmaning bild 6: Tema “grön”.
Jag väljer finsk musik och Eino Grön, en finsk tangomästare som numera bor i Florida.
Först en tango, “Kyyneleet”, ‘Tårar’.
Och sen en gammal goding, “Kenties, kenties, kenties”, ’Quizas, quizas, quizas’ eller ’Vem vet, vem vet, vem vet’.
Nyt laulamme!
Ha en skön söndagskväll <3
Utmaning bild 5: En gammal bild.
I en annan version av den här utmaningen står det ‘En gammal bild på dig själv’. Jag har ju visat en hel del gamla bilder i samband med ’Den långa resan’, både på mig själv och på andra personer. Nu tänkte jag leta reda på den äldsta bilden på mig själv och hittade ett foto i min syster Leenas album som var taget i april 1943. Det är vår mamma och jag, 3-4 veckor gammal.
Fotot är väldigt dåligt, så jag har försökt fixa till det så gott jag kunnat. Mamma har en scarf knuten med ’skurgummeknut’ på huvudet. Jag är så hårt lindad i filtar att armarna står rakt ut. Bakgrunden är en rå husvägg. En ovärderlig dokumentation.
Ha en skön lördagskväll <3
//
Sysselsättning: Pensionär
Födelsedag: 20 mars. Typisk fisk.
Familj: Min dotter Johanna och barnbarnet Ronja.
Bor: I en liten tvåa på Älvans väg, Tomtebo.
Bil: Nej, har inte ens körkort.
Husdjur: Nej, är tyvärr allergisk mot alla djur med päls.
Lyssnar på: Finsk tango och evergreens.
Ser på TV: För mycket ibland.
Favoritmat: Fisk och skaldjur.
Intressen: Människor, att läsa och skriva, fotografering, scrapbooking, akvarellmålning.
Bästa egenskaper: Tålmodig; vågar ta konflikter.
Sämsta egenskaper: En hopplös nattuggla; kanske för utlämnande ibland.
Irriterar mig på: Jantelagen och översittare.
Motton: Amor vincit omnia;
Lite civil olydnad kan ibland vara bra.
Okänd talang: Jag har varit en hejare på att dansa grekiska folkdanser.
Övrigt: Under kategorin 'Den långa resan' har jag skrivit ner min berättelse om mina år som finskt krigsbarn i Fåglum, Västergötland. Gå gärna in och läs den.
'Den långa resan' ligger också i sin helhet på www.poeter.se/marja, där jag även publicerat dikter jag skrivit. Dikterna ligger under fliken 'Läs gärna'.
Mail:
[email protected]
Instagram:
@marjagranqvist
Senaste kommentarerna