I går sov jag nästan hela dagen. Lördagens stora trötthet visade sig vara en begynnande urinvägsinfektion. För min del 10 år sedan sist, så jag är lyckligt lottad jämfört med många andra kvinnor.

På måndag kväll ringde jag till Sjukvårdsupplysningen för att kolla var jag kunde få hjälp. Sköterskan jag pratade med upplyste mig om att om jag inte har feber anses det inte vara akut om man bara… och så nämnde hon mina besvär i mycket nedlåtande ordalag. Som om hon visste hur besvärligt jag hade det!

I går morse ringde jag då min Vårdcentral och fick komma nästan direkt och till min egen doktor till och med. Ett akutbesök på Vårdcentralen betyder max 10 minuter och inget snack om något annat än det akuta man söker för. Min doktor är alltid vänlig, men jag vet när hon är stressad, för då ler hon inte. Jag har fått för mig att hon tänker att om hon ler, så lockar hon mig att prata mer. På tre minuter ställde jag själv min diagnos, hon tog mitt blodtryck, vilket var perfekt och skrev sedan ut medicin. Tack och adjö. När jag kom hem tog jag min medicin och kröp ner i sängen igen och sov.

Jag vet inte om det är medicinen eller händelserna i Norge som väckt djupa rädslor, men i natt drömde jag alla återkommande mardrömmar på en gång. Jag hamnade på en resa med okänt mål … jag hittade ingen användbar toalett …när jag till slut hittade en, kom det en massa människor in i rummet och störde mig… och det värsta av allt: jag blev bestulen på både handväska och handbagage, vilket betydde inget ID-kort! Jag har haft mycket att tänka på idag.

Den stora tröttheten finns kvar, men jag mår mycket bättre nu.

Ha en fin onsdagskväll <3