Har ni hört uttrycket “Trash the Dress”? Det är ett fenomen inom fotokonsten, som började med att bruden i sin vita klänning skulle fotograferas i en ‘smutsig’ miljö, ex. i vatten, i skogen eller varför inte sittande i en gyttjepöl. Effekten skulle vara kontrasten mellan det rena och det smutsiga, att komma bort från det konventionella, att tänja på gränserna, att chockera.

I förgår när jag gick hem från läkarbesöket, kom jag att tänka på det uttrycket. Morgonfrosten var borta och jag noterade att många träd hade släppt ner sina våta löv i en ring runt stammen. Det såg ut som de hade klätt av sig sin klänning och släppt ner den på marken runt benen.

Här kan man verkligen snacka om ‘Trash the Dress’, tänkte jag. Om ett par dagar har klänningen/ kjolen blivit smutsig och ruttnat bort. Detta är ingen lek, utan naturens verklighet.

Jag gick bort till den halvvuxna Lönnen, vars helgula lövprakt jag fotograferade härom dagen. Den hade också tappat sin kjol på marken. Löven låg i tjocka lager, tunga som en romsk kjol, runt stammen.

De kala Aroniabuskarna, hade fungerat som perfekta korgar och hade famnen full med vackert gula löv.

Ett och ett singlade nu löven ner mot marken. Några löv tvekade och klamrade sig fast i grenklykorna.

Andra höll sig fast i varandra och lade sig i stora klungor på grenarna.

Jag halkade runt och trasslade in mig med fötterna i kjolen på marken, gick runt trädet som i en magisk cirkel, ett och annat löv föll ner på mitt uppåtvända ansikte och jag kände lukten av fuktig höst.

Mitt hjärta berättade att jag varit med om liknande höstlekar förut, som liten flicka. Kunde bara inte minnas när, var eller hur, men känslan var bekant. En intensiv närvaro med alla sinnen. Den här höstens starkaste minne.

Det är Jazzfestival i Umeå och jag ska gå på konsert i kväll med den finske altsaxofonisten Jukka Perko. Konserten är en hyllning till Charlie Parker.

Dagens visdomsord i Vk:
“Dumhet räddar ingen från att tänka.”
(Stanislaw Jerzy Lec)

Ha en skön torsdag <3