Marja

Den långa resan.

Är det där jag?

Varje gång jag ser mig i spegeln hajar jag till, för jag känner inte igen mig själv. Jag har blivit alldeles rödhårig.

Sedan flera, flera år tillbaka färgar jag håret med Henna. Jag har alltid använt färgen ’kastanjebrun’, men för ca tre år sedan tog den färgen slut i alla hälsokostbutiker. Jag blev då rekommenderad ett annat märke, Santé, också ’kastanjebrun’ och baserat på växtfärg. Den tog också slut och då hittade jag ett märke som heter Logona hos Meretes. Färgen är fortfarande ’kastanjebrun’ och jag har varit mycket nöjd med den. Eftersom jag är lite ojämnt gråhårig, blir färgen mer som slingor i håret och det ser ganska naturligt ut.

Häromdagen var jag inne i en hälsokostaffär och såg att min gamla Henna återigen fanns på hyllan och föll för frestelsen att prova den igen.
Det skulle jag aldrig ha gjort. Antingen har man ändrat på färgsammansättningen, eller så har mitt hår blivit gråare sen sist, för resultatet blev inte det minsta kastanjebrunt, snarare mycket kastanjerött. Jag blev lite, lite förtvivlad när jag drog handduken av huvudet och såg resultatet. ”Vad har jag gjort…  vad har jag gjort…?” tänkte jag. ”Nu kan jag inte gå ut på minst fyra veckor”. Henna sitter nämligen som berget och det är ingen idé att lägga på ny färg innan man tvättat håret ett antal gånger. Helst ska Hennan växa ur håret… eller håret växa ur Hennan… hur man nu ser det.
Så nu är det bara att gilla läget. Jag frågade tjejerna i dag om jag faktiskt var så här rödhårig när det begav sig och de sa unisont ’nej’, men de tyckte inte att det var så väldigt illa. På akvarellen i onsdags var det bara en som uppmärksammade min hårfärg och hon tyckte faktiskt att den var fin.
I dag har jag alltså varit på tjejträff och det var trevligt som vanligt. Vad skulle man göra utan sina goda vänner? Eftersom vi har träffats i över 20 år, har gruppen blivit nästan som en terapigrupp dit man kan gå med sina sorger och glädjeämnen.
 
Vi blev bjudna på kantarellsoppa, hembakat bröd och goda ostar. Till kaffet fick vi hallon-något jag just nu glömt namnet på (inte sorbé, inte mousse, utan frusen massa av hallon och grädde…), färska hallon och hembakade mandelflarn. Det var många fina smakupplevelser i den middagen.
”En vän är den som vet allt om en och ändå fortfarande tycker om en.”
(F W Hubbard)
Ha en fortsatt trevlig lördagskväll<3

10 kommentarer

  1. Marja Granqvist

    Svar till Babs (2012-01-29 09:39)
    Uuhh… morotsfärgen har alltid varit min stora fasa och är man ljus eller gråhårig är risken alltid större. Jag har alltid haft rödbrunt hår när det varit hennafärgat. Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.