Något med strukturen…
Nu kan jag tänka mig hur det känns för de stackars katterna som får hårbollar i halsen.
Jag sitter ju och stickar på min halsduk framför TV:n och byter garn genom att sticka omlott, så jag inte har så mycket att fästa. De små garnändorna som ändå sticker ut, klipper jag bort nästan med detsamma och lägger framför mig på bordet eller i den tomma kaffekoppen. I går var kaffekoppen emellertid inte tom och med full uppmärksamhet på TV-skärmen slurpade jag i mig det sista kaffet, med garnbitar och allt. Så fasansfullt! Rent reflexmässigt stänger kroppen till luftstrupen, så att luften går varken in eller ut. Panik för en sekund eller två, men sen träder andra reflexer in som hjälper en att hosta upp det man har i halsen.
Slutet gott allting gott, men garn är ingen höjdare att ha i halsen. Det är något med strukturen…
I dag har jag varit på möte med skrivargruppen och fick två påsar med garn till halsduken med mig hem. En annan deltagare blev ju också intresserad av att sticka en bit och jag följde med henne hem för att titta på hennes stump. Den var så himla vacker.
På onsdag ska jag mäta min stump nummer två. Jag tippar på 4-5 meter.
I natt var det kallt igen, men på dagen gnistrade snön i solskenet. Långa istappar hängde ner från taket utanför tvättstugan.
.jpg)
Ha en fin måndagskväll <3
Senaste kommentarerna