I dagens Expressen kan vi läsa om en ung kvinna i Montreal som drunknade under sin bröllopsfotografering. Hon skulle som avslutning ta några simtag i sin brudklänning och sögs ner i vattnet av strömmen och den våta klänningen. Så tragiskt!

”Trash the dress” är en trend som började i USA för några år sedan. Man avslutar bröllopsfotograferingen med att ’förstöra’ brudklänningen genom att bruden fotograferas i en mera ovanlig miljö där hennes klänning riskeras att bli smutsig eller sönderriven. Den ska ju bara användas en gång, så varför inte tänja på gränserna och göra ’konst’ av fotografierna.

Jag läste om trenden i en scraptidning. Artikelförfattarinnan hade låtit sin lilla dotter leka i sin prinsessklänning utomhus i olika miljöer… i sand, i gräs, i vatten. Bilderna hon tog blev bedårande bilder till scrapalbumet.

Det var nånting som irriterade mig i den här trenden. Det var en spegling av nånting mycket destruktivt, Jag funderade på hur långt man kan gå för konsten, kan man gå så långt att man tänjt gränsen så mycket att man inte längre kan se skillnad på konst och verklighet? Det blev en dikt som några av er har läst, men som här kommer i repris.

”Trash the dress”

Bruden lyfter sin vita klänning
visar gummistövlarna
släpper sedan kjolfållen
dimper ner
i den fuktiga mossan
‘Trash the Dress’
för konsten.

Fotografen jublar.
Det rena kontra det smutsiga.
Klänningen används ju bara en dag.
‘Trash the Dress’
för konsten.

Ofelia går ner i vattnet.
Kjolen flyter
som en ballong på ytan.
‘Trash the dress’
för konsten.

Virginia Wolf går ner i vattnet
med stenar i kappfickorna.
No Dress to Trash.

Bloggerskan klipper hål
i jeansen.
Trash the Jeans
It’s Passion for Fashion.

Barnsoldatens skjorta
färgas röd av blod
runt kulhålet.
No, no… no fashion.
Don’t Try this at Home!

Var ser vi gränsen
mellan vackert och fult,
mellan konst och verklighet,
mellan liv och död?

(Marja)

Ha en trevlig tisdagskväll<3