Marja

Den långa resan.

Att tänka efter… före.

Av , , 4 kommentarer 7

Det som har varit frustrerande för mig är att jag inte orkat ta mig ner på stan för att vara med på allt trevligt som hänt där i helgen. Jag missade helt årets höstljusfestival, som bara pågick i tre dagar och jag missade invigningen av den nya gång- och cykeltunneln mellan Haga och Järnvägstorget. Däremot har jag inte missat rabalderna kring censureringen av konstverket i tunneln. Så det kan bli när politiker får panik!

 

För de läsare som inte kommer från Umeå, kan jag kort berätta att den nya gångtunneln skulle utsmyckas med ett konstverk till Sara Lidmans ära. Bl.a. skulle man ha citat av Sara Lidman på väggarna och marken. Allmänheten har fått komma med förslag och Sara Lidman- sällskapet i Umeå har varit inblandade. Ett av citaten på marken är ”Skriv något på väggen så andra vet hur du har det!” En typisk uppmaning från Sara Lidman, som alltid stred för de förtrycktas rätt till yttrandefrihet och kamp.
Ett par dagar innan invigningen tejpades detta citat över på intiativ av Hans Lindberg, ordförande i Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden. Han menade att det kunde uppfattas som en uppmaning till klotter och att främst
’förståndshandikappade’ inte skulle förstå att texten var en del av konstverket. Ganska snart insåg han vilken groda han släppt ur sin mun och bad om ursäkt på sin blogg, men då hade diskussionen redan tagit fart. Tejpen togs bort till invigningen och en arbetsgrupp har tillsatts för att i samråd med konstnärerna klura ut vad man ska göra med det ’farliga’ citatet. Nu är man nämligen rädda för att polisen inte kan ta en ev klottrare, eftersom h*n blivit uppmanad till att klottra.

 

I dagens Vk publiceras ett mail från Hans Lindberg till stadsdirektören Mikael Öhlund och kommunalrådet Lennart Holmlund, där Hans Lindberg faktiskt föreslår att man skall täcka över citatet med kallasfalt. Det var alltså det ursprungliga förslaget.

Hans Lindberg säger att han inte riktigt minns hur det var… Mikael Öhlund säger att han tyckte att det var bättre med tejp än kallasfalt… Lennart Holmlund vet ingenting…han har inte fått/läst något mail och skyller på att han minsann brukar radera några mail varje dag. Hoppsan!

Jag tänker så här. Citatet är olyckligt, i synnerhet när man ständigt har bekymmer med klottrare. Däremot är det inte de ’förståndshandikappade’ som klottrar, för de brukar ha en stark uppfattning om vad som är rätt och fel.
Jag kräver att politiker ska vara ärliga och stå för vad de gör.  Det är mycket bättre att medge att man drabbats av panik, tagit galna beslut, sagt fördomsfulla saker, i stället för att komma med bortförklaringar. Det gäller verkligen att värna om sitt förtroendekapital. Jag är besviken.

Kan jag lita på en politiker som hamnar i panik och låter grodorna hoppa ur munnen och ljuger om ’uppdragsfrågan’? Kan jag känna respekt för en politiker som säger att han raderar sina mail, utan att först läsa dem? En politiker som i vanliga fall är full med åsikter, men i den här frågan plötsligt inte vet någonting? Som skyller på andra.
 

Det hade kanske varit bättre att tänka efter… före.

 

Så fort jag orkar ska jag fara ner och ta några bilder på konstverket, som vad jag sett av bilderna i Vk och på andra bloggar är väldigt vackert.

 

Inga mardrömmar i natt.

 

Ha en trevlig onsdagskväll <3

 

 

 

På turné till Strömpilen.

Av , , Bli först att kommentera 7

En ny mardröm i natt. Verkligen obehaglig. Jag känner mig kränkt över att vara sjuk, att inte orka. Jag undrar om medicinen håller på att gå ur kroppen, för jag får skov då jag svettas och blir lite skakig.

 

Min kompis kom efter mig i dag och så for vi på turné. Först var vi på återvinningsstationen och kastade lite skrot. Sen for vi till ICA-Maxi och storhandlade. Jag passade på att fylla kylskåp och frys nu när vi hade bil. Efter en bananpaus fortsatte vi till Viva Resurs, där jag lämnade mina halsduksrullar. Vi träffade en gammal arbetskompis och satt och fikade med henne och pratade en  stund. Det var trevligt att träffas och jag började nästan längta tillbaka till jobbet.  

Vi hade också med oss saker som vi skulle lämna till Returbutiken, så vi gick dit med dem och gick sedan en runda i butiken. I ett hörn finns en del av den långa halsduken.


 

Resten av halsduken finns i receptionen. En del av rullarna hänger på en specialgjord ställning.


 

Det finns väldigt mycket fina saker till bra pris i Returbutiken. Jag hittade faktiskt en liten smörkärna som jag kan ha mina kryckor och käppar i.

 

På Viva Resurs finns bl.a. en verkstad som klär om möbler. Nu hade man klätt om stolar med gamla jeansplagg. Verkligen fränt.


 

Vad tror ni jag gjorde när jag kom hem och ätit en bit? Somnade på soffan förstås. Så himla skönt. Inga mardrömmar.

 

I morgon hoppas jag att jag orkar fara på akvarellmålningen. Det är sista gången före jul.

 

Ha en skön tisdagskväll <3

 

P.S. Viva Resurs hade besök från Petrozavodsk i dag, bl.a. från barnhemmet som ska få filtarna halsduken ska sys om till. Läs Ritvas blogg om besöket. http://blogg.vk.se/Velilasstickblogg/2012/11/20/besok-fran-petrozavodsk-1172691

 

 

Människor är som kristaller.

Av , , 6 kommentarer 8

I morse vaknade jag ur en mardröm. Jag hade blivit illa behandlad av mina bästa vänner. Känslan var oerhört obehaglig. Är det så att jag inte är snäll mot mig själv?

 

För övrigt kände jag mig ganska pigg och tog gåstavarna ner till sjön för att tanka lite lugn i själen. En tunn isskorpa låg på vattnet och det var så där vackert grått och kalt.


 

Sen kom solen fram en kort stund. På andra sidan.


 

På eftermiddagen kom min scrapkompis och hade med sig min ’goodiebag’ från i lördags. En tidning och lite nya scrapgrejer. Sen fick jag också en påse garn till halsduken av henne. I morgon ska jag fara till Ritva med två halsduksrullar. Nu har jag stickat 78 meter.

 

När scrapkompisen for blev jag så där tvärtrött igen. Håhå jaja.

 

Jag har precis tittat på ’Sommarpratarna’ på TV. Stefan Einhorn sa en intressant sak. Han sa att människor är som kristaller, vi har olika spektrum beroende på vilken sida som blir belyst.

 

Ha en trevlig måndagskväll <3

 

Känner mig gnällig.

Av , , 8 kommentarer 7

I dag känner jag mig gnällig. Får jag göra det?

 

Min scrapkompis fick åka ensam till Vännäs på storträffen jag sett fram emot. Jag kände att jag inte skulle orka sitta och vara kreativ och social i 12 timmar. Hon frågade om jag kunde tänka mig några timmar, men för mig är det allt eller inget. Jag lovade scrappa lite vid köksbordet, men inte ens det har jag orkat.

 

I torsdags tog jag bussen till min kompis på Ålidhöjd. Det var ganska halt, så jag tog gåstavarna. Hon bjöd på jättegod mat, vi fick i gång den nya skrivaren och så har vi ett spännande projekt på gång. Något att se fram emot om några månader.

 

I dag har jag varit på antikaffären i Ålidhems centrum och fyndat en ställning till mina CD-skivor, samt en liten fin käpp för bara några tior.

 

Den är precis lagom lång för mig och handtaget ligger bra i handen. Funkar den bra ska jag fixa en ny doppkopp, för den befintliga är smutsgul och lite sliten.

Jag ska ju belasta knät så mycket jag kan och en käpp är ingen avlastning som en krycka är, däremot är en käpp bra om man som jag raglar som en fyllis. Jag är så himla yr fortfarande. Nu har jag kryckor, stavar och en käpp, så nu ska jag leta efter typ ett paraplyställ att samla allt i.  

 

Jag blev bjuden på middag i helgen, men tackade nej för jag är fortfarande så fruktansvärt trött. Jag kanske har dåliga blodvärden eller så är det något annat. Nåja, på torsdag ska vi ta nya prover.

 

Ha en trevlig lördagskväll <3

 

 

Kryckans lov.

Av , , 4 kommentarer 7

Jag ser att TV-programmet ’Uppfinnarna’ kommer i dag och att det sänds från Umeå.

Kan ingen uppfinna något som gör att man kan ställa ifrån sig sina kryckor rakt upp och ner. En typ av tripod som man kan fälla ut vid behov. Jag vet att det finns ett band man kan ha runt halsen, ungefär som ’senilsnöret’ till glasögonen, men det kan väl knappast vara värst bekvämt. Man har ju kryckorna dinglande vid sidan i alla fall. Och hur gör man när man ska stega iväg?

På ett par Apotek finns det urgröpningar i en hylla under disken där man kan parkera sina kryckor och det är bekvämt. På sjukhuset finns de vid disken där man kan hämta ut medicin, men inte vid den vanliga disken vid utgången.

 

Kryckor är bra att ha, men oerhört besvärliga om man ska ställa ifrån sig dem. Oftast trillar de ner på golvet och då gäller det att inte vara alltför ovig, så man kan böja sig ner efter dem. Eller så får man engagera sin omgivning, något jag faktiskt blivit riktigt bra på. Folk är faktiskt väldigt hjälpsamma.

 

Jag har gått mycket med kryckor i mitt liv. När jag opererade menisken i mitt dåliga knä i början på 70-talet, hade jag kryckor som satt under armhålan. De var faktiskt bekväma och det gick utmärkt att stå och hänga på dem och laga mat eller diska. Det blev lite komplikationer efter den operationen, så hela sommaren gick jag med käpp och det var kanske därför tanken på en käpp dök upp härom dagen.

På 80-talet fick jag en besvärlig hälsporre och under tre års tid gick jag från och till med kryckor utomhus för att komma framåt i någorlunda takt. Sen har jag under årens lopp halkat eller snavat och slagit i mitt onda knä och behövt kryckorna under en tid. Jag ägde faktiskt två par kryckor, men gav bort ett par vid flytten. Det par jag har kvar tänkte jag faktiskt bära upp till förrådet på vinden, men som tur var blev de stående i en vrå i hallen och där ska de få stå nu tillsammans med gåstavarna.  

 

Den här omgången med kryckor har varit lättare eftersom jag inte längre har trappan att gå i. Nu har jag kunnat ta hissen en våning ner och sedan peta på den automatiska dörröppnaren till ytterdörren med kryckan. Vilken lyx!

 

Ha en trevlig torsdag <3

 

Kors i taket!

Av , , 8 kommentarer 6

I dag blev jag uppringd av en doktor från infektionskliniken på sjukhuset. Det var honom man hade konsulterat från ortopedakuten angående min UVI och det var han som hade bestämt vilken medicin jag skulle få. Nu ville han veta hur jag mår. Kors i taket! I morgon äter jag mina sista tabletter på 10-dagarskuren och han sa att de brukar göra en uppföljning med prover en vecka efter man slutat med medicinen. Kors i taket en gång till! Han skulle lägga in en beställning i datorn och i morgon ringer jag till vårdcentralen och beställer tid på labbet.

 

Jag är så himla trött bara. Jag trodde ju att jag skulle orka återgå till normala aktiviteter när febern försvunnit, men jag har fått lämna återbud till det mesta. I går skulle jag gå på lunchteater med skrivargruppen, men var tvungen att meddela att jag inte orkade komma. Jag orkar helt enkelt inte vara social. I kväll hade jag tänkt fara på akvarellmålningen, men orkade inte. På lördag är det stor pysselträff i Vännäs, som jag anmält mig till, men jag är osäker om jag orkar sitta en hel dag. Jag får bestämma mig på fredag. Det är bara att gilla läget.

 

På dagen gick jag en tur runt kvarteret med gåstavarna. Tänkte att det är tryggast att gå där det rör sig folk, så sjön får vänta. Frisk luft och lite motion är bra för humöret.

I morgon ska jag åka till min kompis och äta och se om vi får liv i hennes nya skrivare. Blir jag trött kan jag lägga mig på soffan.

 

Ha en skön onsdagskväll <3

 

Interaktion med TV.

Av , , Bli först att kommentera 9

Det har blivit mycket TV de senaste veckorna. Vissa program har jag tittat på, men apparaten har stått på i bakgrunden som ’sällskap’ när jag gjort annat eller till och med sovit på soffan. Härom dagen fick jag mig en tankeställare, när jag började kommunicera med TV-apparaten. Jag stod i köksavdelningen och gjorde i ordning något att äta. Bakom min rygg pågick programmet ’112 – på liv och död’. Jag hörde hur en 15-årig kille hyperventilerade och klagade på att han hade ont överallt. Han kunde inte riktigt förklara vad som hänt, utom att han blivit knuffad och stött sig i sidan. Han hyperventilerade riktigt kraftigt och läkaren bad honom lugna ner sig, så att hon kunde undersöka honom. Hon tjatade om att han skulle lugna ner sig utan resultat. Killen fortsatte att hyperventilera och skrek att han hade ont överallt och att han inte kunde känna sina ben. Då vände jag mig om till TV-apparaten och skrek: MEN GE HONOM FÖR FAN EN PÅSE ATT ANDAS I! OCH EN LUGNANDE SPRUTA! HAN HAR JU FÖR FAN PANIKÅNGEST!

Då gav doktorn honom en sån där lång kräkpåse att andas i, men en sån är ju verkningslös för den är för lång. Då hade en plasthandske modell XL varit bättre. Sen fick killen en spruta.

Pojkens föräldrar kunde ingen svenska och en tolk förklarade att trots att han bara var 15 år är det han som har ansvaret för familjen vid kontakt med myndigheter. Då började jag skrika igen. HAN ÄR JU BARA ETT BARN. MYNDIGHETERNA SKA INTE UTNYTTJA HONOM, UTAN PRATA MED FÖRÄLDRARNA VIA EN TOLK.

Då tittade doktorn rakt in i kameran och sa ungefär samma sak.

 

Tro mig, jag brukar inte prata med TV:n i vanliga fall. Jag känner folk som sitter och fnyser åt folk i TV och säger emot dem m.m. Det tycker jag är lite komiskt. Jag kan på sin höjd applådera ett fint framträdande eller ett bra uttalande. Det kanske är lika komiskt.

 

God natt mina vänner <3

 

 

 

Jag går vidare, men glömmer inte.

Av , , 8 kommentarer 7

Jag går vidare, men tänker inte glömma. Jag vill komma ihåg precis hur djävligt allt var, för att också komma ihåg att det blir bättre. Jag vill komma ihåg hur det känns att sitta som en strandad val i soffan och ta sats hundra gånger för att komma upp. Jag vill komma ihåg den skarpa smärtan i hela benet när foten når golvet. Frossan, som inga filtar kan hjälpa… feberhettan som bara mildras med en iskall dusch. Yrseln, som gör att jag tror jag är på en båt ute på öppet rasande hav. Ångesten som gör att jag inbillar mig att det kommer att vara så här resten av mitt liv. Att det bara går utför.

Allt det där ska jag komma ihåg när/om jag hamnar i en likadan situation, för då kan jag också komma ihåg att det blir bättre.

 

I dag tog jag bussen till Ålidhems centrum och fyllde ryggsäcken med frukt och grönt. En lagom utflykt, som gav lite motion och frisk luft. Jag hade bara en krycka för balansens skull och kom på att jag egentligen skulle vilja ha en käpp att stödja mig på. Tre ben är mycket stadigare är två. En krycka är helt ok, men sliter på axeln.

Vackra Melody Gardot går med käpp efter en trafikolycka och i den här färgstarka videon dansar hon till och med på gatorna i Rio.
”Mira, look what you do to me…”

 

Ha en trevlig måndagskväll <3