Jag har alltid önskat att jag kunde busvissla. I synnerhet efter en bra konsert eller en föreställning, när man står där och ger stående ovationer och somliga visslar så där uppskattande. Själv vill jag bara skrika rakt ut av uppskattning, men det är nog inte lika godtaget som en skarp vissling.

När jag var liten och bodde hos tanterna i Fåglum, ville jag vara pojke och jag gick ofta omkring i de enda långbyxorna jag ägde, ett par snickarbyxor som jag bara fick ha på mig hemma, med händerna i fickorna och visslade. Tanterna gillade inte att jag visslade, så jag gick ut i skogen och upp på det stora berget och stegade omkring och visslade. Vilken enorm frihetskänsla.

Numera smånynnar jag ofta för mig själv när jag pular på här hemma. Under flytten blev det olika sorters sånger och melodier som fastnade i flyttkartongerna och sedan poppade upp vid uppackandet. Mest sjunger jag gamla evergreens, men en sång som jag ofta hör mig nynna på är Norges nationalsång ’Ja, vi elsker…’  Under musiklektionerna i skolan i Finland sjöng vi alla möjliga nationalsånger och av någon anledning har just Norges fastnat i mitt huvud. Tänkte att jag skulle göra mina norska läsare glada genom att berätta det.

Från och med i går har jag börjat vissla igen. Jag var ute på en lång och härlig promenad och när jag kom in och bytte om blev jag sittande i mina egna tankar på sängkanten och sjöng på något som jag inte ens kommer ihåg nu… sen förvrängde jag orden med tungan, lekte med ljuden, rullade ihop tungan och plötsligt kom det ut en svag busvissling. Ha, haa. Försiktigt prövade jag på nytt och konstaterade att jag kommit på tekniken, nu gällde det bara att få mer kraft bakom ljudet.
Sen låg jag en lång stund på rygg i sängen, tittade i taket och visslade. Både vanligt och busaktigt. Tänka sig att jag kanske kan lära mig busvissla också. Det är aldrig för sent för nya saker.

”Bättre en smula sent än en smula dåligt.”
(Giordano Bruno)

Ha en fin måndagskväll <3