Marja

Den långa resan.

En holländsk missionär.

barnmorskanieastend_helgspecial

Tittade ni på serien om barnmorskorna i Londons East End? Jag saknade den i går kväll.

Hon som står längst till höger ’Chummy’ påminner mig om en kvinna jag mötte i London någon gång på 60-talet. En holländsk missionär på väg till Afrika.

Jag skulle vara ensam i London ett par dagar på väg till Dublin och hade hamnat på ett sjaskigt hotell någonstans i periferin. Efter en natt med pengar och pass under kudden och skorna i flyktposition vid sängen, bestämde jag mig för att byta hotell. Via en rumsförmedling fick jag tag i ett rum som jag fick dela med just denna kvinna.

Hon var alltså missionär och allt hon ägde fick plats i en liten bag. Hon ägde två klänningar, en kofta, underkläder, ett nattlinne, rejäla bruna strumpor och bruna promenadskor. Varje lördag tvättade hon vardagsklänningen och tog på sig sin andra klänning över helgen. Varje kväll sköljde hon upp sina underkläder och strumpor. Förutom kläderna hade hon en bibel, en anteckningsbok, en necessär och hårrullar i sin bag. När jag kom in i rummet satt hon med hårrullarna i håret. Antagligen var det även hårtvättardag på lördagar.

Jag hade fått för mig att jag ville besöka London Zoo och hon ville gärna följa med mig dit. Vi tillbringade hela dagen där… jag bjöd henne på lunch och senare på glass. Vi gick runt, men satt mest och pratade och njöt av det soliga vädret.
Jag minns att jag var fascinerad över hennes spartanska liv. Hon ägde precis det hon behövde, inget mer. Jag var inte intresserad av hennes mission och hon berättade inte mer än jag ville veta. Jag förstod att hon var nöjd med sitt liv, det var bekvämt och tryggt att veta vad som förväntades av henne. Att tjäna sitt kall…

Vi hade ingen kontakt efter det. Hon skulle till ett nytt ställe och hade ingen postadress dit. Hon fick min adress, men hörde aldrig av sig. Under alla dessa år har jag tänkt på henne med jämna mellanrum. Med förundran.

Efter några turer till blåbärsskogen har mitt knä pajat. En skarp smärta hindrar mig från att stå upp med rakt ben. Lite böjt går bra. Jag antar att jag har flexat för mycket bakåt med knät när jag har stått framåtböjd och d slitna benytorna har hamnat i fel position mot varandra. Jag tar en vilodag i dag och hoppas att det går över.

Ha en trevlig måndagskväll <3

6 kommentarer

  1. Hyrestanten

    Så intressant och jag kan förstå att du ofta tänkt på henne. Finns det ingen möjlighet nu att hitta henne på tex facebok? Själv har jag varit fascinerad av nunnor och klosterliv och det är inte utan att jag ibland skulle vilja slippa vårt liv med all onödig konsumtion.

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Hon kanske inte ens lever mer… hon var ca 15 år äldre än jag. Men det är intressant att jag så ofta tänker på henne och dagen vi spenderade ihop. Hon gjorde nog ett starkt intryck på mig.

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Engelska serier är i allmänhet välgjorda och intressanta. Undrar om det kommer en fortsättning. Kram

  2. Ditte

    Jag är också förtjust i engelska serier och ”Barnmorskorna” har jag följt. Hoppas på en fortsättning!
    Vilket spännande möte du var med om där på 60 talet. Faschinerande! Och det är just sådana möten man bär med sig och minnena därifrån. Det väcker många tankar.

    Trist med ditt knä, men du får väl titta på bären så där lite uppifrån. Åtminstone ett par dagar så kät kan få vila lite.
    Kramar och tankar till dig!

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Vissa möten blir kvar i ens minne och det var ju något speciellt med henne. Jag var ju ung då och intresserad av människor på ett annat sätt än i dag. 🙂 Kram

Lämna ett svar till Ditte Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.