Vilka underbara sommardagar vi har. Är det detta som kallas för ’indiansommar’?
I dag längtade jag efter att cykla genom skogen till Carlshem och vidare till ICA-Maxi. Jag är så imponerad av Gång-och cykelbron som går över Blå vägen och järnvägsspåret.

 Först går det uppför och sedan nedför. När man far dit går det fort, men när man ska hem får man streta uppför en lång bit.

På ett par ställen finns det rastplatser med bänkar att sitta på.

Och trappor som leder upp och ner på båda sidor om järnvägsspåret. Den här leder ner till busshållplatsen.

Där kan man stiga av bussen och sedan gå längs bron… eller så åker man med bussen en liten omväg ända fram. Det brukar jag göra, men av ren nyfikenhet ska jag gå sista biten längs bron nästa gång.

I morgon ska tjejgruppen komma till mig. Vi har inte träffats på ett par månader, men eftersom jag ska vara i Stockholm hela september, ville jag träffa dem före. Vi måste ju summera sommaren och blicka framåt.

Nu ska jag koka soppa och baka något gott till kaffet. Vad det blir får ni veta i morgon.

Kristian Gidlund skriver om ’Sommarens sista björktrast’ i sitt senaste blogginlägg,
och jag läser det flera gånger per dag. Trots morfindimman har hans iakttagelser och ord en smärtsam närvaro. Få människor kan vara så ärliga inför sig själva som han. Läs gärna! http://ikroppenmin.blogspot.se/

Ha en bra måndagskväll <3