Så konstigt det blev i kväll. På väg till akvarellmålningen träffade jag en gammal kollega i bussen och vi satt och pratade tills hon skulle stiga av på Mariehems centrum. ”Ska inte du också stiga av här?”, frågade hon. ”Ska jag?”, sa jag stressat och ställde mig upp. Men när jag tittade ut såg jag att jag inte skulle stiga av där och förstod att hon inte hade uppfattat att jag skulle till Mariakyrkan på Marieberg och inte till kyrkan på Mariehem.

Jag åkte alltså ett par hållplatser till och när skylten i bussen visade på ’Marieberg’ tryckte jag på stoppknappen. Bussen stannade för tidigt tyckte jag, dörrarna öppnades,men ingen gick ut. Jag vaknade upp ur mina tankar, tittade ut, såg några stora upplysta fönster och tänkte ’kyrkan’! Dörrarna stängdes och jag hoppade upp och ropade åt chauffören ”Hallå, hallå, jag skulle ju stiga av… ursäkta mig … jag glömde…”
”Nej det skulle jag inte”, sa jag när jag hade störtat ut och bussen farit iväg. Jag hade stigit av en hållplats före Mariakyrkan. Bussens informationssystem låg före hållplatserna. Mörkret och dimman hade också förvillat mig.
Nåja, det är inte långt mellan hållplatserna och jag hade 10 minuter på mig och fick en uppfriskande promenad i den fuktiga dimman. Sen tänkte jag att det kanske var meningen. Det kanske var en påminnelse om att jag skulle kunna göra så varje gång för att få lite extra vardagsmotion.

När jag skulle hem var dimman tätare, busshållplatsen var inte upplyst och bussen hade sånär blåst förbi mig om jag inte vinkat med min ryggsäck och den stora reflexen. Jag har en annan, större ryggsäck till mina målargrejer och på den hänger en reflex som jag kan tända och till och med få att blinka.  ”Jag såg ingenting, men sen såg jag din reflex”, sa busschauffören.  Javisst, det är viktigt att ha reflexer i mörkret.

Bussbyte vid sjukhuset. I dimman ser konstverken som ska föreställa fjärilar snarare ut som flygande drakar.

Jag hittade hem i alla fall.

God natt mina vänner <3