Jag är ju inte alltid så förtjust i att flyga. Det beror helt på dagsformen om jag kan betvinga min klaustrofobi eller inte. Om det är fullt på flyget och det är trångt, har jag svårt att ignorera mina tankar om vilken absurd situation jag befinner mig i. Instängd med en massa främmande människor, som jag kan både se, höra och lukta, utan möjlighet att gå ut. Blir det riktigt illa, går jag på toaletten för att riktigt utmana klaustrofobin. Jag stirrar mig i ögonen i spegeln och andas genom ångesten. Det brukar hjälpa. Nästa gång ska jag kanske ta en selfie för att visa hur galen jag kan se ut.

Den här gången gick det riktigt bra. Planet var inte fullt vare sig på nedresan eller hemresan, inga förseningar eller annat tjafs. ”Den som reser har något att berätta” och visst är det mycket roligt och konstigt man får vara med om.

För mig är det självklart att göra som man blir tillsagd när det fyller en funktion. Stänga av mobilen, spänna fast säkerhetsbältet, vika upp bordet framför mig o.s.v. Därför blir jag alltid lika förvånad över att kabinpersonalen hela tiden måste påpeka för andra att de måste göra det ena och det andra. Nu kan man ju ha datorn på flight-mode under flygningen, men måste stänga av den vid start och landning. Detta påpekas klart och tydligt innan landning, men tror ni inte att kabinpersonalen var tvungen att påpeka detta för tre personer när han gick sin runda. ’Stäng, stäng, stäng…’ ’Jag ska bara…’ Jag skulle bli vansinnig.

När vi landat på Arlanda, taxades vi till utrikeshallen och skulle alltså få åka buss till inrikeshallen. Vi fick en klar och tydlig information om detta. Efter mig kom ett par nerför trappan som inte tänkte åka buss, utan traska iväg på egen hand. Personalen påpekade att de måste åka buss. ”Måste JAG?” frågade mannen irriterat. Hur tänkte han? Att alla andra måste, men han får göra som han vill… Vart hade han tänkt ta vägen?

När jag skulle åka hem kom jag i god tid till min Gate och satte mig med en påse nötter och en bok. Plötsligt hörde jag ’dunk, dunk’. Det var en liten tjej på 7-8 år som hjulade. Hon var liten, hade smala ben och stora vinterstövlar och hon landade jämfota, därav dunket. Det verkade som hon nyligen lärt sig hjula, för så snart hon fick lite utrymme mellan alla människor som kom och gick tog hon sats och for runt. Vilken energi och glädje hon utstrålade.

Folk var trötta och satt och stod och hängde. Lutad mot väggen stod en karl och petade näsan helt ogenerat. Han var helt i sina egna tankar och grävde energiskt i båda näsborrarna och sprätte iväg snorkusarna på golvet. Jag kunde känna hur skönt det var, så där kan jag också göra, men bara när ingen ser på. Jag fick ögonkontakt med en annan kvinna som också iakttog honom och vi började fnittra.
I planet stod en annan man i gången och kammade sig innan han skulle sätta sig. Han kammade håret omsorgsfullt bakåt och sedan blåste han ett par gånger på kammen och synade den innan han stack den i fickan. Jag var glad att jag inte satt just där under honom.

Nej, jag hade ett väldigt mysigt sällskap. En liten flicka på 4 månader som reste med sin mamma. Först var hon lite orolig och sur och det kan man ju förstå. Det är väl bara sunt att protestera mot att sitta fastspänd frånvänd från mamma i en främmande miljö. Mamman gjorde allt för att distrahera henne och började till slut sjunga ’imse, vimse spindel’ med alla rörelser. Det gick så där halvbra, men sen när jag kom på att jag kunde ju också göra rörelserna, gick det bättre. Där satt vi, mamman och jag, och sjöng och viftade med fingrar och händer tills vi hade kommit upp i luften. Sen fick vi upprepa samma procedur när vi landade. För övrigt gick det hur bra som helst.

I dag försökte jag mig på en selfie igen. Nu fick jag ju bra skärpa, men… fick inte plats. Suck!

Ha en skön söndagskväll <3