Ja visst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister
ont för det som växer
                                   och det som stänger. 

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad
svårt att känna djupet dra och kalla
ändå sitta kvar och bara darra
svårt att vilja stanna
och vilja falla. 

Då, när det är värst och inget hjälper.
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                         som skapar världen. 

/Karin Boye.

Ha en bra måndag <3