I dag skulle min syster Leena fyllt 80 år om hon fått leva. Jag har haft gott om tid att tänka på henne, för jag har spenderat hela den vackra söndagen på Södersjukhusets akutmottagning. Nio timmar blev det, utan mat och endast en Cola Light.

I natt svullnade mitt knä upp och jag hade så ont i benet att jag knappt kunde stå på det. Tanken på blodpropp i vaden dök upp igen, så på morgonen ringde jag sjukvårdsupplysningen i Stockholm, som skickade mig till Sös.

Först fick jag träffa en trevlig ortoped, sen togs det några prover innan jag skickades till medicin. Akuten på Sös är väl som alla andra akutmottagningar… mycket folk, långa väntetider och folk liggande ute i korridorerna. I det lilla väntrummet satt bl.a. en 89 årig späd kvinna och skakade. Först trodde jag att hon hade Parkinsons, men när hon gick ut och vandrade i korridoren sa hennes lika gamla man att hon var ’orolig’. Aha, ångest. Kunde hon inte ha fått en tablett och eget rum. Jag fångade upp henne när jag kom från toaletten, erbjöd henne min arm och mitt sällskap och så gick vi fram och tillbaka i korridoren. Sen satte jag mig bredvid henne, tvingade henne att andas långsamt i min takt och masserade lätt mellan skulderbladen. Det hjälpte lite.

När de kom efter henne, började en annan kvinna prata, för sig själv. Hon höll ett långt anförande om de mest horribla saker som enligt henne hänt hennes familj. Hon var väldigt välartikulerad och pauserade som om det var en monolog på en teaterscen. Scary! Sen hörde jag att hon körde samma sak om och om igen och det lät som det gamla styckmordet på Catrine Da Costa. Det var verkligen obehagligt. Hon stirrade tomt framför sig och ville inte ha någon bekräftelse på att någon lyssnade.

Jag köpte en Cola Light i automaten som pratade i stället för att visa text på displayen. Jag fick ut en burk med texten att den skulle delas med en DIVA. Det tyckte jag var ganska kul och det visade sig sedan att jag själv skulle bli en stor Diva. Ni vet en sådan där som behöver en Snickers i reklamen.

Så småningom fick jag ett eget rum med egen toalett och fick träffa Sanna Nielsen a.k.a. läkaren på medicin som liknade Sanna. Felicia tror jag hon hette. Hon undersökte mig, sa att proverna visade på en infektion och hämtade sedan ortopeden, som jag redan träffat. Så gjorde vi upp en plan… röntgen, tappning av vätska ur knät och ultraljud i morgon för att utesluta propp i vaden.
På röntgen blev jag lämnad i fel väntrum, vilket jag själv fattade efter en timme. En hel timmes väntan i onödan. Det var då jag förvandlades till en Diva. Jag läxade upp killen som kört mig fel, kallade honom till och med ‘unge man’ och beordrade honom att hämta doktorn som skulle tappa mitt knä, för nu var jag trött och hungrig och hade inte ens fått en endaste värktablett under hela dagen.
Ingenting hände, så jag gick till receptionen, tog tag i ortopeden och sa samma sak till honom och att jag funderade på att fara hem. Han mutade mig med en kopp kaffe och en macka. Som jag aldrig fick.

Till slut kom Felicia in till mig med en annan ortoped. En man med stor pondus. Röntgen såg bra ut, bara lite vätska som kroppen själv skulle ta hand om. Ingen tappning alltså. Check! Blodproverna visade ingen antydan till blodpropp. Inget ultraljud. Check! Det är ARTROS som ger smärtor hit och dit och VÄDRET som varit lite mulet. Som om jag inte visste det. Fast jag har svårt att förstå att endast artros i knät gör att jag inte kan stå på benet eller böja det.

Felicia räckte mig min käpp, tog mig i hand och beklagade att det blivit en lång dag för mig. När jag lämnade tillbaka sjukhusbandet jag haft runt handleden i receptionen, kom sköterskan som skulle fixa kaffe åt mig och frågade: ‘Fick du ditt kaffe?’ Mäh! Det var ju hon som skulle fixa det.

Det blev en lång dag och när jag kom hem åt jag inte en Snickers, utan en god måltid och nu är jag ingen Diva längre.

Ha en skön söndagskväll <3