Brr! Kylan har kommit. I dag var det -18 grader på förmiddagen, men nu har temperaturen faktiskt sjunkit till -14,8. Jag har ätiti middag med goda vänner på Mariehem. Jag pälsade på mig ordentligt, men frös i alla fall när jag fick vänta vid bussbytet. Man är ju inte van. Som tur var fick jag skjuts hem, så jag behövde inte stå och frysa en gång till.

Jag passade på att lämna tillbaka en bok jag lånat och läst i helgen.

’Rädslan för svaghet’ av idéhistorikern och professorn Sverker Sörlin. Den handlar om gikt. Sverker har lidit av sjukdomen några år och började föra dagbok över smärtattackerna. Till slut såg han ett mönster… sin egen rädsla för svaghet.

Boken var bitvis intressant. Jag tyckte mest om de rena utdragen ur dagboken, men även om tankarna kring läkarnas (o)kunskaper och inställning till sjukdomen, medicinering, den klaustrofobiska rädslan för att bli handikappad, bli hjälplös och beroende av andra.

Jag har väldigt många egna funderingar kring det här. Jag har bitit ihop och varit en duktig flicka nästan hela mitt liv eftersom samhället jag levt i har varit rädd för svaghet. Nu tänker jag annorlunda.

Jag har valt två citat ur boken som ni får reflektera över.

”Jag tränar. Har alltid tränat. Den som tränar bygger upp sig själv, blir mindre sårbar.” 

”Jag presterade. Och jag trodde att det var bra, till och med bra för alla. Ett sätt att bidra till att minska världens svaghet.”

 Ha en lugn måndagsnatt <3