Marja

Den långa resan.

En hemlighet

Nu ska jag berätta något ni inte visste om mig. Jag har faktiskt blivit fotograferad naken.

I dag har jag varit hos min kompis på Mariehem. När jag skulle cykla hem ville hon följa mig en bit på vägen. Vi cyklade ner till sjön, över Kinabron och vek av till ett ställe som kallas Hällan.

kinabron

hallan

Innan Kinabron byggdes kunde man inte komma dit ut annat än med båt från andra sidan, eller till fots över ett gungfly. Min kompis hade upptäckt klipporna där och tog med mig dit. Vi brukade cykla runt sjön från andra sidan och gå sista biten dit ut. Där kunde vi ligga och sola nakna och bada i den lilla skyddade viken. Ibland fick vi sällskap av en man som kom med kanot från andra sidan och som min kompis hade varit tillsammans med. Han var fotograf och tog jättefina svartvita bilder. Han hade tagit fina bilder av min kompis och en dag ville han fotografera mig på en sten ute i vattnet med bara en handduk som distraktion. Jag vet inte varför jag gick med på det, jag blev väl smickrad, men jag måste medge att det inte alls var oangenämt. Jag har aldrig sett bilderna själv, men min kompis sa att de blev riktigt fina.
I dag är fotografen död och var än bilderna är så skulle ingen ändå känna igen mig, så vi får anse fallet preskriberat.

I kväll var det vackert ute på Hällan. Ett par lommar simmade längre ut och ropade över det kav lugna vattnet. Himlen var pärlemorfärgad.

lommen

himlenikvall

I dag finns det en fiskebrygga och grillplatser ute på Hällan. Den flata klippan vi brukade ligga på såg verkligen liten ut. Fick vi verkligen plats där… alla tre?

Ha en lugn tisdagsnatt <3

10 kommentarer

  1. grandmother

    Så synd att du inte fick en kopia av bilden, det hade varit trevligt att ha som ett minne. Å andra sidan så har du ju faktiskt minnet……. Kram

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Jag hade ju förstås gärna velat ha en kopia, men det blev helt slut mellan honom och min kompis strax efter och jag var för blyg för att kontakta honom. Av någon anledning var jag inte orolig att han skulle använda dem på något otillbörligt sätt trots att han var medlem i Umeå Fotoklubb. Verkligen naivt, tänker jag nu. 🙂
      Trots allt är det ett speciellt minne, för det var så oskyldigt och vi skapade konst.
      Kram! ☺

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Tack Sandra! Jag har inte tänkt på det på länge, men i går kväll kom allt över mig när vi stod där och tänkte tillbaka. Det var magiskt på något sätt.
      Kram! 🙂

  2. Ditte

    Så vackert och rofyllt! Jättefina bilder!
    Vilken fin historia! Men lite synd att du inte fått se bilderna. UNdrar var de kan vara och det får en nog fortsätta att undra.
    Många gånger är svartvita bilder mre rlockande och kontrasterna kommer fram så bra. Jag är säker på att det blev fina bilder.
    Stor kram!

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Tack Ditte! Det var en fin kväll.
      Fotografen var med i Umeå Fotoklubb, så bilderna ligger kanske i deras arkiv… eller nej, han hade dem nog hemma privat och då vet man ju inte vart de tog vägen när han dog. De svartvita bilder han hade tagit på min kompis på klipporna var väldigt fina och konstnärliga, så jag tror nog att jag också blev bra. Attas, att jag var för blyg för att ta kontakt med honom. 🙂
      Kram! 🙂

  3. Freja

    Jag har jobbat som nakenmodell, men för kroki och olja, inte fotografi. Jag har aldrig haft ett jobb som gett mig så bra självkänsla om att min kropp duger precis som den är!

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Jag kan förstå den känslan, man är med i en skapande process och då gäller andra värderingar. 🙂

  4. Inga-Britt Gustavsson

    Ha , ha , Marja , du upphör aldrig att förvåna ! Som det här med nakenfotografering !
    Kul ….
    KRAM

Lämna ett svar till Freja Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.