Det är varm nu. Solgasset slår emot mig som en käftsmäll när jag stiger ut genom dörren.Jag måste gå en bit i solen tills jag kan söka mig till den skuggiga sidan av gatan. Lekparken sjuder av liv. Barnen springer omkring mellan de små 1800-talshusen som delvis ligger i  skuggan av de hundraåriga päronträden. Hur orkar de?

Nu måste jag gå i solen i svag uppförsbacke i den långsmala parken. Jag möter en kvinna som vinglar fram med en krycka. Det går inte så bra för henne och jag gör mig mentalt beredd att plocka upp henne ifall hon inte skulle återfå balansen. När vi har passerat varandra, bestämmer jag mig för att inte titta bakåt. Jag måste gå framåt.

I den inhägnade hundrastgården sitter samma man som i går. Bänken står i skuggan av äppelträden, men han ser ändå ut att vara besvärad av värmen. Hunden är lika stor som mannen och sitter blick stilla på marken bredvid. Jag lider med båda, men tänker att det ändå är bra att de har någonstans att gå som en daglig rutin.

I nästa sektion av parken sitter de missanpassade. De verkar inte besväras av värmen. En har en gitarr med sig och han spelar några fina riff. Jag tänker att det kanske är en f.d. musiker… De brukar heja på mig och jag hejar tillbaka men stannar aldrig upp för att prata eller så.

Och där kommer en gammal bekant, damen med blindhunden. De synskadades föreningslokal ligger på andra sidan gatan, så man träffar många med vita käppar just på den här sträckan. Jag ser att blindhunden äntligen lärt sig sin uppgift. Förra sommaren tränade den och en gång träffade jag damen och hunden i trappan ner mot Götgatan. Hunden kunde inte svänga med trappan, utan blev stående med nosen mot väggen. Jag frågade kvinnan om jag kunde göra något för att hjälpa till, men hon sa att hunden tränade och måste få räkna ut själv hur den skulle göra.

I trappan luktar det piss som vanligt. När jag ska gå över Götgatan, måste jag akta mig för cyklisterna, som dundrar rakt fram utan att respektera trafikljusen. Sen måste jag byta glasögon när jag ska se i apparaten hur mycket pengar jag har kvar på tunnelbanekortet.

På tunnelbanan sitter jag mitt emot två pojkar som håller varandra i handen. De övriga resenärerna sitter med nackarna böjda över sina mobiltelefoner.

’Är allting bra?’ frågar hon när vi träffas. ’Allting är precis som vanligt’, säger jag och tar henne under armen.

Ha en lugn lördagsnatt <3