I går var jag hos min kompis och kurade skymning vid solnedgången. Solnedgångarna kan vara så vackra hos henne när de sista strålarna försöker nå över höjden med de raka tallstammarna.

Blå timmen eller l’heure bleu är ett poetiskt uttryck från franskan för timmen mellan dag och natt. Dagsljuset stannar kvar och blandas med nattens svarta till ett blått ljus, som syns väldigt tydligt på fotografier. Jag har läst att man kan se det även på svart-vita fotografier. Har inte provat, men ska nog göra det. På fotot ovan, som jag tog med mobilkameran, blev det ju väldigt vackert.

På engelska säger man ju också att man känner sig ’blue’ när man är lite vemodig eller nostalgisk och visst är det en känsla man får i skymningen. Det är något magiskt med den blå timmen om man bara har tid att sätta sig ner och sitta kvar i skymningen utan att tända lampan. Ett perfekt sätt att varva ner efter dagen.

Jag har värk i ansiktet som när jag håller på att bli förkyld. Känns väldigt konstigt. Jag var ju precis dunderförkyld för några veckor sedan och nu vill jag bara må bra.

Åkte till Strömpilen i dag och handlade dra-maten full. Promenerade hem från bussen och njöt av den lågt liggande oktobersolen. På cykelvägen var det en tunn hal hinna och en tunn isskorpa på de små vattenpussarna. Snart blir det vinter.

Tittade på ’Så mycket bättre’ i kväll. Jag gillar det programmet och kvällens program blev ju mycket känslosamt.

Ha en lugn söndagsnatt och glöm inte att sätta tillbaks klockorna en timme <3