I går när jag gick omkring i den glesa tallskogen vid äventyrslekplatsen, såg jag ett väldigt lustigt träd. Tänk att jag inte sett det förut.

Vad säger ni? Vad är det som hänt här? På långt håll tycker jag det ser ut som en spetsbröstad struts… och när man kommer närmare och tittar på de där pinnarna som ser ut som tänder, kan man ana även ögon i den delen. På högersidan finns det något som ser ut som en vagina, så den bilden lägger jag inte upp. Ska gå tillbaka och ta nya bilder.

I dag for jag ner på stan. Skulle gå efter biljetter i kulturreceptionen på Väven till en föreställning jag ska gå på med min kompis om ett par veckor. Gick in på biblioteket och irrade mig in mellan hyllorna med poesi. Ibland verkar det vara någon annan som bestämmer vad jag ska göra, men mitt framför mig stod en diktbok av Ann Smith med framsidan utåt och väntade på mig. Nostalgi på hög nivå. Jag fann mycken tröst i bl.a. Ann Smiths dikter under en tung period för många år sedan. Lånade hem den.

”Nu slår klockorna 
efter varandra
och varannan gång
Som slagen faller
ljud tas upp i rymden
och fortsätter att klinga
Så bevaras dina ord”

Jag gick också en sväng i Vänortsparken. Träden hade tappat sina löv och under kastanjen låg en tjock matta med stora kastanjelöv. Det kändes nästan att jag fick vada genom dem. Eftermiddagssolen var fin.

Ha en lugn torsdagsnatt <3