I dag var det dags för återbesök hos ortopeden. Det är nästan 3 månader sen operationen och jag fick träffa den läkaren som assisterade vid operationen och som också gick ronderna de två dagar jag låg inlagd i Lycksele. ’Jag känner igen dig’, sa han. Mötet blev bra även om doktorn var superstressad och blev tvungen att ta samtal efter samtal. Antagligen hade han någon slags jour. Jag hade förberett ett antal frågor som google inte hade kunnat svara på och ihärdade i att få svar. Knät är stabilt, såret har läkt perfekt och sen gick vi igenom alla kanter och bulor jag känner. Röntgenbilden är den som togs innan jag for hem från Lycksele och när jag bad att få ta en bild på datorskärmen, skrev doktorn ut ett par. Nu förstår jag bättre vad som hänt och varför jag har så ont. Det är ingen lätt operation att utföra… man ska in i knät, under hud, fett, senor och muskler… man delar på senor och syr ihop igen, man rätar ut benet (jag höll på att bli kobent) och påverkar senor och muskelfästen… korsbanden är borttagna, men jag har fått behålla knäskålen. Det kändes viktigt att ha något kvar. Egentligen är ju knät också kvar, det är ju bara ledytorna som bytts ut.

Doktorn var i alla fall nöjd med mig och uppmanade mig att fortsätta träna och att ha tålamod. Tidigare har de pratat om ett år, nu sa han att inte förrän efter två år kan man göra en slututvärdering. Ischiassmärtan kan man inte göra något åt nu… förhoppningsvis går den över av sig själv när alla svullnader lagt sig. Rollatorn? frågade jag. ’När knät känns bra, kommer det kännas naturligt att lämna den’, var svaret.

Nu när jag fått fakta och svar på alla frågor, känns det mycket lugnare. Sån är jag… jag måste få veta alla detaljer… och även förstå.

Visst går det framåt… nu när vädret blivit svalare, har jag gått ner till sjön varje kväll. Ibland har jag dessutom gått och handlat på förmiddagen, så det har blivit ett par promenader per dag.
Jag har längtat till trappan och i helgen tog jag mig dit via en genväg jag klurat ut. I höstas hade man ju mejat ner all växtlighet på den lilla kullen… hallonsnåren och all sly. Nu hade allt vuxit upp igen och kullen glödde som eld av rallarrosor.

Det blåste kraftigt… jag gick ner till stigen vid vattnet och fylldes av ett sånt där ögonblick av tacksamhet… för att ha kommit ett steg längre… för att få vara en del av livet och naturen. I går tog jag en annan väg dit ner igen… och på hemvägen plockade jag en bukett med prästkragar och blåklockor vid vägkanten.

Ha en lugn onsdagsnatt <3