Lördagen den 2 maj 2020. Jag masar mig upp ur sängen efter en sömnlös ångestnatt. Regnet har smattrat mot fönsterrutorna hela natten och tankarna har snurrat runt i huvudet. Ibland fastnar jag i klaustrofobin över att tvingas sitta hemma, Jag tycker att jag slösar min tid, mitt liv. Jag har inte så många år kvar och jag har inte tid att sitta och vänta ut detta förbannade virus.

Det är långhelg och de flesta i huset är borta. Grannen under har en stuga nära stan och ungdomarna reser utan fruktan till föräldrar eller andra kompisar. Jag är faktiskt den enda i hela huset som sitter i karantän. Just nu är jag definitivt på fel plats. Jag skulle vara i Stockholm och fira min kära dotters 50-årsdag. Jag har skickat ett kort jag knåpat ihop och swishat pengar till ett par fina skor. Så här blev kortet.

Jag öppnar dörren för att sträcka ut handen efter tidningen och kastar samtidigt en blick nedför trappan. Jag ser blöta fotspår från ytterdörren in mot hissen, då är jag inte helt ensam i huset, tänker jag. En rubrik på tidningens första sida lyder: ”Allt fler sjuka överlever”. Det låter ju uppmuntrande. Själv är jag helt övertygad om att jag med mina dåliga luftrör inte skulle överleva. Har inte tidigare tänkt så, men efter tisdagens telefonmöte med en doktor på Hjärt-och kärlavdelningen på sjukhuset, gick jag från ganska pigg till en gammal kvinna med alla riskfaktorer. Hon räknade upp: högt blodtryck, hjärtflimmer, diabetes2, övervikt, åldern, samt trånga luftrör som redan känner av björkpollen. För övrigt var det ett bra samtal.

Jag kokar kaffe och äter frukost, en rostad macka med skinka och tre gurkskivor, samt ett kokt ägg. Alltid det samma. Så är det dags att duscha och tvätta håret. Jag har börjat tycka att det är besvärligt att duscha och håret kan ju få se ut hur som helst när man knappast kommer att träffa någon på hela dagen. Det där är ju farliga tankar, för det kan gå väldigt fort att sunka ner sig. Mamma lärde mig att man måste alltid vara hel och ren IFALL man skulle råka ut för något och hamna på sjukhus. Så det är bäst att hålla på rutinerna och är det hårtvättdag, så är det hårtvättdag även om jag inte ens ska ner i tvättstugan.

När jag väl kommer i gång är det ganska skönt att pyssla om sig själv. Att smörja in huden och blåsa håret torrt, borsta lite puder på kinderna och ta på sig rena kläder inifrån och ut. Jag kan inte avgöra om det fortfarande regnar och tänker bara gå ut en sväng med soporna, men tar ändå på mig ordentligt och tar gåstavarna och soppåsarna och går ut.

Väl ute slås jag av den friska och lite milda luften och går iväg mot skogsvägen och ner till sjön. Vad skulle jag göra utan skogen och sjön? Isen håller på att gå upp och mitt i sjön är det fritt vatten. I dag skiner inte solen, men jag har en bild jag tog på Valborgsmässoafton då det var underbart vackert väder.

Jag går på stigen längs med sjön och har skog på ena sidan och vatten på den andra. Jag går långsamt på det ojämna underlaget och håller balansen med gåstavarna. Här får jag ro i själen och på vägen hem hittar jag en hjärtesten.

När jag kommer hem ringer min kompis. Vi beklagar oss för varandra, men går sen över till att konstatera att vi har det ändå ganska bra. Vi har vår pension, vi har tak över huvudet och vi har mat varje dag. Vi kan gå ut i naturen och har folk omkring oss som bryr sig. Det går ingen nöd på oss, vi har bara tråkigt.

Jag skickar pengar till barnbarnet så hon får inreda sin balkong. Hon vill ha en stor korgstol och det ska hon få. Hon kommer att vara en stor del av sommaren i sin lilla studentetta i Karlstad och förtjänar att ha det mysigt på balkongen. Beställer sen nästa veckas matleverans från ICA Maxi + skosnören, toapapper och en skvallertidning. Har beställd mediciner från Apoteket på nätet, som skickas till OKQ8. Dit kan jag gå och på kvällen är det knappast några kunder där.

Så har ännu en dag gått i karantänen.

Sköt om er och var försiktiga <3