Jag är ledsen att det blev långt mellan inläggen, delvis beroende på att jag igen hamnade på sjukhuset med hjärtflimmer. Nu var det fem veckor sedan senaste gången… skall det bli så här nu? Jag tycker jag mår så bra mellan varven och vi har haft så mycket trevligt på gång med odlingarna i föreningen och sen blir jag uppstressad över något och då är det kört. Jag är nog extra känslig där. På tisdag kväll började jag känna av flimret och vid tretiden på natten ringde jag efter en taxi och for till akuten. Nu blev jag förhörd utanför ett tält, sedan insläppt och undersökt inne i tältet och efter det ledsagad in genom ett tomt och mörkt väntrum till akutavdelningen. Jag var den enda patienten där just då. Vart tar alla de andra sjuka vägen? Visserligen var det natt, men ändå… Efter de vanliga procedurerna, som bl.a. innefattade ett covid-19 test, tydligen rutin för alla som tas in på akuten, skulle jag läggas in på en avdelning. De ville inte lägga in mig på en full vårdavdelning, så jag fick komma till MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning), en nybyggd fin avdelning, där jag fick ett stort rum med bara en säng och egen toalett. Jag fick mat och fika serverat i rummet och behövde/skulle inte gå ut i korridoren och utsätta mig för något onödigt. Jag trodde jag skulle få en elkonvertering, men nu gällde regeln att man inte söver någon som inte har testats utan smitta och eftersom testet jag gjorde på akuten skulle dröja något dygn, föreslog man en farmakologisk konvertering. Jag skulle få en medicin via dropp i 10 minuter. Efter sju minuter kände jag mig svimfärdig och då sjönk puls och blodtryck och hjärtat gick över till normal sinusrytm. Rena hokus-pokus med andra ord. Sen skulle jag vara kvar för observation ett par timmar. Jag mådde bra och fick äta och dricka kaffe och ligga och titta på TV.
Covid-19 testet var negativt och jag hade ju inte förväntat mig annat. Jag uppmanades att fortsätta ta hand om mig själv och inte utsätta mig för något i onödan.

När jag kom hem upptäckte jag att min mobil var borta. Panik, panik! Jag gick ner till mina snälla grannar och fick hjälp att bl.a. ringa till taxin jag åkt hem med. När jag lugnat ner mig kom jag ihåg att jag hade skickat ett sms till Johanna och sedan lagt mobilen på bordet medan jag tog på mig kappan, så jag hoppade på bussen och for tillbaka till avdelningen och där låg ju mobilen på bordet. Jag har lagt in Johanna som min ICE (In Case of Emergency) i adresslistan och de hade hunnit ringa henne, men hon är ju i Stockholm och har inte telefonnummer till någon som bor nära mig. Vilken härva! Hon hade ringt till sin pappa (exet) som bor nära sjukhuset och skulle ha kunnat gå efter mobilen, men han hade missuppfattat henne, bara hört att mamma är på lassa, så han hade ringt till mobilen som låg på bordet. Nu har Johanna fått båda mina grannars mobilnummer, så att hon kan nå mig omedelbart.

I dag mår jag bra igen. Jag hade ju inte sovit på ett helt dygn, så jag sov totalt 10 timmar i natt.
Innan det här hände hade jag varit med mina odlarvänner till Plantagen och köpt plantor och fröer. 45 säckar jord och gödsel, vattenkannor och redskap.

Vi har fem odlingspallar vid vårt hus och fyra vid det andra. En kväll fyllde vi alla pallarna med jord och gödsel och sedan har jag planterat penseer, kryddor och jordgubbsplantor hos oss. Eftersom det har varit kalla nätter, har vi inte sått än. Sen har vi en liten vinbärsbuske vi ska gräva ner. Vi har skapat en grupp på Facebook, där vi kan kommunicera med varandra. Odlingarna är egentligen föreningens, men vi i styrelsen sätter i gång dem nu och sedan får vi se hur allt utvecklas. Eftersom jag är hemma på dagarna, har jag tagit ansvar för mycket, bl.a. vattnandet och jag känner att det är något jag behöver få göra. Jag har ju haft kolonilotter tidigare och gillar att gräva i jorden. I dag tog jag min bagagevagn och gick till Coop och köpte en massa blomplantor, samt en säck jord till min balkong. När vi var på Plantagen köpte jag olika kryddor till mig själv också.

Nu får vi hoppas på lite värme, både för plantorna och för vår egen skull. Om fem veckor är det redan Midsommar och jag tycker att det magiska försommarljuset har uteblivit. Det är fortfarande mörkt och kallt på natten. Vart är vi på väg?

Sköt om er och var försiktiga <3