Medvind… hade de här två kanotisterna i fredags, något jag tycker att jag inte haft på länge. En stund efter det att jag tagit den här bilden, föll jag ner i ett dike. Det gick bra, men var lite bökigt att ta sig upp för egen hand. Jag gick på stigen längs sjökanten och skulle ta ett stort kliv över diket, då mitt knä svek mig och jag trillade tillbaka. Fick hasa mig uppför kanten på rumpan, blev både blöt och lerig och fick till slut hjälp av ett träd att ta mig upp på fötterna. Det är ett år sedan knäoperationen nu och jag glömmer att jag inte har samma styrka som förut.

Egentligen hade jag tänkt att så lite blommor i pallkragarna vid huset, men när jag kom ut såg jag att någon hade trampat i jorden i den ena. Vi har ju satt ut fem pallkragar på rad för att hindra obehöriga från att gena över vår gräsmatta, men det hjälper tydligen inte. Det var tydliga spår efter en cykel i gruset ända fram till pallkragskanten och sedan ett fotspår. Hen som brukar cykla över hade tydligen lyft över cykeln. Jag blev så uppgiven så jag orkade inte börja så och i och för sig är det ingen brådska.

I går råkade jag se genom fönstret hur småflickorna som brukar springa över gräsmattan, tog sats och hoppade över pallkragarna. Hu, så hemskt om någon råkade snava över kanten och falla på näsan ner i gruset. Härom dagen när jag var ute kom en pappa med ett barn på armen och skulle klämma sig förbi pallkragarna och gå över gräsmattan. Han fick vända tillbaka efter en utskällning. Han sa att han bodde i ett av radhusen och jag frågade om jag fick komma och springa runt på hans gräsmatta framför hans uteplats. Jag vet inte vad det är med folk. En man från grannhuset har kommit och satt sig på vår uteplats och rökt… och lämnat fimparna efter sig i gruset. Jag häftade fast en lapp på bordet att rökning var förbjuden enligt lag.

I helgen har jag varit nere i en svacka. Jag anser ju att det är lika bra att bryta ihop om det känns så och sedan resa sig och gå vidare. Jag har inte berättat att jag fått tillbaka trummandet i örat, som jag hade för tre år sedan. I 21 dagar nu har jag haft ett ständigt trummande i örat, ca 4-6 slag i sekunden och ganska högt. Det är den lilla muskeln tensor tympani som skall reglera hammarens slag mot trumhinnan och skydda mot höga ljud och kyla bl.a. som nu har fått kramp och står och rycker… som tics man kan ha ex. i ögonlocket. För tre år sedan var jag på öronkliniken och fick den diagnosen och fick veta att man inte kan göra något. Tics i ögonlocket kan man avhjälpa med botox som förlamar, men den här muskeln kommer man inte åt lika lätt. Jag gick ju då till en akupunktör, men det stället känns inte helt säkert nu i coronatider. För många patienter på en gång och för mycket stress. Jag ringde vårdcentralen och min doktor ringde upp efter några dagar. Vi hade ett bra samtal, hon sa att om jag vill kan hon titta hur trumhinnan mår, men något mera kan hon inte göra. Jag valde att inte utsätta mig för att åka till vårdcentralen.

Björn Ranelid säger att han har ett ständigt ljud i huvudet efter en fallolycka när han var barn. Jag kan förstå att han är som han är, känner att jag snart kommer bli lika knasig. Fast jag gillar honom, så det kanske inte är så farligt.

På tisdag har vi årsstämma i bostadsrättsföreningen. Vi kommer att vara i en stor lokal och det brukar inte komma så många, så vi kan hålla avstånd. Jag ska koka kaffe och ställa fram en flaska handsprit. Sen ska vi ha konstituerande möte med den nya styrelsen och efter det blir det sommaruppehåll. Vi skapade en grupp för styrelsen på Facebook när vi startade upp odlingarna, men den har visat sig vara nyttig även i andra sammanhang. Man skriver ett inlägg, alla får ett pling och vi kan diskutera saker och ta beslut. Snabbt och behändigt.

Sköt om er och var försiktiga <3