I dag kör jag med en gammal bild från sjön, eftersom jag inte kan ladda mina bilder från telefonen. Minnet är för fullt och det hjälper inte hur mycket jag än rensar, så jag får hanka mig fram tills jag kan köpa en ny telefon eller ta fram kameran och börja använda den igen.

Trots dessa tekniska problem, så känns livet något lättare nu. Trummandet i örat har upphört nästan helt och förra veckan var fullmatad med trevliga händelser. På tisdag var jag och klippte mig och blev så himla nöjd. Jag var ensam med frisörskan på hela salongen och hon klippte en kort page, lite uppklippt i nacken. Det ska bli min nya frisyr nu. På kvällen hade vi konstituerande styrelsemöte hos mig och det var trevligt. Vi är ett bra gäng nu.

På onsdag blev jag intervjuad till en podd om smarta hem, en serie poddar om digitalisering för äldre. Jag blev uppringd på grund av att jag skriver den här bloggen med en förfrågan om en intervju. Det var intressant… första gången jag spelade in något via datorn och jag var lite osäker om jag skulle klara det. Men jag är ju ganska teknisk och det blev en bra intervju. Vi pratade om mitt bloggande genom åren, om att många äldre hamnar utanför när datoriseringen har gått så fort och så diskuterade vi olika digitaliserade och robotiserade tjänster man planerar införa i hemmen för äldre människor. Jag själv skulle inte ha något emot att ha en rörelsedetektor som skulle larma om jag inte rört mig här hemma. Jag tycker jag fick till en bra avslutning när jag påminde om att man inte får bli så ivrig att göra hemmet tryggt att man glömmer vikten av mänsklig kontakt. Jag skulle få veta när poddarna börjar sändas, men det skulle inte bli förrän i höst.

På torsdag tog jag bussen ända ner på stan. Har inte varit i centrum på tre månader, men nu var jag tvungen att åka ner till HSB-kontoret med några protokoll och våra löneunderlag. Det gick bra. De hade plexiglas för hela receptionen och handsprit på disken. Sen hade jag tänkt att gå till Vänortsparken och ta några bilder, men det blev inget av det. Jag kände att jag ville åka hem igen. Det var obehagligt med alla människor som jag tyckte kom för nära och jag blev helt enkelt rädd på ett irrationellt sätt. En väldigt obehaglig känsla. Efter lite bearbetning på kvällen och tröstande kommentarer på Instagram, bestämde jag mig för att göra ett nytt försök redan på fredag. Ni vet det där att man ska upp i sadeln direkt när man ramlat av hästen. Jag hade en stor hög biblioteksböcker som jag lånat om på nätet flera gånger och som jag nu tänkte fara och lämna tillbaka. Det gick bra och sen blev jag riktigt kaxig och gick in på Konsum och slet åt mig en vakumpackad halv laxsida, som jag skulle grava. Jag betalade i självbetjäningskassan, smidigt och bra. Sen gick jag till Vänortsparken och gick omkring där och njöt av det fina vädret. Kastanjen börjar blomma, ormbunkarna under pilträden växer sig lummiga och den lilla bäcken porlade fram fylld till brädden med friskt vatten.

I pallkragarna börjar det jag har sått komma upp. Vilken fröjd att se de första små hjärtbladen sticka upp ur mullen. Vi har grävt ner vinbärsbusken och den verkar trivas. I dag ringde vaktmästaren och undrade om han inte skulle fara och köpa lite gräsfrön och kasta ut på den delen av gräsmattan som blev förstörd under snöhögarna. Så snällt av honom. När han ringde stod jag mitt uppe i en rishög i skogen och bröt av kvistar som jag ska stötta luktärterna och krassen med och hade fastnat med foten under riset, så han fick stanna kvar i luren tills jag fått loss foten och var ute på vägen igen.

Sköt om er och var försiktiga <3