Så här vackra höstfärger fick jag njuta av medan jag väntade på bussen vid sjukhuset i går. Jag har varit inlagd igen. Måndag morgon vaknade jag med hjärtflimmer och en puls på 145. Gjorde mig i ordning i sakta mak, men hoppades samtidigt att det skulle gå över av sig själv… men fick ge mig och ringa efter en taxi. Låg på akuten en stund och skickades sen upp till hjärtavdelningen för elkonvertering. Den misslyckades… de gav mig två stötar och båda gångerna gick hjärtat över i sinusrytm, men ganska fort tillbaka i flimmer igen. Vilken besvikelse. Jag fick läggas in över natten och skulle medicineras intravenöst. Jag fick en spruta digitalis och efter 15 minuter gick rytmen över i sinus och pulsen blev normal. Natten blev lugn.
Jag låg på en sal för fyra personer och vi var tre kvinnor och en man. En kvinna var lite tillbakadragen, men vi andra tre hade det riktigt trevligt. Vi pratade till sent på natten och blev till slut tillsagda att vara tystare. Jag fick åka hem direkt efter ronden i går och valde att ta bussen hem. Det gick bra, det enda bekymret sköterskan hade var om jag visste när bussen går. Den går var tionde minut, sa jag.
I dag har jag haft ångest. Det känns som min kropp inte riktigt orkat med elstötarna och narkosen. Jag var inne och läste min journal i går kväll och där stod att jag fått mer sömnmedel och en starkare stöt andra gången. Det var femte gången jag var inne nu, men läkarna är inte oroliga eftersom det har varit ganska länge mellan varven och jag har mått bra. Dessutom har jag varit ganska opåverkad trots en puls på upp till 145. Jag tycker verkligen att jag blir väl mottagen och väl omhändertagen när jag kommer in.

Vi skulle haft styrelsemöte i går kväll, men jag kunde omboka det till i dag i stället. Vi har ju bildat en grupp på Messenger, så jag kunde nå alla på en gång och alla kunde omboka. Ibland är det smidigt med den moderna tekniken. Så i kväll har vi haft möte här hemma hos mig och det var så trevligt att träffas igen efter sommaruppehållet. En kände sig krasslig och stannade hemma och jag höll avstånd som vanligt. När alla gått spritade jag alla dörrhandtag och handtaget på termoskannan. Jag hade handsprit på bordet och alla spritade händerna innan fikat.

Det blev ingen vattengympa i går, tyvärr. Jag har fått en inbjudan till akvarellmålningen, men tackade nej den här terminen. Min magkänsla sade att det skulle bli stressigt att hålla avstånd och även att åka buss med byte kvällstid… bussarna brukar vara ganska fulla på onsdagkvällarna. Det kändes tråkigt att tacka nej, men jag litar på min magkänsla och för mig har det mer och mer börjat handla om solidaritet, Det märks mer och mer att folk är trötta på att ständigt vara på sin vakt, att hålla avstånd, men pandemin är inte över än på långa vägar. I dagens Vk skriver Ola Nordebo, politisk chefredaktör, en ledare om just personligt ansvarstagande och han formulerar sig så bra när han säger att ”…det personliga ansvarstagandet är en mäktig, lågmäld kraft som håller över lång distans.”  Så vi måste hålla ut och ta vårt ansvar, gammal som ung.

Jag har halkat lite efter i min junk journal, men det gör inget. Jag kan hålla på hur länge jag vill. Jag kommer att hoppa över några av uppgifterna som jag tycker är svåra att tolka. Här kommer några jag gillade att göra.

Vänner. ”Sometimes being with your best friend is all the therapy you need”. ”Att vara med din bästa vän är ibland den enda terapi du behöver”.

Reflektioner. ”Spegel, spegel på väggen där, säg vem vackrast i landet är?” Mina reflektioner är att ingenting kommer att vara som vanligt när denna pandemi är över. Vi måste acceptera att vi måste leva på ett annat sätt.

Planer för helgen. Att gå vilse i den magiska skogen.

Nystart. ”När gjorde du senast något för allra första gången?” Jag har t.ex. aldrig gjort Limoncello …

Tack för i dag! Ta hand om er och var försiktiga <3