Hittade en skål med torra asplöv, som jag hade plockat för höstens mandala. En höstritual, då jag plockar röda löv under den stora aspen nere vid sjön och lägger en mandala som jag sedan fotograferar och oftast även målar av. I höst plockade jag löven, lät dem torka och glömde sedan bort dem. Det blev en ofullkomlig mandala, som bara gjorde mig ledsen. Tänkte att den återspeglar tiden vi lever i… vi försöker upprätthålla våra liv, men inget blir riktigt som det skall vara. Ibland känns allting så kämpigt.

Jag har mest snurrat runt på sjukhuset. I söndags fick jag flimmer som inte gav med sig, utan jag fick åka in på akuten. Det var sjätte gången nu sen mars. Efter några timmar skickade de hem mig utan åtgärd. Det har aldrig hänt förut och kändes inte bra, men hjärtavdelningen kunde inte få tag på någon narkos för en konvertering. Jag skulle ta några extra betablockerare och sen var jag välkommen direkt upp på avdelningen tisdag morgon, eftersom jag hade en massa läkarbesök inför gastroskopin på måndag. Jag for hem och flimret gick lyckligtvis över mot kvällen. På måndag träffade jag doktorn som skall göra gastroskopin, narkosläkaren, och så togs ett EKG som var helt normalt. Jag kände mig lite skör, men alla jag träffade var snälla och uppmuntrande, så det kändes bra efteråt. Gastroskopin blir alltså nu på onsdag.

I går var det då dags för den fruktade magnetröntgenundersökningen. Jag ringde dit och bad att få åka in i kameran med fötterna före och undrade om lugnande. Det var ju något jag skulle be att få av min doktor på hälsocentralen och henne fick jag inte tag på, så jag klarade av 30 minuter i det där trånga röret utan lugnande mediciner. Heja mig! Jag var väldigt närvarande och sköterskan pratade med mig mellan varven och berättade hur många minuter de olika undersökningarna skulle ta och hur många minuter som var kvar totalt. Det var också bra att få åka in med fötterna före, för även om huvudet var helt inne i röret, så kändes det att det var ganska nära öppningen. När jag kom ut var jag stel som en pinne och kom inte upp ens i sittande ställning utan hjälp och sen gick jag omkring och skakade hela kvällen.

Mellan varven har jag varit på vattengympan och det har varit positivt för mig som vanligt.

I dag gick jag ner till sjön. Gick sakta genom skogen och njöt av höstens alla mustiga dofter. Det var alldeles vindstilla och så tyst.

Jag har märkt att den lilla badstranden har blivit ett ställe där folk stannar upp och ställer sig och tittar ut över sjön. Tar en stund för eftertanke. Naturen är säkert en tröst för många nu. Åtminstone för mig.

Hemma på min gata är björkarna helt nakna.

Det börjar bli mörkt redan kl 15… åh, vad jag längtar till 1 advent och alla ljusen.

Nu har jag snart stickat färdigt två par sockar och skall faktiskt sticka ett tredje par till Ronjas kompis. I min junk journal har jag gjort en sida med ett foto på Tant Gerda (min svenska mamma) och hennes väninna Ester Älven. Deras namn står under fotot med min åttaårs handstil. Jag skrev ju finare då än nu.

Jag har ingen aning när fotot är taget, men det är i Tant Gerdas ungdom och långt före min tid. Hon var över 60 år när jag kom till henne. Det finns fler foton av de två och jag undrar verkligen om de  kanske var mer än nära väninnor… Tant Gerda var nämligen aldrig gift. Jag letade upp en strof ur en sång av Mikael Wiehe, som heter ”Vi lever ännu” och som passade min sinnesstämning just då.

”Varje kärlek bär ett minne av ett hat.
Varje ögonblick av lycka bär en skugga av en sorg.
Varje trygghet vilar på en vilsenhet.”

Tant Gerda dog i mina armar när jag var bara nio år och tog med sig sin hemlighet i graven.

Jag har haft långa telefonsamtal med både Johanna och Ronja om julen. Det är svårt nu när smittan sprider sig igen, i synnerhet i Stockholm. Johanna miste ju sin svärmor i början på pandemin och hon är livrädd att komma hit med smitta till mig eller sin pappa. Längtan är stor och Ronja, som är i Karlstad, kommer troligen, men vill då sova  hos sin kompis här på Tomtebo. För att göra det lättare för dem, har jag sagt att jag bjuder på hotellrum i Umeå. Jag uppskattar faktiskt omtanken om både mig och exet, men vi får se hur läget utvecklas.

Sköt om er och var försiktiga<3