På min balkong.

I morse ringde det på dörren medan jag fortfarande låg i sängen. Eftersom jag kände igen sättet att ringa på, steg jag bara upp, tog på mig glasögonen och öppnade dörren i nattlinnet. Javisst, det var exet. Han hade köpt ny mobil och inte fått i gång den, alltså inte kunnat ringa mig, och datorn hade pajat och var på verkstaden. Vi har en överenskommelse att om vi inte får kontakt med varandra, så går vi hem till varandra, så det var helt ok att han kom. Det blev en annorlunda dag… jag hjälpte honom med vissa saker via min dator och stekte plättar… och han fick hjälpa mig med att lyfta soffbordet så jag kunde byta matta under det.

Jag behövde lite sällskap, för den senaste tiden har varit väldigt sorglig. En god vän till mig, som jag har haft ganska mycket kontakt med under pandemiåret, lämnade det här jordelivet hastigt och oväntat. Livet är så skört och jag har faktiskt tagit det hårt. Det har blivit många turer ner till sjön för en stunds meditation vid vattnet.

Jag har verkligen känt mig övergiven och gamla mardrömmar om att inte hitta vägen, att inte hinna till bussen/ tåget, irra omkring ensam, har återkommit. Den här pandemin gör det inte bättre… att gå omkring med munskydd och hålla avstånd till alla… att inte få en kram, tär på psyket. I dag fick jag ett sms från Johanna att hon skulle få sin  första spruta nästa vecka… ’snart kan vi kramas igen’, skrev hon och jag började storböla. Ronja skulle också få en spruta, eftersom hon gör praktik inom vården, så det kanske blir en och annan kram i sommar. Får trösta mig med det.

Ryggen blir inte bättre. Var hos sjukgymnasten och han justerade bäckenet och visade en töjövning. Känner inte att jag får ut så mycket utav de besöken. ’Moppat golv i ilska’, skrev han i journalen som orsak till mina besvär. Ischiasvärken har gett med sig, men nu är hela höger höft och lår utan känsel, vilket oroar ortopeden en hel del. I onsdags var jag först på vanlig röntgen och fick sedan träffa två ortopeder. De bestämde att jag skulle göra en ny magnetröntgen, trots att jag gjorde en så nyligen som i oktober. Jag börjar undra vad de letar efter? Jag vill ogärna in i det där klaustrofobiska röret igen och försökte slingra mig undan utan att lyckas. Fick ett löfte om att de skulle försöka fixa något lugnande åt mig före. Jag är förstås väldigt tacksam att de är så noggranna, men å andra sidan är jag så himla less att springa på sjukhuset hela tiden.

Längtar efter att komma igång med odlingarna, men vi skall ha dubbla pallkragar på höjden i år och måste samla oss kring att skaffa både pallkragar, jord och gödsel, så jag väntar in de andra. Vi skall ha årsstämma i föreningen den 1 juni och är fokuserade på det just nu. Allt material är klart, så jag känner mig inte stressad inför det.

Nu har jag stickat 13 par sockor och de senaste blev gråa och uppiffade med lite färg. Nu är jag less på att sticka just det här skaftet.

Nu skall jag övergå till att sticka vantar. Jag har ett fint mönster och måste börja med att sticka tre par till mina flickor i julklapp. Själv har jag kvar några par som min mamma stickat. Jag bröt av en av mina bambustickor och fick en orsak att besöka den lilla garnaffären för att köpa nya. Sen jag började med bambustickor kan jag inte sticka med några andra. Jag fick bra tips på garn till färgerna på vantarna. Vantarna blir diskreta i grå nyanser, men med en färgglad smal rand i rött, blått och gult.

Och så en sida ur min junk journal.

Marilyn Monroe, so sassy!

Bilden är decoupage på vanligt papper från en servett.

Sköt om er och var försiktiga<3