Min Finlandsresa började lite mödosamt eftersom det regnade och stormade dagen jag for. Jag skulle ta anslutningsbussen till färjan från Ålidhem och fick stå och vänta utan något skydd för vinden. Att ha paraply var inte att tänka på i stormen och jag hittade inte min regnponcho, så jag fick ta en tunn engångsponcho med korta ärmar. Blev lite våt med andra ord. Sen kom jag på att jag kunde ha åkt med lokalbussen till sjukhuset och stått där i skydd av busskuren. Den nya färjan var fin, men det gungade ganska mycket, så jag fick koncentrera mig på att hålla balansen och inte må illa.

Jag hade köpt en paketresa med hotell från Vasaline och de hade lyckats boka in mig på fel hotell. Jag hade valt Sokos Vaakuna vid torget och hade rätt bekräftelse i min mobil, så jag vidhöll att jag ville bo där. Det ordnade sig till slut och jag blev till och med uppgraderad till ett ’finare’ rum som plåster på såret.

Nästa morgon vaknade jag till denna vackra soluppgång över Vasa torg. Jag hade glömt dra för gardinerna och bodde på våning 5.

Jag har ju rest genom Vasa ett otal gånger och ofta haft tid att ströva omkring i centrum mellan båt och buss, så jag kände mig ganska hemmastadd där. Jag sprang i alla affärer och jagade skor och vinterjacka, utan resultat. Åt gott och fikade med jämna mellanrum. På kvällarna köpte jag piroger och gammeldags filbunke till kvällsmat på hotellet och låg i sängen och tittade på TV.

Vädret var mulet och blött, men jag njöt av lindallén som går ner till järnvägsstationen. Den används som cykelparkering nu.

V

Vasa har också vackra brunnslock.

Hemresan var lugn och havet var vackert. Jag kunde se horisonten och solen sakta glida ner i havet.

Jag är väldigt nöjd med min lilla tripp. Jag vågade fara i väg och bryta isoleringen, fick nya intryck och framför allt prata och lyssna till finska språket, köpa finsk mat och känna atmosfären om än bara för ett par dagar. I Finland har man en helt annan inställning till pandemin. Alla hade munskydd inomhus, i affärer, på hotellet, på restauranger och kaféer. Det var helt självklart och det kändes tryggt. Det hänger kvar sen kriget att man bryr sig om varandra och hjälper varandra på ett självklart sätt. Ungdomarna är väldigt respektfulla och hjälpsamma. Jag skulle äta lunchbuffé på en pub och fick hjälp med både salladstallrik och varmrätt direkt till bordet av tjejen bakom disken, så att jag inte behövde trängas vid buffébordet.

Så har akvarellmålningen börjat. Vi började som vanligt med trådsläpning och färgövningar. Vi skulle använda komplementfärger och en övning var att blanda olika bruna nyanser av komplementfärgerna. Jag arbetade bl.a. med rött och grönt på en målning, fyllde i olika fält utan att tänka på att det skulle bli något… men det blev ju mitt stackars flimmerhjärta där vänster förmak buktar ut och bankar på…precis som det brukar kännas. Så det kan bli!

I morgon ska vi har möte med bostadsrättsföreningen och vi skall vara här hemma hos mig. I två år har vi haft digitala möten, så det ska bli så roligt att träffas på riktigt.

Sköt om er och var försiktiga <3