Vi är redan inne i maj månad, men det kommer dröja länge innan odlingssäsongen börjar på allvar. Snön har precis tinat ur pallkragarna nere på gården och vinden blåser iskall. I dag dalade snöflingorna ner och trots att förnuftet säger att de hinner smälta innan de når marken, är känslan hopplöshet över att våren dröjer och dröjer.
Jag var på Trädgårdsmässan på Nolia förra helgen och lockades till att köpa kryddor till balkongen. Där står de nu framför balkongdörren och stampar lika ivrigt som jag att få komma ut, men det är inte läge ännu. Ett par dagar har de fått stå på balkongbordet i solen, men jag är så rädd att jag glömmer att ta in dem till natten, så det blir bara korta stunder de får vara ute och härdas. Få se om de överlever.

På Valborgsmässoafton var exet här och åt. Jag hade kokat älgköttsoppa och bakat en smulpaj på röda, svarta och vita vinbär. Jag sötade bären med dadelsirap och det blev knäckigt och gott. Exet hade med sig ett fotoalbum och vi tittade på de gamla bilderna tillsammans. Det gäller att träna minnet. Jag är glad så länge han klarar att ta bussen hit.

För övrigt har jag haft lite att göra med bostadsrättsföreningen. Vi skall ha årsstämma i slutet på maj och som sekreterare är jag ansvarig för att kallelsen och årsredovisningen kommer ut i tid till alla. Vi skall också anta nya stadgar och det är en viss procedur med det. Jag är i tur att avgå ur styrelsen, men har blivit ombedd att ställa upp för omval och har sagt att jag kan fortsätta ett par år till, men att de måste säga till om jag börjar visa tecken på allvarlig glömska eller förvirring. För mig är det stimulerande att ha lite ansvar utanför mig själv och det här är lagom.

Nästa vecka skall jag ta spruta nr 6 mot covid. Eftersom jag fyllt 80 år, så står jag bland de främsta som uppmanas ta sprutorna. Funderade på om det är så nödvändigt, men så hörde jag att flera bekanta hade fått covid nyligen, så då tänkte jag att det kanske är bra att ta sprutan innan sommaren för att kunna ex åka till Stockholm eller Finland och kanske ha ett litet skydd. Jag hade ju covid i augusti i fjol, så jag har kanske till och med antikroppar kvar. Vem vet.
Jag är ju fortfarande väldigt försiktig och förutom att jag åker buss, så är jag ogärna ute bland en massa människor. Nu har jag bestämt att jag måste bli lite modigare, så förutom att jag var på Trädgårdsmässan och trängdes, har jag varit på Väven och lyssnat på Tina Harnesk, som berättade om sin bok Folk som sår i snö.

Jag hade inte läst den, men blev intresserad och nu är den på väg till min brevlåda. Den har blivit nominerad till årets bok 2023. Tina berättade  livfullt om sig själv och handlingen i boken, samt läste ett par avsnitt. Hon har inspirerats av berättelser som traderats från generation till generation, sina hemtrakter (Arvidsjaur och Gällivare) och inte minst av samernas historia och situation. Hon ömmar särskilt för de äldres situation i det moderna teknologiska samhället. Det skall bli ett nöje att läsa boken. Hennes nästa bok, som snart kommer ut, är förlagd till gruvmiljön.

Sköt om er<3